triggervarning: depression, alkohol, kött

 

Det är jul och det ligger likdelar i mitt kök, det får mig att vilja kräkas. Det är jul och min mamma sliter röven av sig för att alla ska ha det bra, helt ensam. Det är jul och min pappa sitter hemma och super sig full, helt ensam. De är så jävla ensamma och jag är så jävla ensam och alla är så jävla ensamma. Alla mår dåligt hela tiden. Till och med min jävla katt mår dåligt.

Min mamma kämpar hela jävla tiden för att alla ska ha det bra, min pappa inte gör ett skit. Han är precis som en kan tänka sig att en vit, medelålders, straight cisman är. Det vill säga totalt egoistisk. Han är som ett barn. Ett ensamt, alkoholiserat, egoistiskt, deprimerat barn. Eller, han är som en man. 

Jag är så jävla rädd att bli som han. Jag är så jävla rädd att bli som min mamma. När jag tänker på det vill jag dö.

I kapitalismen ska du sälja dig själv på en marknad likt vilken produkt som helst. Du ska sälja din så kallade personlighet, sälja dina känslor.

Hos arbetscoacher får vi lära oss att den ökande arbetslösheten är ett individuellt problem, inte ett samhälleligt. Det är din personlighet som är fel, det är orsaken till att du är arbetslös.
På en arbetsmarknad tvingas vi att framhäva oss själva som unika snöflingor.

Det räcker inte med att bara utföra en arbetsuppgift. Arbetet har gått från att handla om att utföra vissa arbetsutgifter till att sälja ut vårt känsloliv. Vi tvingas projicera fram känslor vi inte har, vi tvingas förställa oss själva. Det är inte bara vår arbetskraft som är till salu, utan vår personlighet, våra känslor.

I takt med att den liberala ideologin sprider sig mer och mer ökar också individualismen i samhället. I det liberala samhället är människorna i det inte en gemenskap, ett kollektiv, utan samhället består bara av individuella människor som kämpar för att överleva. I ett samhälle där en ständigt tvingas kämpa för sin överlevnad finns det inte utrymme att tänka på andra. I ett alltmer individualiserat samhälle finns det bara jag, jag, jag.

Alla problem handlar om att det är människorna det är fel på, inte systemet. Istället för att fokusera på att förändra samhället försöker vi förändra oss själva. Det är precis så den liberala ideologin vill ha det.

Med att utöva maskulinitet menar jag hur cismän utövar makt över icke-cismän. Ibland är maskulinitetsutövande svårt att upptäcka. 

Maskuliniteten, alltså det förtryck cismän utövar, har i många fall blivit allt mer rumsren och sublim.

Den sortens män som ofta diskuteras är de män som har minst makt, det vill säga arbetarklassmän.
Här kommer språk in. Språk både formar och formas av samhället. Den vita medelklassens språk är normen. Det är det neutrala, något som anses stå utanför politiken, något som bara är, något som är självklart. Och som med alla normer, så anses det som avviker från normen vara sämre och fel.   

Den vita medelklassens språk handlar mycket om God ton. Det är det fina och rumsrena språket.
Språk är makt. Den vita medelklassen är normen, därför är också den vita medelklassens språk norm, den vita medelklassmannen har en maktposition och därför likaså den vita medelklassmannens språk.

Inte sällan görs det satir på de män som har minst makt. Dessa framställs som obildade bonnläppar för att de inte talar rätt språk. Det som är mer intressant är att göra satir på är de som sitter på den reella makten.

Det är oftare enklare att handskas med någon som skriker hora åt en, än att upptäcka sublima härskartekniker. Ofta antas medelklassmän förtrycka mindre för att de har studerat på universitet och har ett stort ordförråd.
Men bara för att en använder akademiskt språk innebär det inte att en förtrycker mindre, snarare tvärtom.
Den här sortens maskulinitetsutövande är mycket svårare att upptäcka och sätta ord på, därför är det så viktigt att göra just detta.

 

Triggervarning: våldtäkt.

Jag har kollat på några avsnitt av Sex and the city och känner att jag typ vill gråta.
Fy fan. Det är så mycket som är så vidrigt. Trots att det är en serie med kvinnliga huvudkaraktärer, som riktar sig till kvinnor, där deras vänskap spelar den största rollen i serien så cirkulerar hela serien fortfarande kring män.
 
Maktobalansen mellan könen är så tydlig. I episod fem, tror jag att det var, i första säsongen är en scen riktigt obehaglig. Charlotte hånglar med en kille som hon dejtar när han börjar trycka ned hennes huvud mot sitt skrev trots att hon visar tydligt att hon inte vill. Det här händer inte bara en gång utan upprepade gånger.
Jag tyckte att de här scenerna var väldigt jobbiga och obehagliga, inte så mycket för det mannen gjorde, utan för hur det framställdes. En man försökte tvinga henne att utföra oralsex på henne och det här skulle typ vara... roligt?
Charlotte tyckte uppenbarligen att det här var jobbigt och senare när hon pratade med sina vänner om det så skämtade de mest bara om det. Så extremt vidrigt.
Miranda sa "I only give head to get head", alltså att hon egentligen inte tyckte om att ge oralsex men gjorde det för att få oralsex av sin partner. Den här synen på sex, som om det är varor en byter med varandra, är så himla vidrigt. Istället för att se sex som någonting människor gör tillsammans, med fokus på bådas njutning, så är det en individualistisk syn på sex där en gör någonting en egentligen inte vill för att få tillbaka något av sin partner.
I slutet av episoden framställdes snubben som ett äckel, men det var inte för att han försökte våldta Charlotte.

I en annan episod så dejtade någon av dem någon snubbe, kommer inte ihåg vem för det var ganska länge sedan jag såg den, som ville ha analsex men hon ville inte. De pratade då om att en ska "ställa upp" om en verkligen tycker om en snubbe. Fokus låg då inte på att hennes vilja, att hon inte ville ha analsex, utan på om hon skulle "ställa upp" eller inte.
Jag vill kräkas och gråta.

(edit: för att förtydliga: den sortens sex jag skriver om här är alltså omslutande sex mellan cismän och ciskvinnor. Sry om det var otydligt.)

Herregud, vänstersnubbar som ba "lägg er inte i folks privatliv, det vill säga lägg er inte i saker som jag tjänar på!!!"
HALLÅ, URSÄKTA MIG MEN

1. DET PRIVATA ÄR POLITISKT 
2. DRA ÅT HELVETE.

Att påstå att det finns en privat sfär som står utanför politiken är borgeligt som fan. Allt är politik. Det finns inte något som är "privat" och som står utanför politiken.

Läste precis en lång diskussion med en massa kränkta cissnubbar och andra störiga heteros (mest cissnubbar dock, surprise surpise). Det hela började med att någon kritiserade heteronormativt sex.
Självklart blev en massa cissnubbar skitsura över detta. De påstod att det är borgerligt att kritisera hur folk knullar, att det faktiskt är privat och att alla får välja själva hur de vill ha sex. Ja, för det är ju inte borgeligt alls att prata om hur alla gör fria val.

Det är inte borgeligt att som kvinna eller trans*person kritisera maktstrukturer som skadar en.
Någon påstod att personen som skrev inlägget har en "skev" bild av heterosex, en annan påstod att denne bara haft "otur" och träffat "dumma killar". Det var till och med en människa som skrev att det inte bara är borgeligt utan till och med vidrigt och ohumant att kritisera heterosex. En annan människa sa att det är skrämmande att uttala sig på det viset och att kvinnor "sänker sig till patriarkatets nivå" (har du någon aning om vad ordet patriarkat betyder???) genom att kritisera heterosex. Någon annan skrev att det faktiskt är okej att ha heterosex. 

Alla jävla cismän ba gråter floder och snyftar desperat med snoret rinnande "Men jag tycker ju att heterosex är nice, varför är det aldrig någon som tänker på lilla mig? :-((((("
Ja men konstigt att du tycker att patriarkalt sex är nice, verkligen jättekonstigt. Det kan inte vara så att det har någonting att göra med, du vet... att du tjänar på patriarkatet? Nejdå, inte alls, det handlar ju bara om att du tänker att alla får knulla som de vill (för alla vet ju att sex är något som sker i ett vakuum, heeelt fritt från alla samhällsnormer. Så fort någon blir kåt stannar tiden plötsligt och allt förvandlas till antimateria. Alla som varit med på sexualkunskapen vet väl det?), alla har faktiskt FRIA VAL.
Jag tänker bara herregud, hör ni inte själva hur jävla liberalt detta resonemang är?

Men det störiga med den här diskussion var inte (de uppenbarliga jävligt liberala) "vänster"-cismännen som blev ledsna och mansplainade varför heterosex är fett, utan kvinnorna som ba kände sig tvungna att försvara cismännen.
Jag blir så ledsen när jag stöter på dessa kvinnor. Dessa kvinnor som bara måste berätta om alla bra ligg de haft, om hur bra män de har träffat i sitt liv.
Ja okej, kul för dig, men nu pratar vi om strukturer, inte individer. Jag skiter väl i om männnen du har knullat med var hur bra som helst, jag bryr mig verkligen inte. Ditt sexliv är inte relevant.

Men jag tänker då att männen som dessa kvinnor haft i sitt liv antagligen inte varit så schyssta som de påstår ändå. Uppenbarligen har de fått ta en jävla massa ansvar för männen i sin omgivning (fast alltså, vem har inte?). Kvinnor tvingas alltid ta ansvar för mäns omognad. Mäns omognad innebär makt.
Vuxna män tillåts bete sig som barn, de vet ju inte bättre. De är ju trots allt bara män.
Därför känner dessa kvinnor att det är deras ansvar att försvara dessa män.

Men alltså alla ni heteros som gråter floder så fort någon kritiserar hur ni har sex..
STACKARS LILLA HETEROSEXUELLA DU. Fast nej. Gå och sätt dig i ett hörn, var tyst och gråt dina jävla heterotårar för dig själv. Ingen bryr sig, hejdå.

Det är så konstigt när människor tycker att en ska hålla sig innanför ramarna på ett system som en kämper emot.
Om en kämpar emot kapitalismen, varför i helvete ska en förhålla mig till kapitalismens spelregler?
Liberalerna lägger fram spelplanen och där får vi spela deras äckliga jävla spel, så länge vi håller oss till deras regler. 

Annars är vi odemokratiska. Såna där extremister.
Som kanske kränker yttrandefriheten. Helt orimliga. Oresonliga.

Såna där vänsterextremister och såna där feminister som har gått för långt. Visst, du får vara vänster och du får vara feminist så länge du inte är för mycket. Så länge du är lite lagom. Inte för radikal.

Du får ha dina åsikter så länge du är Vettig. En Vettig, Mogen och Vuxen människa. Som respekterar allas åsikt. Som inte är för arg, inte för högljudd, inte gör för mycket motstånd. Som kanske säger ifrån lite försiktigt ibland men som fortfarande snällt infinner sig i sitt förtryck för det mesta.

I den kapitalistiska "demokratin" är du fri att tycka, göra och säga vad du vill så länge du inte hotar att störa ordningen. Alla har rätt till sin åsikt! Yttrandefrihet! Frihet!!! Så länge du inte hotar kapitalismen alltså. 

Den kapitalistiska demokratin har oss alla i sitt koppel. Så länge vi går snällt och lydigt märker vi inte av det. Men så fort vi gör motstånd känner vi hur kopplet dras åt om vår hals.
Vi går bredvid kapitalismen som dess snälla hund, men så fort vi inte orkar gå längre märker vi hur det spänner runt våra nackar. Vi får svårt att andas. Många dör. Varje dag. På grund av att de inte kan eller vill gå lydigt i koppel.
Det är såhär friheten, demokratin, ser ut i det liberala samhället. 

På vissa människor låter det ibland som att normer bara råkar finnas där, som lite av en slump. Som om det bara blivit så. 
Men alla normer handlar om makt. Alla normer utgör ett syfte, det syftet är att avhumanisera olika grupper.
Normen för en fullvärdig människa är en vit, heterosexuell, fullt funktionsduglig cisman. Att uppfylla normen är att ha en maktposition i samhället.
Desto längre bort du befinner dig från normen desto lägre i samhällshierarkin står du.

Normer har skapats och reproducerats genom förtryck av de som inte utgör normen.
Det första den patriarkala kapitalismen gör är att placera in människor i grupper, att skapa ett "vi" och ett "dem". Män har gjort detta mot kvinnor i många år, européer gjorde detta mot alla icke-vita i och med kolonialismen.
Simone de Beauvior skrev 1949 en hel åttahundrasidig bok om just det här som heter Det andra könet, där hen beskriver hur kvinnoförtrycket grundläggs av att män definierar kvinnan som den andre.
Den andre avhumaniseras och förtrycks.

Den andre är alla förtryckta grupper. Kvinnor, queers, icke-vita, människor med funktionsnedsättningar osv. Den förtryckta och den priviligerade gruppen framställs som två motpoler, till exempel kvinnor och män. Män är män för att de inte är kvinnor. Kvinnor är kvinnor för att de inte är män. Dessa är varandras motsatser, de skulle inte existera utan den andra.

Därför är ord som till exempel "främlingsfientlighet" så konstigt. Liksom, va? Det handlar inte om att en är "fientlig mot främlingar", det handlar om flera hundra år gammalt förtryck som skapades av vita människor för att vita människor skulle få makt över icke-vita människor. Det handlade inte om att vita människor var fientliga mot främlingar, det handlade om att vita människor skaffade sig makt genom att förtrycka icke-vita.
Det är inte som att rasism bara uppstod av en slump. Ibland säger vissa att rasism handlar om att "människor är rädda för det de inte förstår", och det är sant att okunskap bidrar till fördomar, men det är verkligen inte roten till problemet.
Det handlar om ett noga uttänkt, strukturellt förtryck där vissa grupper hindras från att få ekonomisk och politisk makt, där grupper utesluts från många samhällsplan.

Inga normer är slumpmässiga. Alla normer handlar om vem som har makt och vem som är förtryckt. Normer har skapats av människor för att få och upprätthålla denna makt. Det tjänar ingenting till att bara prata om normer utan att prata om maktstrukturer. 

Män blir egoistiska för att de alltid får höra att allting handlar om dem. Alla kvinnor förhåller sig alltid till män.
Separatistiska sammanhang upprör många så himla mycket för att för en gångs skull står inte män i centrum.
Varje gång en pratar om problem som drabbar icke-cismän är det det någon man som ba "Men jag då? Tänk på mig!"

Det är på grund av bilden vi har av män, att män är så jävla egoistiska. Att män aldrig någonsin gör någonting för någon annans skull.
Allting ska alltid promotas genom att göras tilltalande för män. Till exempel är det en del som försöker uppmuntra till samycke genom att säga att det är sexigt. Det är verkligen att reducera en viktig fråga från att handla om människors rätt att ha sex på sina egna villkor och få sina gränser respekterade till något som män ska finna sexigt. Om en person jag har sex med enbart bryr sig om att inhämta samtycke för att den tycker det är sexigt, inte för att den faktiskt bryr sig om människorna den har sex med, skulle jag inte vilja ha något att göra med den personen igen.
Eller att feminister ständigt måste peka på de sätt som patriarkatet missgynnar cismän.

Män tros bara göra saker för sin egen vinnings skull. Aldrig någonsin att de skulle hjälpa någon annan, allt de gör gör de för att de själva tjänar någonting på det. 
Män föds inte till egoistiska kräk, de blir det eftersom det är vad samhället lär dem. 

Ibland kan jag inte skilja på vad som är kvinnohat och vad som är kritik mot patriarkatet.
Antagligen finns det inte någon tydligen gräns, antagligen flyter de ihop.
Kvinnohatet som patriarkatet har byggt in i mig och hatet mot patriarkatet går ibland hand i hand.

Ett exempel till detta är min ambivalenta relation till mitt utseende och allt utseenderelaterat.

Från att jag var tolv tills jag var sexton gick jag nästan aldrig ut utan smink. De få gånger det hände var det alltid väldigt ångestladdat.

I februari det här året blev jag så jävla trött. Jag bestämde mig för att sluta bry mig om mitt utseende, jag rakade av mig håret, slutade använda smink, använde bara mjukisbyxor.
Det var jobbigt och ångestladdat, men det blev bättre än innan. Jag intalade mig själv varje dag att mitt värde inte ligger i mitt utseende.
Det hjälpte faktiskt, väldigt mycket. Jag mådde inte alls lika dåligt över mitt utseende som jag gjort tidigare.

Men ibland kom det krypande. Vissa dagar ville jag inget annat än att känna mig snygg, men det var inte det som var det jobbiga. Det jobbiga var hur jag straffade mig själv för det.
Jag blev så extremt arg på mig själv när jag kom på att jag fortfarande brydde mig om mitt utseende en hel del, jag kände mig så svag, ytlig,dålig och misslyckad.

Det kom tillbaka lite i taget. Utseendefixeringen, alltså. Jag slutade använda mjukisbyxor och började använda jeans, började ha på mig snygga kläder, började sminka mig igen.
För några veckor sedan fick jag asmycket ångest över att jag hade lagt ned tid på mitt utseende. Jag mådde bra för att jag kände mig snygg, och på grund av det fick jag extremt mycket skuldkänslor. Inte för att jag kände mig snygg, utan för att det var någonting jag värdesatte. Alltså för att jag det gjorde mig glad att jag kände mig snygg, inte snyggheten i sig. 

Nu har jag tänkt igenom mina känslor och känner mig mycket lugnare kring allting, det är inte lika ambivalent som det har varit tidigare. Antingen så kände jag mig helt värdelös för att jag inte var snygg nog eller så kände jag mig helt värdelös för att brydde mig om mitt utseende.
Men det är inte mitt fel, det har aldrig varit mitt fel. Det är inte mitt fel att jag bryr mig om mitt utseende, det är väl klart att jag bryr mig om mitt utseende när jag hela mitt liv har fått höra att det viktigaste i livet är att vara knullbar.
Och det är helt okej att bry sig om sitt utseende, det är helt okej att påverkas av normer. Du är inte sämre för att du använder smink, rakar benen, eller något annat. Det är helt okej att känna sig ful, det är inget att ha dåligt samvete för. Det är väl klart att du känner dig ful när du alltid har fått höra att du inte duger. 

Nu har jag accepterat att jag bryr mig om mitt utseende och att det är en dålig grej, såklart, eftersom jag borde värdera viktigare saker hos mig själv och lägga ned tid och energi på vettigare grejer, men det är inte mitt fel att jag känner såhär och det gör mig inte sämre på något sätt. Jag har insett det här och jag har slutat att ha ångest över min utseendeångest.
Jag tror dock att jag behövde den där fasen av hårt bekämpande mot alla utseenderelaterade tankar för att komma dit jag är idag. Jag tror att den var väldigt viktig och jag tror att jag lärde mig väldigt mycket av det.

Nyligen har jag dock börjat undra varför jag hatade till exempel  smink så intensivt, om det verkligen bara var den patriarkala kapitalismens utseendsehets jag hatade, eller om det handlande om någonting annat.
Jag vet inte säkert, men jag har en känsla av att det kan ha rört sig om kvinnohat, om nedvärderandet av allting kvinnligt kodat. Förmodligen var det en blandning av båda.
Jag försöker nu att uppskatta kvinnligt kodade saker som smink och nagellack och se någonting positivt och roligt i det, inte bara ett medel till att få manlig bekräftelse och förverkliga mig som kvinna i patriarkatet.

Det är dock inte bara en dålig grej. Att använda sitt utseende till att stärka sitt självförtroende och peppa sig själv är en bra grej. Att ha på sig kläder en trivs i, ta selfies, fixa håret, använda smink, om det får en att må bra. Och inte känna sig "ytlig" på grund av det och bestraffa sig själv.  

Älskar selfies. Och gifs. Deal with it.

I många fall är känslor starkare än tankar. Alltså även om jag vet någonting på ett förståndsmässigt plan så spelar det inte så stor roll om jag känner någonting annat på ett känslomässigt plan.
Därför tycker jag det är så viktigt att bedriva politik på ett känslomässigt plan.
Blir så irriterad på liberaler som säger saker som "bara för att vi har olika färg på spadarna betyder det inte att vi inte kan leka i samma sandlåda" och sånt skit.
Håll käften, jag hatar dig. Jag tycker din ideologi är vidrig och jag tänker inte "leka i samma sandlåda" som dig.

Ilska behövs för att kämpa. För att bryta ned den patriarkala kapitalismen måste du hata den med varje cell i din kropp.
En del säger att ilska bara är en destruktiv känsla och att det aldrig kan komma någonting bra ur destruktiva känslor. Jag tycker att ilska i många fall är en väldigt konstruktiv känsla.
Ilska hjälper en att se klart, att se samhället för det skithål det är. Det hjälper en att se strukturerna som bryter ned och passiviserar oss.
Så bli arg, bli förbannad, och gör motstånd. 

Triggervarning: depression.

Alla har inte samma förutsättningar, alla kan inte leva efter samma mall.
I kapitalismen finns det dock inte några alternativ, förutom för en minoritet priviligerade människor.
Du måste lönearbeta för att kunna leva. Och innan dess ska du förbereda dig inför att lönearbeta, dvs gå i skolan.

Självklart blir människor deprimerade och utbrända när ens liv cirkulerar kring att gynna och upprätthålla och kapitalismen. Det är ingenting en kan välja att avstå ifrån.

Men alla har inte samma förutsättningar. 
För mig är det en stor grej om jag vaknar innan det har blivit mörkt ute. Det är en stor grej att hinna få några timmars dagsljus. För mig är det en stor grej att gå utanför dörren, det har alltid varit det.
Allting skrämmer mig. Jag får ångest, jag blir nervös inför vad som verkar vara så enkla saker.
Jag blir nervös av att gå till skolan. Jag får ångest av att vistas bland andra människor, även människor jag tycker om.

Jag tycker det är jobbigt att gå utanför dörren för jag hatar mig själv så jävla mycket. När någon annan ser på mig kan jag inte sluta tänka på vad de ser. Jag är så rädd att de ska hur tom, patetisk och värdelös jag är. 
Det känns som att jag bara är en börda för alla runt omkring mig. Det känns som att människorna i mitt liv blir äcklade när de ser på mig. Det känns som att alla fylls med avsmak när de tänker på mig.

Därför går jag inte ut. Därför stannar jag hemma. Det är minst ångestfyllt så.
Eftersom jag inte gör någonting, de flesta dagar går jag knappt upp ur sängen överhuvudtaget, känns mitt liv extremt tomt och meningslöst. Jag är inte ledsen. Jag är bara tom.
Allt är bara tomt. Jag har ingen och ingenting.

Ingen känner mig, för det finns ingenting att lära känna. Jag är bara ett tomt skal. Det finns ingenting annat att finna i mig än tomhet.
Jag är så jävla rädd att alla ska lämna mig när de ser att jag bara är tom.

Jag är inte ledsen. Jag gråter i stort sett aldrig. På sin höjd skakar mina ben och mina fingrar darrar, det är allt.
Det var länge sedan jag grät varje kväll, det var länge sedan jag låg på golvet och skrek och hyperventilerade av panikångest.
På något sätt så saknar jag det. När jag mådde dåligt så fanns det iallafall någonting där. 

När någon frågar hur jag mår vet jag inte hur jag ska svara. Jag mår inte bra. Jag mår inte dåligt. Jag mår bara ingenting. 

En grej som jag tycker är skönt, som är extremt negativt och destruktivt, är att jag inte tar det jag säger på särskilt stort allvar på grund av att jag är kvinna.
Detta är på grund av mitt internaliserade kvinnohat, jag nedvärderar mina åsikter och det jag säger på grund av mitt kön. Det känns som att det inte spelar så stor roll om jag säger  någoning trögt för att det jag säger inte har särskilt stort värde ändå. 

Jag förväntas inte vara smart och säga vettiga saker för att jag är kvinna. När jag säger någonting osmart så förverkligar jag mig som kvinna, jag lever upp till min könsroll. 
Det är skönt för att jag känner inte lika stor press på mig själv att alltid säga smarta och vettiga saker, jag tillåter mig själv att vara trög, och det känns inte lika jobbigt när jag säger osmarta saker för att det är liksom det som förväntas av mig. 
Mitt huvudsakliga syfte i världen är inte att säga vettiga saker, det är att anses vara knullbar av män.
Det är skönt för att jag inte straffar mig själv lika hårt när säger någonting trögt.
Det är självklart någonting asdåligt. 

Det är liksom ingen medveten tanke, jag tänker inte "Oj, jag sa någonting dumt, men det gör ingenting för jag är ju ändå bara en kvinna så det är vad som förväntas av mig", utan det är en känsla, inte en tanke. Det är när jag senare analyserar denna känsla och försöker komma fram till varför jag kände som jag gjorde som jag inser att det handlar om internaliserat kvinnohat.

Det är obehagligt att patriarkatet inte bara är någonting runt omkring mig som jag ska bekämpa, utan det är också någonting inuti mitt huvud som jag måste kämpa emot. Patriarkatet tar sig uttryck inuti i min hjärna i form av omedvetna tankeprocesser. Det är skrämmande att tänka på. 
Men jag jobbar hårt på att motverka mitt eget kvinnohat, och jag har kommit en jävligt lång bit på vägen.
Feminismen har hjälpt mig så himla mycket att inte hata mig själv lika mycket.
Det är skrämmande att tänka på hur jag skulle må idag om det inte vore för feminismen, om jag överhuvudtaget vore vid liv idag. 

Hade eventuellt tänkt gå på en bra och vettig grej imorgon (eller ja, idag blir det egentligen) men 1. det verkar som att det bara är snubbar som kommer gå och 2. en av dem är ett misogynt as (vem fan bjöd in honom???). Kul. Jag skulle vilja gå egentligen för det är en bra grej i övrigt men det känns inte så inbjudande. Jävla sausage party.
Jag vet att det inte är någon poäng för mig i att gå dit ändå för jag vet att jag förmodligen inte kommer säga så mycket, eller inte säga någonting alls. Och vad en massa cissnubbar har att säga, även om det förvisso är vettiga sådana, intresserar mig inte särskilt mycket. 

Jag säger nästan aldrig någonting på möten, eller i många andra situationer, där majoriteten är cissnubbar. Det sitter liksom inbyggt i min hjärna att min åsikt är mindre värd. Jag känner alltid att jag inte har någonting att tillföra till diskussionen, att jag inte är påläst/insatt nog för att uttala mig osv. Jag tycker det är asjobbigt att diskutera saker med snubbar. 

Anyways, det var inte det som det här inlägget skulle handla om, blir bara trött på att det nästan bara är män som tar plats i politiska sammanhang (och alla sammanhang överhuvudtaget).
Det här inlägget skulle handla om motsatsen faktiskt.

Att en feministisk grupp här i Eskilstuna som jag är med i, Etown Grrrl Gang, är kvinno- och trans*separatistisk är någonting som provocerar väldigt många. "Men män då, ska inte de få vara med??? OMVÄND SEXISM!!!" 

Eh, ah fast nej. Jag tänker inte skriva om hur omvänd sexism inte är något som existerar, jag tänker skriva om hur separatistiska sammanhang är väldigt betydelsefulla för mig och antagligen för många andra icke-cissnubbar. 

När jag är omgiven av kvinnor- och trans*personer känns det så väldigt mycket tryggare, det känns som att det blir en helt annan stämning. Det känns som att min åsikt är lika värdefull som alla andras, det känns som att jag får ta plats, det känns som att folk faktiskt, för en gångs skull, lyssnar på vad jag säger.
Det är inte bara män som reproducerar patriarkatet (trots att män självklart har den största makten), kvinnor har också fått växa upp i en trång könsroll.
Medans män får lära sig att ta plats så får kvinnor lära sig att ge plats. Kvinnor får lära sig att lyssna, att vara empatiska och lyhörda. Därför är det så extremt viktigt för mig att omge mig med andra människor än cissnubbar, därför är kvinno- och transseparatism så himla viktigt för mig. 
Det ger mig styrka, pepp, ork och självförtroende. Att för en gångs skull känna att jag inte reduceras till mitt kön. Att trots hur feministiskt medvetna och vettiga snubbarna runt omkring mig är så kommer de aldrig värdera det jag säger lika högt som om jag vore en cisman. Det är väldigt skönt att för några korta stunder få slippa det.

När jag är på möten där män är närvarande blir jag genast väldigt osäker.
Till exempel när jag måste träffa min läkare för att prata om min medicinering, när jag tvingas sitta på möten med rektorn på min skola och när min pappa måste vara med på bup-möten. Fyfan, vad jag avskyr det.
När jag ska prata om mina känslor och mitt mående med dessa vita, medelålders cismän (framförallt min läkare och min rektor, inte lika mycket när jag pratar med min pappa) är det som att orden försvinner. Jag sitter där, stirrar ned i golvet, mina knän skakar av obehag och dova ångestkänslor, jag besvarar deras frågor med så korta svar som möjligt.
Hur ska jag förklara mina känslor för någon som aldrig har fått lära sig empati, hur ska denna människa möjligtvis kunna förstå mig?
I sättet de pratar, i sättet de ser på mig är det så tydligt. De ser mig som en kvinna, som ett barn, som en flicka. I deras ögon är jag inget mer än en sextonårig flicka, så irrationell och känslosam. Jag är bara en sextonårig flicka, jag är mindre än en människa. För en fullvärdig människa är den vita, heterosexuella, fullt funktionsdugliga cismannen. I deras ögon kommer jag aldrig att bli en fullvärdig människa.

När jag pratar med kvinnor i min omgivning, som min lärare, min psykolog, kuratorn på min skola, så är det inga problem att hitta orden. Då har jag inga svårigheter med att beskriva mina känslor.
För sättet de pratar och sättet de ser på mig säger någonting helt annat. De lyssnar. De ser mig inte bara som en sextonårig flicka. De ser på mig som en människa, som en person. I deras röst ekar förståelse, i deras ögon skymtar empati.
För de vet hur det är. De vet hur det är att vara en sextonårig flicka. De vet hur det är att vara en kvinna i ett patriarkat. De utsätts för samma förtryck som jag. Även om de inte har en feministisk analys, även om de inte har samma politiska ståndpunkt som jag, så vet dem och förstår.

Att tillåtas ta plats, att känna att någon lyssnar på en och förstår en, att dela erfarenheter och få känna att en inte är helt ensam, är så jävla viktigt. Att få känna att ens åsikt inte är mindre värd än någon annans, att en har lika stor rätt att prata och göra sig hörd som alla andra, är så jävla viktigt. Att för en gångs skull känna att en blir sedd som en människa och inte enbart som sitt kön, är så jävla viktigt.

Det är därför att kvinno- och trans*separatism behövs. 

Statens våldsmonopol är politiskt våld. Polisens våld är politiskt våld.
Politiskt våld handlar om att försvara vissa ideal, vilket är polisens funktion i samhället.

I ett kapitalistiskt samhälle behövs det privata ägandet, det är grundläggande för kapitalismen.
Den privata egendomen måste försvaras med våld för att kapitalismen ska kunna upprätthållas, det är polisens funktion. 

Polisen försvarar och upprätthåller status quo, polisen försvarar den nuvarande maktordningen i samhället.
Att ställa sig på polisens sida är därmed att ställa sig på den borgeliga statens sida. Statens våldsmonopol är inte på något sätt opolitiskt, att tro detta är bara naivt.

Hur kan någon påstå att polisens roll i samhället är att "skydda oss"? Skydda vem då? 
Har ni glömt bort REVA? Har ni glömt bort polisens romregister? Har ni glömt bort Pride-paraden i Stockholm 2013, där poliserna som deltog i paraden misshandlade människor där för att de kritiserade polisen? Har ni glömt bort att polisen sysslar med tvångsdeportation?
Det handlar inte om "några enskilda rötägg", det handlar om institutionell rasism. 

Att utvisa människor till en säker död, hur är det inte att kränka människors rättigheter? Att människor dagligen blir trakasserade och misshandlade på grund av saker som deras hudfärg/klasstillhörighet/politiska ståndpunkt, får det dig att känna dig säker? Får det dig att känna att polisens syfte är att skydda dig?

Alla som försvarar och argumenterar för polisen försvarar institutionell rasism och klassförtryck.
Det är så in i helvete motsägelsefullt att påstå sig vara "vänster" och samtidigt argumentera för polisen. Den kapitalistiska statens vidriga våldsmonopol är socialismens fiende, och likaså är du om du förespråkar det.

ACAB, fuck aina, och så vidare.