Försöker ta söta bilder med min katt. Resultat: jag ser extremt löjlig ut och Castro är inte road. Den ser lite ut som en zombie. 

 

Tänkte skriva lite mer personligt om det här med heteromonogama relationer, utgå från egna erfarenheter.
Om ni inte har läst det här blogginlägget: Över- och underordning i patriarkala kapitalismen, så borde ni göra det. Det här blogginlägget fick mig att inse jävligt mycket om mina egna känslor och hur jag ser på relationer. 

För ett tag sen trodde jag att jag hade en förälskelse i en person. Anledningen till detta var att jag kände ungefär likadant när jag var med den här personen som när jag var med mitt ex.
Det jag kände var otrygghet och osäkerhet. På grund av att jag hade värdesatt den här personen mycket högre än mig själv, alltså tänkte att den var mycket bättre än jag på alla sätt och att jag inte förtjänade den/inte var bra nog, så var vår relation väldigt ojämställd.
Jag ville alltid ha dens bekräftelse och när jag inte fick det mådde jag asdåligt. Först undrade jag vad det här berodde på, sen kom jag  på att jag kanske var kär i den här personen.

Och det var jag ju, för förälskelse i patriarkatet är över- och underordning. Förälskelse i patriarkatet är att vara otrygg, osäker och ojämställd.

De relationer jag haft som varit mest ojämställda är alltid de jag har värderat högst.
Den patriarkala kapitalismen påverkar alla våra relationer, inte bara heterorelationer, och det är så jävla skrämmande att tänka på.

 

 

För det första så har jag haft några monogama kärleksförhållanden och mådde extremt dåligt under samtliga.
En stor beståndsdel i patriarkatet är heteromonogama förhållanden. De värderas högre än alla andra relationer.
När jag har varit i heteromonogama relationer har jag prioriterat bort andra relationer som egentligen varit viktigare för mig, för att kunna lägga all min energi på mitt heteromonogama förhållande. Och det har krävt jävligt mycket energi eftersom jag ensam fått ta hand om allt det känslomässiga arbete.

Ord som Den Enda, Vår Livs Kärlek, Vår Själsfrände osv reproducerar bilden av att så fort vi har hittat Den Rätta så ska denna personen uppfylla alla våra behov och vice versa. Detta är självklart ett helt orimligt krav.
Jag mådde extremt dåligt under de heteromonogama förhållanden jag haft för att jag inte klarade av pressen av att vara Den Enda, det vill säga att uppfylla alla någons behov.

I heteromonogama förhållanden står vi ut med så extremt mycket mer än vi skulle ha gjort i andra relationer. Vi bygger upp hela våra liv kring dem, hur destruktiva dem än är, vi gör allt för att få relationen att funka.
Det är kvinnans ansvar att få relationen att fungera, att prata om och bearbeta båda parternas känsloliv och kommunikation är också kvinnans arbete. Självklart så kommer inte relationen att fungera om det bara är en av parterna som ansvarar för alla de grundläggande bitarna i relationen.

Kvinnan tvingas gräva i mannen känsloliv för att han inte har fått lära sig att hantera sina känslor själv, och på grund av hans bristande kommunikationsförmåga tvingas kvinnan ständigt gissa sig till vad han menar. Kvinnan lägger alltså ner extremt mycket tid och energi på förhållandet och det hindrar henne från att göra värdefullare saker med sin tid, till exempel att störta den patriarkala kapitalismen.

Det kvinnan får tillbaka för allt detta slitsamma, obetalda arbete är en falsk känsla av trygghet. Det enda sättet för en kvinna att förverkliga sig som kvinna i patriarkatet är att ingå i heteromonogama relationer och avla barn. Därför inger den heteromonogama relationen en falsk känsla av såväl trygghet som meningsfullhet.
Det kvinnan behöver och kräver i förhållandet är bekräftelse, patriarkal bekräftelse, det vill säga att bekräftas som könsvarelse.

Men eftersom män har fått lära sig att vara kalla och distanserade så tvingas kvinnan kämpa för att få hans bekräftelse. Detta får henne att må väldigt dåligt och skapar en väldigt otrygg relation.
Desto otryggare och mer ojämställd relationen är, desto mer är den värd för patriarkatet, därför kommer kvinnan också att värdesätta den här relationen så mycket högre än andra relationer och prioritera den heteromonogama relationen före alla andra relationer.

Eftersom alla män är empatistörda pga att ha vuxit upp som män i patriarkatet kan de inte förstå eller relatera till kvinnans känslor. Mäns känslomässiga störningar ses som någonting positivt, män är Rationella och Logiska medans kvinnor är Emotionella och Hysteriska. På grund av detta får kvinnan ensam bära skulden för sina negativa känslor och alla problem som finns i relationen.

Monogami är inte bara patriarkalt utan också kapitalistiskt. Kapitalismens syn på privat ägande smittar också av sig på våra relationer. I kapitalismen ses människor och känslor som varor. Vi lär oss att utnyttja varandra för att få det vi vill ha, i form av bekräftelse, uppmärksamhet, status osv. 
Ska gå in på det här mer i ett annat inlägg. 

Sexualitet behöver inte vara statiskt. Sexualitet kan vara dynamiskt, eller fluid, likaså könsidentitet. Det gör inte din läggning/ditt kön mindre äkta. Bara för att du identifierar dig som någonting nu så behöver du inte göra det hela livet.
Hela den här grejen med att saker "bara är en fas", och? Vad spelar det för roll om det "bara" är en fas, det gör det väl inte mindre äkta?
Det är ju typ som att säga att någon som är ledsen inte är ledsen på riktigt för att den är glad dagen efter. Alltså, människor förändras och det här med kön och sexualitet är olika för alla, för vissa är det statiskt och för vissa är det dynamiskt. 

Samma sak gäller också folk som är polysexuella, dvs attraheras av mer än ett kön, de blir ofta inte tagna på allvar för att en inte "kan bestämma sig", typ. Så himla dumt.
Ens kön och/eller sexualitet är alltid på riktigt, oavsett om det är en fas (det är väl det mesta i livet?), oavsett om en inte känner likadant om ett år, det spelar ingen jävla roll, vad du känner och hur du identifierar dig är aldrig fel eller oäkta. 

Pansexualitet beskrivs ofta som "könsblindhet", att en blir attraherad i personen och inte könet.
Tycker det här är ett litet konstigt sätt att se på saken.

Jag identifierar mig som pansexuell för att jag inte enbart attraheras av Män och Kvinnor, utan av olika könsidentiteter, könsuttryck, osv. I flera år identifierade jag mig som bisexuell, men när jag snubblade över ordet pansexuell så kändes det mer passande.

Men jag skulle inte säga att jag är "könsblind", för kön är en stor del av ens identitet och personlighet.
Tycker inte riktigt att det går att särskilja på personens könsidentitet och personlighet i övrigt, eftersom vår könsidentitet är en del av vem vi är.

Något annat som är lite konstigt är den här bilden av att någon som är pansexuell är lika attraherad av alla könsuttryck/identiteter, det är lite samma grej som att en del tror att bisexuella måste per definition vara lika attraherade av både män och kvinnor.
Självklart går det, att även som pansexuell eller bisexuell, ha preferenser. Det är ungefär samma sak som att även heteros attraheras mer av vissa utseenden/personligheter och mindre av andra. Bara för att någon är hetero betyder det inte att den är lika attraherad av alla av "motsatt" kön (hatar egentligen ordet motsatt kön, som om kön vore två motpoler). Inte riktigt samma sak, men ungefär. 

 Att pansexualitet är så osynliggjort att många inte ens hört talas om att denna läggning finns är inte alls förvånande med tanke på hur jävla hårt inpräntat det binära könssystemet är. Det har med det systematiska osynliggörandet av trans- och queerpersoner att göra.
Många cispersoner har inte ens slagits av tanken att det finns personer som inte är Män eller Kvinnor, att det finns personer som är genderqueer, intergender, genderfluid osv.
Till följd av detta är många också helt omedvetna om att det finns fler läggningar än Heterosexualitet, Homosexualitet och Bisexualitet. Chockerande, jag vet. 

En stor anledning till varför många har så svårt att se att personer i ens närhet har blivit våldtagna/är våldtäktsmän är synen vi har på våldtäkt och våldtäktsmän.
Våldtäktsmän är helt vanliga människor. De kan vara hur sociala, snälla och trevliga som helst. Det är inga socialt missanpassade män som sitter i sina källare, det är inga snuskgubbar som gömmer sig i gränder.
De flesta våldtäkter sker i hemmet. De flesta våldtäkter begås av ens partner, kompis eller liknande.
Personen som våldtar kan vara hur snygg/smart/lyckad, eller whatever, som helst. Det handlar inte om någon ensam och patetisk man som aldrig får ligga. Det är oftast någon du står nära, någon du tycker om.
Och det går inte att veta vem som är en våldtäktsman eller inte, det kan vara vem som helst. Det kan vara din bästa vän, din pojkvän, din lärare, vem som helst. Det spelar ingen roll hur bra du känner personen.
Jag har träffat snubbar som våldtagit och påstått sig vara "feminister". Det spelar ingen roll hur politiskt insatt eller "vettig" personen är.

En annan grej är synen på våldtäkt. att det är det värsta som kan hända, att en ska vara helt förstörd för hela livet. Det är inte det värsta som kan hända. Det är väldigt traumatiskt och extremt jobbigt, ja, men du kommer inte att vara "förstörd" för hela livet. Du kan vara hur ledsen, arg och omskakad som helst, men du behöver inte nödvändigtvis vara det.
Det är många som inte blir trodda på när de berättar att de blivit utsatta för övergrepp, för att de inte "reagerar rätt", de är inte helt förkrossade, de är inte ledsna nog. Därför ljuger nog personen.
Nej, nej, nej, nej. Det här är så fel.
Sexuella övergrepp sker hela tiden, det är extremt vanligt. Och de felsta icke-cissnubbar du har i din närhet har förmodligen blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp under sitt liv. 
Det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på ett övergrepp. Oavsett hur du reagerar så gör inte det någon skillnad på det övergrepp du utsatts för, ett övergrepp är alltid ett övergrepp.

Triggervarning: våldäkt 

Blir så jävla trött på det här, fyfan. Jag orkar inte.
Varför pratar alla om dessa hypotetiska, elaka kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna?
Varför i helvete skulle någon vilja utsätta sig själv för den stressen och den ångest som det innebär att prata om sexuella övergrepp? Det är så extremt stigmatiserat och att berätta om övergrepp en har blivit utsatt för är fan inte enkelt.
Det tog mig över två och ett halvt år innan jag vågade säga något. När jag gjorde detta fick jag så jävla mycket skit. Jag förlorade en nära vän på grund av att jag berättade att jag blivit våldtagen. Jag blev kallad äcklig, dum i huvudet, jag fick höra att jag hade förstört de här snubbarnas liv för att jag hade berättat för en vän vad de gjort.

Jag förstår att det är enklare att säga att människor ljuger om att de har blivit utsatta för övergrepp, istället för att inse att personer i ens närhet är våldtäktsmän. Men att påstå att någon ljuger om att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp är totalt genomvidrigt. Att ens antyda det är genomvidrigt. Om någon berättar för  dig att den har blivit våldtagen och du svarar med misstro i rösten, om du ifrågasätter om allt den säger verkligen är sant, så är du så jävla äcklig och du måste sluta med det här nu.

Klart att det finns någon som ljuger om att den har blivit våldtagen, jag skulle inte påstå att ingen någonsin har gjort detta, men jag säger att det är extremt få som gör det.
Vissa påstår att alla anmälda våldtäkter som inte leder till en fällande dom = personen ljuger om att den har blivit våldtagen för att den inte kan "bevisa det", därför ljuger nästan alltid kvinnor om att de har blivit våldtagna. Eh nej, anledning till att så få anmälda våldtäkter leder till en fällande dom är för att vi har ett misogynt rättssystem, det är för att vi lever i en våldtäktskultur. Det är vårt patriarkala rättssystem som du behöver se över, inte sanningshalten i människors berättelse om patriarkalt våld.

Något av det absolut viktigaste en som feminist (eller som någon som påstår sig vara en inte helt genomvidrig person) kan göra, måste göra, är att alltid tro på när någon berättar om övergrepp den har utsatts för som icke-cissnubbe i ett patriarkat. Om du inte gör detta är allt ditt prat om systraskap och solidaritet ingenting, det är inte värt ett skit. Det är bara tomma ord.

Och om det någon gång skulle visa sig att någon ljugit om att den har blivit våldtagen så skulle den ändå ha hela samhället emot sig.

Att prata om sexuella övergrepp är något av det värsta brott en kan begå i patriarkatet och straffet är hårt. 


 

 

 

Lows:

• Bråkade med mitt ex.
• Började gymnasiet och bröt ihop pga stress.
• Sommarlovet sög för jag var deprimerad hela sommaren.
•  Började röka igen.

Postar en text jag skrev för ett år sedan för jag råkade hitta den och tyckte att det var ganska vettigt (trots att jag har förändrats och utvecklats väldigt mycket sen jag skrev den), om inte annat lite roligt. Det var liksom för bara lite mer än ett år sedan som jag började bli insatt i politik och feminism. Det här skrev alltså babyfeminist-Julia.  

Har de senaste månaderna försökt kämpa emot negativa känslor som svartsjuka och ägandebegär. Tycker det är asknas att vi låter sådana känslor styra oss (och framför allt våra förhållanden), som till exempel svartsjuka. Det är ju en uppenbart negativ känsla. Ändå, istället för att försöka kämpa emot den tydligt dåliga känslan så livnär vi den och låter den kontrollera våra relationer till andra människor. 
Jag har varit sjukt jävla svartsjuk, och mått sjukt jävla dåligt på grund av det. Periodvis så har det verkligen tagit sönder mig. 
Och hela konceptet med att ha kräva ensamrätt på en annan människa som om den vore ett objekt är något som har normaliserats, när det är något som jag personligen betraktar som ganska sjukt. 
Allting handlar ju dock om den flera hundratals år gamla maktordningen mellan könen, patriarkatet. Mannen äger sin kvinna. Hon är hans ägodel, ett redskap avsett för reproducering och för att tillfredsställa mannens behov. Hon har ingen egen vilja, inget människovärde. 
Och det sjuka är väl att det här lever kvar, än idag. Och de flesta är inte ens medvetna om det. 
Borde inte kärlek vara kompromisslöst? Borde inte kärlek vara enbart kärlek, en känsla baserad på ömsesidig respekt och omtycke? 
Istället sätter vi upp regler för vem vi får och inte får älska, och framför allt hur många vi får älska. 
Alltså va? Kärlek är väl inte något som det finns ett begränsat lager av hos varje människa? 
Eller kan vårat kärleksförråd ta slut en dag om vi älskar för många personer, finns dessa känslor enbart i begränsad upplaga? 

Till exempel, om man tycker om två personer samtidigt så kan man inte vara med båda, utan man måste enbart välja en av dem, för att sociala strukturer säger så. Så vi ska alltså stympa våra egna känslor, vår lycka, vår kärlek, för att sociala strukturer säger att det är fel att älska flera personer? 

Däremot när det kommer till vänskap är det en helt annan grej. Det är okej att ha hur många vänner som helst, och inte bara okej, det uppmuntras till och med att ha många vänner, oavsett om det bara är helt ytliga och näst intill känslomässigt obefintliga relationer. För om du har mycket vänner så är du populär, och populäritet ger status. Och status, pengar och makt går före allt. Före kärlek, respekt, kreativitet och lycka. 
Jag kanske har en vän som jag tycker om väldigt mycket, och så kanske jag har en till vän som jag också tycker om väldigt mycket, reduceras då min kärlek till den första vännen? Blir den då mindre, mer obefintlig, "inte på riktigt"? 
När vi nu uppenbarligen inte uppmuntras till att stympa våra vänskapsrelationer i patriarkatets ära, utan snarare att utvidga dem, varför ska vi då av denna anledning stympa våra andra relationer, såväl sexuella som känslomässiga? 
Varför ska vi begränsa all våran kärlek till en person, varför ska vi stympa oss själva emotionellt? Borde inte kärlek - istället för att reduceras - växa och bli starkare ju mer kärlek vi både ger och tar emot från andra individer? 

Fast dock så tror jag starkt på att kärlek och lycka är två känslor som hänger ihop, liksom destruktivitet, ångest och hat hänger ihop. Och den viktigaste personen du måste älska för att kunna ha sunda relationer till andra individer, är dig själv. Och detta är något som är väldigt svårt att göra i ett samhälle som konstant hjärntvättar oss med propagandabilder om vad kvinnlig skönhet innebär, om allt du måste leva upp till, alla krav, alla normer. Patriarkatet skriker dagligen i kvinnors ansikten att de är fula, dåliga, värdelösa och otillräckliga. 
De planterar falska idéer om vad skönhet innebär, planterar falska känslor inom oss, som vi anammar och tror är våra egna. För att deras mål är att få dig att känna dig otillräcklig och värdelös, allt för att kunna kontrollera dig. 

Tanken på monogama förhållanden gör mig spyfärdig. Jag tänker älska, och knulla, vem och vilka jag vill, hur jag vill, kompromisslöst. Jag tänker knulla hur mycket och hur lite jag vill. Jag tänker göra vad jag vill med min kropp, jag tänker ta tillbaka makten över mig själv. Min kropp och min sexualitet är till för min egen njutning och min egen tillfredsställelse enbart, och ingen annan kan bestämma över den. Jag tänker inte låta negativa känslor som sociala normer planterat i mig få styra mig. Jag tänker inte låta mig kuvas, tystas, eller sparkas på längre. Tänker inte slicka några fler håriga mansrövar. 

När någon säger att den är hetero vill jag bara sucka högt och himla med ögonen.
Dessa såkallade heterosexuella uttråkar mig så jävla mycket.
Visst, du får väl kalla dig hetero bäst du vill men kom inte och tryck upp din läggning i mitt ansikte, jag vill inte veta.

Varför tror ni att så många är "heterosexuella"? Tror ni på fullaste allvar att de flesta människor bara har råkats föda heterosexuella? Nej, vi föds inte till det, vi tvingas till det.
Vi tvingas in i heteronormen från den första dagen vi föds. För att förverkliga dig som kvinna måste du ingå i heteromonogama relationer.
Och det är väl inte så konstigt att så många ingår i heteromonogama relationer när dessa ses som de enda värdefulla relationerna.

Heterosexualiteten behövs för att upprätthålla patriarkatet. Kvinnor måste bli övertygade om att den viktigaste relationen en kan ha i sitt liv är den heteromonogama relationen.
Det är i nära relationer till cismän som förtrycket blir aldrig tydligast. Kvinnor måste sträva efter att ingå i dessa relationer, kvinnor måste få lära sig ända från att de är barn att bygga upp hela sina liv omkring dessa relationer. Om vi inte skulle värdesätta dessa över allt annat, varför skulle vi annars finna oss i förtrycket?

Kvinnor betraktas aldrig som autonoma individer, de ses alltid i förhållande till män. En kvinna är en mans syster, mamma, partner. Aldrig någonsin är hon sin egen. Eftersom en kvinna aldrig är sin egen så måste hon ha en man som äger henne för att hon ska bli någon. Först när en man äger henne anses hon vara någon, eller något. Det vill säga en mans ägodel.

Den heteromonogama relationen är kvinnans plats i samhället. Det är bara där hon kan förverkliga sig som kvinna och bli accepterad i samhället. Det är en falsk trygghet.

Så visst, var hur jävla hetero du vill men jag vill inte veta.

Triggervarnig: våldtäkt.

Jag läste en text på tumblr (som jag inte kan hitta nu, annars hade jag länkat den) där det stod att sex och våldtäkt var två helt olika saker.
Är det verkligen det? Är verkligen gränsen mellan våldtäkt och allt annat patriarkalt sex så tydlig?
För vissa som har blivit utsatta för övergrepp kan det självklart vara så.

För mig har det inte varit så. För mig har alltid gränserna mellan våldäkt och allt annat patriarkalt sex varit otydliga. Vad var våldtäkt och vad var inte det, vad var okej och vad var inte okej?
Hur många övergrepp har jag utsatts för? Noll? Ett? Etthundra? Trehundra? Femhundra?

Nästan alla gånger jag har legat med en cissnubbe har ett nej varit  uteslutet. Många gånger har jag varit tvungen att gråta, sparka och skrika för att få mina gränser respekterade. Och så har jag legat där i min säng, gråtande, ihoprullad till en boll  medan han ligger där bredvid mig och är skitarg för att han inte får stoppa kuken i mig. Ibland säger han ingenting, men hela hans kroppsspråk utstrålar ilska och irritation.
Då har det varit lättare att bara stå ut, att inte säga någonting. Att bara ligga där tyst och vänta tills det är över. För om en inte säger nej så är det ju inte våldtäkt. Eller?

Med mitt ex prövade jag allt möjligt för få honom att lyssna på mig. Jag prövade att gråta, jag prövade att bara ligga helt tyst och stilla och bara knipa ihop ögonen.  Men det enda som funkade var att ta till fysiskt våld, att sparka eller slå. Och det straffade sig alltid efteråt, vilket var värre än själva sexet.
Så alla gånger vi hade sex, även om jag sa ja, så var det alltid med vetskapen om att ett nej inte var ett alternativ. Vetskapen om att mina gränser inte skulle respekteras hängde alltid över mig.
Så här har det varit med i stort sett alla cissnubbar jag har haft sex med.

Det är så jävla läskigt att säga nej, när en vet att risken är stor att detta nej inte respekteras. Att ha sex  med rädsla för att säga nej är inte samtycke. ”Tillåtelse” är inte samtycke.

När vi har heterosex  blir skillnaderna mellan könen så himla tydliga. Heterosex är ett maktspel.
En agerar och en är passiv. Den ena är ett handlande subjekt och den andra är ett objekt.
Det är mannen som ska få sina behov tillfredsställda och det är upp till kvinnan att tillfredsställa dem. Allt utgår alltid från mannens kåthet, när han har kommit så är sexet fullbordet. Sex utan en kuk som får utlösning är inte riktigt sex.
Det är mannen som tar initiativ, det är mannen som har makten. Det är mannen som lägger fram förslagen och så får kvinna välja om vill gå med på det eller inte, hennes kropp är ett objekt som han antingen får tillträde till eller inte. Hon kan säga nej, men det är upp till honom om han vill respektera det eller inte. Det är alltid på mannens villkor.

Sex måste, precis som allt annat, ses ur en samhällskontext. Sex existerar inte i ett vakuum. Sexet sker i ett samhälle där kvinnors kroppar ses som allmän egendom. I ett samhälle där kvinnor inte ses som autonoma och handlande subjekt, utan som objekt som finns till för männen njutning.
Även om han inte använder sig av fysiskt våld så är alltid hotet om våld närvarande. Han behöver inte använda sig av fysiskt våld för det är alltid han som har makten oavsett. Könsmaktsordningen finns alltid där.

Därför kändes det inte som någon större skillnad på de gånger jag sa nej och de gånger jag sa ja, eller inte sa någonting. Så det kanske är för att jag aldrig riktigt har haft sex med samtycke som jag inte förstår när folk säger att sex och våldtäkt är två totalt skilda saker.
Men är det verkligen så stor skillnad på patriarkalt sex och våldtäkt, är gränsen alltid så självklar? 

fast nej. Jag försöker men är för upptagen med att ta cambilder.
Sitter på balkong och "njuter" av vädret trots att det är svinkallt. Har bästa outfiten, det vill säga raggsockor och foppatofflor.

Ofta så placerar vi in folk i två grupper, delar upp vita i Rasister och Inte Rasister, dela upp heteros i Homofober och Inte Homofober, dela upp män i Sexister och Inte Sexister osv.
Detta är nog mest ett sätt att distansera sig själv, att lägga problemet någon annanstans för att det är jobbigt att inse att en själv är en del av problemet. Jag har själv gjort det här, jag har sett andra vita, typ de som röstar på sd, som Rasister medan jag har betraktat mig själv som någon slags frälst och upplyst Anti-Rasist.

Men när vi matats med rasism och sexism varenda dag ända sen födseln så går det inte att bara avvänja sig (inte särskilt bra ord men jag hittar inget bättre, vill använda engelskan "unlearn"). När en har uppfostrats med det här i hela sitt liv, när det finns överallt i samhället, så tror jag inte att det går att avvänja sig helt och hållet. Jag tror inte att en som vit kan bli hundra procent Inte Rasist, jag tror inte att en som cisman kan bli hundra procent Inte Sexist.

Det absolut viktigaste en som priviligerad kan göra är att granska sig själv, hur jobbigt det än är, och förändra sitt eget beteende. Det finns så jävla många cismän som kallar sig feminister inte att göra ett skit åt sitt eget beteende och beter sig precis likadant som vilket Sexist som helst.

Vi vinner ingenting på den här uppdelningen, för vi har alla vuxit upp med samma normer och maktstrukturer och självklart så påverkar det här alla, även vita anti-rasister och manliga feminister.

Jag tycker det är helt jävla rimligt, legitimt och till och med positivt att hata sin förtryckare.
Det hjälper en att lägga skulden där den hör hemma, istället för att skuldbelägga sig själv för det förtryck en utsätts för.
Många säger att det är dåligt att hata sina förtryckare för att det inte är konstruktivt. 
Men det behövs, det behövs för att göra skillnad. Hatet hjälper en att se klart istället. Vem har aldrig ursäktat någon som utsatt en för förtryck med typ "men den menade ju inget illa egentligen" eller något liknande.

Nej, de flesta menar inget illa. De flesta gör inte något med avsikten att förtrycka någon, men avsikten spelar inte någon roll, det förändrar inte handlingen. Om jag slår någon och den får ont så hjälper det inte med att jag "menade väl", det förändrar inte att personen har ont. Skadan är redan skedd oavsett hur oklanderliga intentioner jag än har.
Tänk då att en blir slagen varje dag, i hela sitt liv, från alla håll i samhället. Tycker människor verkligen inte det är rimligt att bli förbannad? 

Ilska behövs. Ilska är en stark drivkraft, utan den skulle vi inte har kommit någonstans.
Det är inget fel i att en icke-cissnubbe säger att den hatar cissnubbar, det är inget fel i att en icke-vit säger att den hatar vita, det är inget fel i att en queer personen säger att  den hatar cisheteros osv.

Visst kan det kännas jobbigt för mig som vit, eller för mig som able-bodied, eller för mig som cis att påminnas om det förtryck jag utövar, klart som fan att det är jobbigt. Det ska vara jobbigt att inse sina privilegier, om du inte tycker det så gör du någonting fel. Det är väl klart som fan att det inte är roligt att veta att min blotta existens är ett problem. Min existens, min maktposition i samhället, är på någon annans bekostnad.

Men inte fan går jag till den jag förtrycker och skuldbelägger den för det förtryck som jag utövar, inte fan går jag och klagar på att det är så synd om mig och jag mår så dåååligt över att vara en förtryckare.

Det finns ingenting en kan göra åt detta, en kan inte bara avsäga sig sina privilegier. Det går inte att som cisman kalla sig feminist och helt plötsligt bara avsäga sin maktposition som man på något magiskt vis, samma sak gäller alla andra maktpositioner. 
Det enda en kan göra är att utnyttja sina privilegier på ett bra sätt, till exempel genom att säga ifrån när andra priviligerade utövar förtryck, försöka att förtrycka människorna i sin omgivning så lite som möjligt, genom att inte ta tolkningsföreträde till exempel, och det allra viktigaste är att granska sitt eget beteende, att tänka efter en gång extra innan en säger/gör något och att lyssna på människor från förtryckta grupper och ta till sig det de säger. 

Det är inget fel på att hata sin förtryckare. Jag hatar, hatar, hatar cismän så jävla intensivt. Och det hatet har fått mig att inse så himla mycket om hur patriarkatet fungerar.
SLUTA DALTA MED DINA FÖRTRYCKARE, DU ÄR INTE SKYLDIG DEM NÅGONTING. 

Att bli vuxen innebär att bli Vettig och Rationell. Att vara Vettig innebär att inte vilja förändra någonting.
Att bli vuxen innebär att avradikaliseras. Jag är så jävla rädd för det.
Jag vill inte bli Vettig, jag vill aldrig sluta vara arg, jag vill aldrig sluta se samhället för vad det är.
Jag vet så många som varit marxister/socialister när de varit unga och sedan gått över till att vara någon jävla tönt-"vänster", typ sossar, och hävdar att de har "vuxit upp". Fy fan.

För att vilja göra samhället bättre, att vilja förändra någonting på riktigt, att vilja ta tag i problemet vid roten, är att vara oresonabel och till och med barnslig. Att föreställa sig någonting bättre, någonting annat än det vi har nu, är att vara flummig och utopisk. Att göra motstånd är att vara "odemokratisk". 
Att hålla sig innanför systemets ramar, det vill säga att följa kapitalismens spelregler och slicka patriarkatet i röven är vara Vettig och Vuxen. Jag vill aldrig "växa upp". 

Blir så ledsen av kvinnor som inte är feminister, som inte har satt in sina erfarenheter i ett politiskt perspektiv. Blir så ledsen för deras skull.
För jag vet hur det är att tro att allt är ens eget fel. Jag vet hur jobbigt det är att gå runt och bära på så jävla mycket kvinnohat, att tro på all patriarkatets jävla skit. 
Jag vet hur jävla mycket skit jag har tvingat mig själv att stå ut med bara för att få patriarkal bekräftelse, hur allt jag utsattes för som kvinna i ett patriarkat bara ledde till ännu mer självhat, hur jag klandrade mig själv för allting. 
Det är det en får lära sig; det förtryck du utsätts för är alltid ditt fel. Dina känslor är aldrig legitima, dina erfarenheter tas aldrig på allvar. Du ifrågasätts alltid, för allt du gör. Vad du än gör är du alltid fel.

Jag vet inte hur jag ska övertyga ickefeminister att det är samhället det är fel på, inte dem. Att förtrycket de utsätts för inte är deras fel. Det gör mig så jävla ledsen när kvinnor bär på så mycket kvinnohat inom sig att de hatar sin egen frigörelse.

Sedan jag slutade umgås med snubbar märker jag verkligen hur självmedveten jag blir när jag hänger med snubbar. Alltså personer som jag tycker om då, inte med vilken random snubbe som helst.
Jag upptäckte idag när jag skrev med en som jag inte brukar prata med så ofta längre hur mycket jag tänkte igenom allt jag skrev innan jag skickade det. 

När en inte brukar hänga med snubbar blir det så uppenbart hur annorlunda en tänker/beter sig. Och det är ju inte som att jag vill ligga med varenda snubbe jag träffar, så det handlar ju inte om det. 
Fast det är ju inte så konstigt alls om en känner såhär, när en hela sitt liv har fått lära sig att manlig bekräftelse är det viktigaste i universum. Jag har bara aldrig sett det såhär tydligt förut. 

Jag upptäckte också att jag analyserar snubbars beteende också, ba "Varför sa han så, vad menade han med det?", som om de har en massa dolda avsikter bakom allt de säger. Enda gången jag gör såhär med icke-snubbar är om det är någon som jag tror (eller önskar, kanske) är tänd på mig. Då försöker jag liksom läsa av kroppsspråket och försöker läsa av signaler, men skillnaden är ju att jag gör det här med alla snubbar, inte bara snubbar jag vill ligga med. Det är så jävla störigt. 
Jobbiga jävla självobjektifiering, usch.


Jag kom också på mig själv idag med mitt eget internaliserade kvinnohat. Det var någon tjej som pratade om stereotypiskt "tjejiga" saker och jag tänkte "fy fan vad töntigt", för att i nästa sekund ba "Vad fan tänker jag?!"
FAN PATRIARKATET, UT UR MIN HJÄRNA.
Så himla vidrigt hur barn får lära sig det här redan från att de är skitsmå, "tjejer kan bara leka två och två", "tjejer tjafsar så mycket", "tjejer snackar så mycket skit". JA MEN OM NI KANSKE INTE LÄRDE TJEJER ATT HATA SIG SJÄLVA OCH VARANDRA SÅ KANSKE DE INTE SKULLE SNACKA SÅ MYCKET SKIT??? 

"Men förtrycket av män då? Varför är det ingen som pratar om det? Det är bara ännu ett bevis på att det är män som är förtryckta i samhället!!!"

Okej, alla som säger det här: jag förstår vad ni menar, men ni använder ordet förtryck fel. Ni har inte förstått vad förtryck innebär.
Det är män som har den största politiska och ekonomiska makten. Det går inte att undkomma det faktum att det är män som sitter på makten i samhället.
Det betyder inte att patriarkatet inte kan missgynna män.
"Men kvinnor vinner nästan alltid i vårdnadstvister!"
"Men kvinnor får gratis drinkar på krogen!"
"Men kvinnor har lättare att få ligga!"
"Men kvotering då, det är orättvist. Män diskrimineras på grund av sitt kön, mansförtryck!"
"Män tillåts inte visa känslor!"
(Dessa är alltså riktiga argument av riktiga män jag har stött på.)

En grundläggande del av patriarkatet är könsroller. Könsroller är en maktordning, där det ena könet är överordnat det andra. Den manliga könsnormen är en maktposition.
Könsroller behövs för att köndsmaktsordningen ska existera. Det ena könet behöver vara dominant, empatilöst och våldsamt för att förtrycka det andra och det andra könet måste vara passivt och svagt för att finna sig i förtrycket. 
Könsroller sätter alltså upp väldigt strikta ramar, som även män pressas in i.
De normer som finns är inte helt slumpmässiga, normer håller upp och skapar maktstrukturer. 

Kvinnor vinner lättare vårdnadstvister för att de anses vara bättre lämpade att ta hand om barn - på grund av könsroller.
Kvinnor får gratis drinkar på krogen för att män förväntas köpa dem, köpa rätt till deras tid, köpa rätt till ett samtal, till kvinnors uppmärksamhet - på grund av könsroller.
Att kvinnor ständigt och konstant tvingas att stå ut med sexuella trakasserier och ovälkomna närmanden är knappast något befriande - och detta sker på grund av könsroller.
Män som visar sina känslor tas nästan alltid på större allvar än en kvinna. En man som är arg är respektingivande, kanske till och med skrämmande, medan en kvinna som är arg är hysterisk och galen. En man som gråter är någonting fint och värdefullt, en kvinna som gråter är jobbig och överkänslig - på grund av könsroller.

Män tvingas också att finna sig i patriarkatets tighta ramar. Att män som har kvinnligt kodade attribut, som till exempel smink, får utstå hån och trakasserier är på grund av kvinnohat. En man som har kvinnliga attribut blir automatiskt mindre värd på grund av könsroller och könsmaktsordningen.

Detta betyder dock inte att män är förtryckta. Patriarkatet är skapat av, för och upprätthålls av män. Det är fortfarande män som har makten, hur begränsade de än känner sig i sin könsroll. Män äger typ 98 % av all mark på jorden, styr i stort sett alla länder i hela världen, kontrollerar all världens media och i stort sätt alla stora företag.
Men åh, stackars förtryckta män. 

När någon använder ordet "oskuld" vill jag bara kräkas. Känner spontant lite "Seriöst??? Är det här 1800-talet???". Ordet oskuld är vidrigt och här är lista på varför en inte bör använda det ordet:

Den här listan skulle kunna göras längre. Men ja, ordet oskuld kommer helt enkelt från en tid när det enda värde en kvinna hade var hennes "oskuld". När att ha sex med någon ansågs som något så smutsigt att det förstörde hela en kvinnas värde, att mäns kukar var så viktiga att de kunde förändra någons hela personvärde. Ordet oskuld fanns till för att skuldbelägga kvinnor för deras sexualitet, det var bara ännu ett sätt att kontrollera och förtrycka kvinnor. För ja, ordet oskuld tillämpades bara på kvinnor.
Denna stigmatisering av kvinnors sexualitet är inte hälsosamt och det bara stinker om gammalt unket kvinnohat.

triggervarning självskadebeteende

Sista dagen på lovet. Det här lovet har varit så jävla pissigt, nästan alla dagar har varit dåliga dagar. Som typ alla andra lov. Det jag har gjort det här lovet är att kolla klart på Parks and Recreation och American Horror Story säsong 1 och 2.
American Horror Story var FETT BRA. Är dock mer mörkrädd nu än vad jag var innan. Men det är värt det för gud vad jag gillar den serien. Det är dock sämst att det var nästan bara vita personer i serien. Tror att det var typ fem icke-vita personer i säsong två, varav alla hade små roller. Usch för rasism och white-washing i serier.   


Det är typ det enda jag gör, att kolla på serier. Jag brukar inte gå ut särskilt ofta, jag brukar inte gå till skolan, jag brukar inte träffa särskilt mycket folk. Det tar för mycket energi. Jag har ingen ork till någonting. Jag spenderar flera dagar med att kolla på serier ensam i mitt rum med rullgardinen neddragen så att jag efter ett tag inte vet om det är dag eller natt. Jag gör det för att distrahera mig själv, för att inte tänka. För så länge jag inte tänker så känner jag inte.


Igår kväll kom dock känslorna ikapp mig. Jag ville gråta men jag kunde inte. Jag tror att min medicin gör mig för avtrubbad för att kunna gråta. Jag mådde aspissigt men inte på ett skrika ut lungorna av ångest-sätt utan mera dovt, diffust. Som att ångesten inte riktigt går att få grepp om, och därför får jag ingen reaktion, därför kan jag inte hantera den. Den här ångesten är så annorlunda och konstig så jag vet liksom inte vad jag ska göra med den.
Jag låg på mitt badrumsgolv och försökte gråta men det gick inte och det var så jävla frustrerande. 

Sedan reste jag mig upp från badrumsgolvet och stirrade på mitt ansikte i spegeln, tänkte på hur mycket jag hatar mitt ansikte. Hur det äcklar mig. Jag gör det här ganska mycket när jag mår dåligt. Det slutade med att jag cuttade mig i ansiktet och på halsen. Det känns jävligt bra, tillfredsställande. Så jag ångrar det inte, även om jag kommer ha fula märken i ansiktet den närmsta tiden, Det känns så himla bra.


Jag gick till slut ut och tog en promenad, gick och träffade en vän. Vi satt på en trappa vid torget och jag rökte typ fem cigaretter i rad vilket jag, som alltid, hade så jävla dåligt samvete över efteråt. Känner mig alltid så extremt dålig när jag bryter mitt löfte om att inte röka. Hade varit rökfri i typ två månader nu. Men ja, jag röker bara när jag mår riktigt pissigt. Det känns bra på något sätt, lite som att skära sig. Fast inte lika bra, men nästan. 
Jag vet inte hur länge vi satt på trappan, kanske en timme. Det var fint iallafall, vi pratade och det kändes bra.


Det kom någon full man och satte sig med oss och ville diskutera kommunism och berättade hela sin livshistoria. Alltså, usch. Fulla vita män, ew.


Men ikväll kändes faktiskt bra. Jag sitter och målar naglarna, lyssnar på Adam Green och äter godis. Jag känner mig ovanligt energifull just nu. Typ som att jag skulle orka gå till skolan imorgon. Vilket jag vet att jag borde göra.

Jag har fått ta bort fyra kurser nu iallafall, så jag ska gå kortare dagar men det känns fortfarande för mycket. Skolan känns så himla stressigt och överväldigande, Jag kommer antagligen inte att gå till skolan imorgon. Det skulle förvåna mig om jag gjorde det.


Jag kommer sakna min lärare på bup när jag inte ska gå där längre, den är typ snällast i världen. Jag skulle vilja fortsätta gå i skolan på bup för det kändes så bra men samtidigt som jag inte klarar av att gå i skolan så känns det inte som att jag mår tillräckligt dåligt för att gå i bup-skola, jag känner mig som värsta parasiten.


Usch. Mående och livet och skolan och allt. Vill bara spy på allting.

Idag har jag känt mig helt orkeslös. Verkligen helt slut, uttömd.
Jag skulle ha gjort något vettigt idag, det vill säga gå på möte. Men att duscha, klä på mig och gå utanför dörren kändes som en alldeles för tung utmaning. Istället har jag varit hemma och sovit, kollat på Parks and Recreation och emellanåt har jag bokstavligt talat inte gjort nånting annat än suttit på en stol och stirrat rakt fram för att jag inte orkat röra mig.
Känner mig så extremt ensam, värdelös och tom. Yay, livet.