Problemet med liberalismen är att det är en ideologi byggd på lögner. Den saknar verklighetsförankring och därför kommer den liberala utopin aldrig bli verklig. Ingen ideologi som saknar verklighetsförankring kommer kunna genomföra några verkliga samhällsförändringar.
Det spelar ingen roll hur fin en utopi är sålänge den är den inte pekar på de problem som finns i det nuvarande systemet. Liberaler klarmrar sig fast vid sin naiva tro på det kapitalistiska samhället fär att det gör för ont att möta sanningen. Det är lättare att leva på lögner och fantasier än att tvingas hantera den uppgivenhet det innebär att inse att allting är skit.

Varför är liberalismen byggt på en lögn? För att den tror på friheten inom kapitalismen. Men du är inte fri i det kapitalistiska samhället. Du kommer aldrig att vara fri sålänge vi är slavar under penningen.
Friheten definieras utifrån valmöjlighet. Möjlighet att välja vad? Att välja mellan sjutton olika schampomärken. Friheten att konsumera*.
Men frihet att bestämma över våra liv har vi inte.


* Extra ironisk och löjeväckande blir den liberala ideologin med tanke på att alla inte ens har denna frihet, den enda friheten som kapitalismen har att erbjuda oss. 

(Triggervarning: våldtäkt)

Det handlar om vad han gjorde, inte om vad du kände.
Det spelar ingen roll att du inte visste att det han gjorde mot dig var fel.
Det förändrar ingenting att du inte förstod varför du grät och skakade av ångest efter varje gång han rörde vid dig.
Det handlade inte om dig. Det har aldrig handlat om dig.
Det är hans fel, det har alltid varit hans fel. Det har alltid handlat om honom.

Dina känslor förändrar ingenting. Dina känslor förändrar inte vad han gjorde.
Det spelar ingen roll att ibland, ibland ville du faktiskt inte dö när han rörde dig.
Det spelar ingen roll att ibland blev du faktiskt inte spyfärdig när du såg honom.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om honom. Det har alltid handlat om honom. Det kommer alltid handla om honom.

Alltså, anti-feminister som kommer och ska upplysa feminister om saker, som till exempel hur saker och ting egentligen ligger till, eller vilka frågor som egentligen är relevanta att diskutera - de kanske till och med säger att dem skulle vara feminister om det inte vore för det där och det där, när en inte delar samma världsbild eller grundläggande värderingar överhuvudtaget.
Jag förstår mig verkligen inte på dessa människor.
Som om jag som skulle gå till liberaler och säga att jag skulle faktiskt också vara liberal om det inte vore för deras grundläggande människosyn. Liksom, om du bara ändrar hela din ideologi och alla dina åsikter radikalt så håller jag med dig!!!

Nej, du håller uppenbarligen inte med mig. Och jag förstår inte varför dessa människor vill lägga sig i vad feminister diskuterar, jag lägger mig fan inte i vad liberaler diskuterar. Jag tycker att deras ideologi är människofientlig och vidrig, och ja, om de ändrade hela sin ideologi från grunden, då kanske jag skulle kalla mig för lliberal. Men då vore det ju inte samma ideologi längre, det skulle vara någonting helt annat som bara behållit namnet. Samma sak med feminism. Typ “jag skulle kalla mig feminist om feminismen inte ville att störta patriarkatet, utan istället arbetade aktivt för att upprätthålla könsmaktsordningen”. Ja, okej, men då är det ju inte feminism längre???

Så konstigt, jag förstår inte, kan ni inte bara gå och lägga er.

Triggervarning: våldtäkt, ångest, depression, självskadebeteende

Det spelar ingen roll. Det förändrar ingenting.
Det spelar ingen roll att deras läppar är mjukast i världen.
Det spelar ingen roll att deras hud är lenast i världen.
Det spelar ingen roll att det var vid dem du krampaktigt klamrade dig fast i ånget.
Det spelar ingen roll att det var mot deras axel du grät.
Det förändrar ingenting.
Känslan av eufori när du fick bekräftelse av dem. Känslan av att vara hemma, av trygghet, när du låg bredvid dem. Känslan av att andas in deras lukt. Att se dem le. Det förändrar ingenting.
Det förändrar inte vad de gjorde. Det förändrar inte vad de är.

Alla skuldkänslor. Om du bara var tillräckligt bra skulle de inte göra såhär mot dig. Om du inte var ful, äcklig och värdelös skulle de inte behandla dig såhär. Det är ditt fel. Allt de gör mot dig är alltid ditt fel. Du förtjänade allt de gjorde mot dig.

Bandet du fick till dem var så starkt, det liknade ingenting du känt för någon annan. Efter att de förstörde dig, slet sönder dig, var det dem du sökte tröst hos. Det hos dem du desperat sökte bekräftelse av, det var deras bekräftelse du klamrade fast vid. De var både din livboj och ditt ankare.
De drog ned dig under ytan och hindrade dig från att drunkna.
De var orsaken till alla dina känslor. De var orsaken till att du skar dig, de var orsaken till att du grät varje dag, de var orsaken till att du isolerade dig, förlorade grepp om ditt liv, förlorade allting.
De var allt du hade. Det enda som spelade någon roll.

Bandet blev inte svagare hur mycket du än hatade dem. Hur mycket ångest du än fick bara av att vara i samma rum som dem, hur illamående du än blev bara av att se dem, hur mycket deras röst fick dig att vilja sjunka ihop på marken och dö.
Det blev inte svagare hur lång tid det än gick. Det finns fortfarande där. Du känner det fortfarande varje gång du hör deras namn, varje gång du ser dem. Varje gång du tänker på dem känner du det. Du känner dig bunden till dem, som att du hör hemma med dem. Du undrar om du alltid kommer känna såhär.