är cool och så
jag <3 webcam toy
Att feminismen är "splittrad".
Jag förstår vad de menar, men ser inte detta som något negativt, tvärtom. Splittringen var bra och nödvändig för att kunna ena arbetarklassen på revolutionär grund. Hehehehe. Nej jag skoja.
Okej, men seriöst. Jag förstår inte hur vissa kan det se det som något negativt att många olika människor, med olika bakgrund och erfarenheter, har möjlighet att göra sig hörda.
Jag tror att det är exakt detta som gör feminismen stark, att det är en bred rörelse. Folk behöver organisera sig på olika sätt och fokusera på de frågor som är viktigast för dem.
Det finns inga frågor som är oviktiga. Alla frågor går in i varandra, precis som olika förtryck samverkar med varandra. Att arbeta antifascistiskt, socialistiskt, anarkistiskt osv är i allra högsta grad relevant för den feministiska kampen.
Att kämpa för att bli kallad rätt pronomen eller för att ens barn ska slippa tvingas in i en könsroll som antingen förtryckt eller förtryckare är inte mindre viktigt än till exempel lönefrågan (ja, jag syftar såklart på Belinda Olsson och Ebba Witt Brattström :@).
Lika störigt som när folk gnäller på att andra använder sig av andra politiska strategier (till exempel våld) är det när vissa klagar på att andra engagerar sig i fel frågor. Ja, jag förstår att du tycker att lönefrågan är viktig, men istället för att gnälla över att andra gör fel så kanske du själv ska engagera dig i den frågan????
Och inbördes kritik mellan olika feminister splittar inte rörelsen, snarare är det en nödvändighet för att vi ska ta till oss nya synvinklar, lära oss av våra misstag och utvecklas (älskar klyschor <333), så länge kritiken är relevant såklart. Att säga att någon är en dålig feminist för att hen är en slampa, till exempel, är alltså inte relevant kritik, men däremot att påpeka att någon uttrycker sig problematiskt, typ att de inte är trans*inkluderande, är inte att ”bråka” eller ”splittra feminismen”.
Alla politiska organisationer och rörelser måste få kritiseras, även feminismen. (”Vill ni ha det som i Sovjet eller?” nej alltså jag skoja, men typ.)
Jag hatar miljöpartister :-))))))
Men jag är snygg iallafall.
Följ mensfitta på instagram för fler såna här goa bilder.
Om våld och att "ta avstånd".
Om vi ska prata om olika politiska kampmetoder tycker jag att det är mer relevant att prata om det utifrån taktik, inte sitta och moralisera och diskutera huruvida någon kampmetod är ”rätt eller fel”. Moralism är väl aldrig en soft grej, men särskilt inte när det kommer till politisk kamp. Seriöst. Lägg av med det här.
Jag får bara intrycket av att folk har kollat på för mycket Disney-filmer och jag känner bara men väx upp. Världen är inte indelat i gott och ont, det är inte det politik handlar om.
Det finns kampmetoder som jag själv inte vill använda mig av pga att jag inte tror att de är effektiva, till exempel att debattera med SDare. Jag tror det är mer taktiskt att inte tillåta dem att delta i debatten för när de tillåts ta plats så normaliseras fascismen osv osv, ah ni vet.
En del tror däremot att det är mer effektivt att debattera emot SDare, och vet ni vad?
Jag sitter inte och gnäller om det. Om folk tror att detta är en bra metod, om det är så de själva vill bedriva sin politiska kamp så får de göra det. Alltså verkligen, jag tar inte avstånd från dem.
Så alla jävla pacifister – ni behöver inte bruka våld, ingen kommer försöka tvinga er till det, men sitt fan inte på era höga hästar och gnäll på människor som gör det.
Om ni tycker det är dåligt att bruka våld så kan väl ni engagera er på annat sätt, typ skriva debattartiklar eller vad det nu kan vara? Ingen kommer hindra er.
Och ingen ”våldsutövare” (lol) kommer ta avstånd från dig för att du väljer en annan kampmetod.
Om att vara stark.
Jag anser inte att ”vara stark” har något egenvärde i sig, utan att vara stark får ett värde beroende på kontexten.
I den rasistiska cisheteropatriarkala kapitalismen tvingas människor att ”vara starka” för att överleva, de tvingas alltså att kämpa. Att kämpa ses som något fint och beundransvärt oavsett för vad eller varför en kämpar. Detta tankesätt är något som genomsyrar hela den liberala ideologin; att tvinga människor att kämpa för att överleva, att det är då människor mår bra.
Jag tror att detta är helt fel, att det snarare är tvärtom. Att kämpa för att kunna leva, genom till exempel löneslaveri som ofta sker under riktigt keffa förhållanden som till exempel osäkra anställningar, att folk utför slitsamma arbeten till minimal lön, att människor tvingas att utföra totalt onödiga arbetsuppgifter flera timmar om dagen varje dag istället för att göra något vettigt med sin tid osv osv, gör inte allt folk mår bättre, typ att de känner sig värdefulla och att deras liv känns rikt och meningsfullt, utan tvärtom. Människor blir stressade, deprimerade och olyckliga.
Vart är då det fina i att ”vara stark”, i att kämpa?
Jag skulle hellre se ett samhälle där människor inte behövde vara starka. Där de kunde ha ett tryggt och stabilt liv, utföra aktiviter som känns meningsfulla och givande, ett samhälle där ingen tvingades att vara stark utan kunde känna sig trygg och slipper gå runt med det ständigt överhängande hotet om ekonomisk utsatthet, om att bli arbetslös eller få sitt bidrag från CSN indraget.
Att vara stark är inget fint eller positivt, kan inte alla jävla liberaler fatta det?
Kan du bara fucking lyssna?
triggervarning: våldtäkt
Jag vill inte ha hämnd. Inte egentligen. Egentligen vet jag att det inte kommer lösa någonting, det kommer inte göra någonting bättre.
Det är du som får mig att bli så jävla arg och ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är du som får mig att kasta tallrikar i väggen och ligga på golvet och skrika för jag är så jävla arg och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra för att få dig att lyssna på mig. Allt jag vill är att du ska lyssna på mig.
Allt jag vill är att du ska erkänna mina erfarenheter, erkänna mina känslor som äkta. Även om du inte känner likadant. Även om du tror att jag egentligen ville, även om du tror att varje gång jag låg och grät och skakade av ångest så var det bara jag som var galen och hysterisk, inte du som gjorde något fel. Du får tro att varje gång jag sa nej så var det inte för att jag inte ville utan för att jag ville vara svårflörtad. Du får tro att när jag tretton år och sa att det gjorde ont, när jag sa att jag inte ville, så tyckte jag egentligen om det. Jag vet att det är vad du tror, eller i alla fall vad du vill tro. Varje gång jag har försökt prata med dig om det så har du sagt samma sak. ”Men du ville ju egentligen, men du bad ju om det, men du sa ju ja sen.”
Det är okej. Jag förlåter dig. Jag vet att du också bara var ett barn, jag vet att du inte visste något annat, jag vet att det var patriarkatet som formade dig till en förtryckare och våldtäktsman. Det är okej att du våldtog mig i nästan två år.
Det enda jag vill är att du ska lyssna på mig. Du behöver inte ens tro på mig.Bara hålla käften och lyssna.
