Postar en text jag skrev för ett år sedan för jag råkade hitta den och tyckte att det var ganska vettigt (trots att jag har förändrats och utvecklats väldigt mycket sen jag skrev den), om inte annat lite roligt. Det var liksom för bara lite mer än ett år sedan som jag började bli insatt i politik och feminism. Det här skrev alltså babyfeminist-Julia.  

Har de senaste månaderna försökt kämpa emot negativa känslor som svartsjuka och ägandebegär. Tycker det är asknas att vi låter sådana känslor styra oss (och framför allt våra förhållanden), som till exempel svartsjuka. Det är ju en uppenbart negativ känsla. Ändå, istället för att försöka kämpa emot den tydligt dåliga känslan så livnär vi den och låter den kontrollera våra relationer till andra människor. 
Jag har varit sjukt jävla svartsjuk, och mått sjukt jävla dåligt på grund av det. Periodvis så har det verkligen tagit sönder mig. 
Och hela konceptet med att ha kräva ensamrätt på en annan människa som om den vore ett objekt är något som har normaliserats, när det är något som jag personligen betraktar som ganska sjukt. 
Allting handlar ju dock om den flera hundratals år gamla maktordningen mellan könen, patriarkatet. Mannen äger sin kvinna. Hon är hans ägodel, ett redskap avsett för reproducering och för att tillfredsställa mannens behov. Hon har ingen egen vilja, inget människovärde. 
Och det sjuka är väl att det här lever kvar, än idag. Och de flesta är inte ens medvetna om det. 
Borde inte kärlek vara kompromisslöst? Borde inte kärlek vara enbart kärlek, en känsla baserad på ömsesidig respekt och omtycke? 
Istället sätter vi upp regler för vem vi får och inte får älska, och framför allt hur många vi får älska. 
Alltså va? Kärlek är väl inte något som det finns ett begränsat lager av hos varje människa? 
Eller kan vårat kärleksförråd ta slut en dag om vi älskar för många personer, finns dessa känslor enbart i begränsad upplaga? 

Till exempel, om man tycker om två personer samtidigt så kan man inte vara med båda, utan man måste enbart välja en av dem, för att sociala strukturer säger så. Så vi ska alltså stympa våra egna känslor, vår lycka, vår kärlek, för att sociala strukturer säger att det är fel att älska flera personer? 

Däremot när det kommer till vänskap är det en helt annan grej. Det är okej att ha hur många vänner som helst, och inte bara okej, det uppmuntras till och med att ha många vänner, oavsett om det bara är helt ytliga och näst intill känslomässigt obefintliga relationer. För om du har mycket vänner så är du populär, och populäritet ger status. Och status, pengar och makt går före allt. Före kärlek, respekt, kreativitet och lycka. 
Jag kanske har en vän som jag tycker om väldigt mycket, och så kanske jag har en till vän som jag också tycker om väldigt mycket, reduceras då min kärlek till den första vännen? Blir den då mindre, mer obefintlig, "inte på riktigt"? 
När vi nu uppenbarligen inte uppmuntras till att stympa våra vänskapsrelationer i patriarkatets ära, utan snarare att utvidga dem, varför ska vi då av denna anledning stympa våra andra relationer, såväl sexuella som känslomässiga? 
Varför ska vi begränsa all våran kärlek till en person, varför ska vi stympa oss själva emotionellt? Borde inte kärlek - istället för att reduceras - växa och bli starkare ju mer kärlek vi både ger och tar emot från andra individer? 

Fast dock så tror jag starkt på att kärlek och lycka är två känslor som hänger ihop, liksom destruktivitet, ångest och hat hänger ihop. Och den viktigaste personen du måste älska för att kunna ha sunda relationer till andra individer, är dig själv. Och detta är något som är väldigt svårt att göra i ett samhälle som konstant hjärntvättar oss med propagandabilder om vad kvinnlig skönhet innebär, om allt du måste leva upp till, alla krav, alla normer. Patriarkatet skriker dagligen i kvinnors ansikten att de är fula, dåliga, värdelösa och otillräckliga. 
De planterar falska idéer om vad skönhet innebär, planterar falska känslor inom oss, som vi anammar och tror är våra egna. För att deras mål är att få dig att känna dig otillräcklig och värdelös, allt för att kunna kontrollera dig. 

Tanken på monogama förhållanden gör mig spyfärdig. Jag tänker älska, och knulla, vem och vilka jag vill, hur jag vill, kompromisslöst. Jag tänker knulla hur mycket och hur lite jag vill. Jag tänker göra vad jag vill med min kropp, jag tänker ta tillbaka makten över mig själv. Min kropp och min sexualitet är till för min egen njutning och min egen tillfredsställelse enbart, och ingen annan kan bestämma över den. Jag tänker inte låta negativa känslor som sociala normer planterat i mig få styra mig. Jag tänker inte låta mig kuvas, tystas, eller sparkas på längre. Tänker inte slicka några fler håriga mansrövar. 

När någon säger att den är hetero vill jag bara sucka högt och himla med ögonen.
Dessa såkallade heterosexuella uttråkar mig så jävla mycket.
Visst, du får väl kalla dig hetero bäst du vill men kom inte och tryck upp din läggning i mitt ansikte, jag vill inte veta.

Varför tror ni att så många är "heterosexuella"? Tror ni på fullaste allvar att de flesta människor bara har råkats föda heterosexuella? Nej, vi föds inte till det, vi tvingas till det.
Vi tvingas in i heteronormen från den första dagen vi föds. För att förverkliga dig som kvinna måste du ingå i heteromonogama relationer.
Och det är väl inte så konstigt att så många ingår i heteromonogama relationer när dessa ses som de enda värdefulla relationerna.

Heterosexualiteten behövs för att upprätthålla patriarkatet. Kvinnor måste bli övertygade om att den viktigaste relationen en kan ha i sitt liv är den heteromonogama relationen.
Det är i nära relationer till cismän som förtrycket blir aldrig tydligast. Kvinnor måste sträva efter att ingå i dessa relationer, kvinnor måste få lära sig ända från att de är barn att bygga upp hela sina liv omkring dessa relationer. Om vi inte skulle värdesätta dessa över allt annat, varför skulle vi annars finna oss i förtrycket?

Kvinnor betraktas aldrig som autonoma individer, de ses alltid i förhållande till män. En kvinna är en mans syster, mamma, partner. Aldrig någonsin är hon sin egen. Eftersom en kvinna aldrig är sin egen så måste hon ha en man som äger henne för att hon ska bli någon. Först när en man äger henne anses hon vara någon, eller något. Det vill säga en mans ägodel.

Den heteromonogama relationen är kvinnans plats i samhället. Det är bara där hon kan förverkliga sig som kvinna och bli accepterad i samhället. Det är en falsk trygghet.

Så visst, var hur jävla hetero du vill men jag vill inte veta.

Triggervarnig: våldtäkt.

Jag läste en text på tumblr (som jag inte kan hitta nu, annars hade jag länkat den) där det stod att sex och våldtäkt var två helt olika saker.
Är det verkligen det? Är verkligen gränsen mellan våldtäkt och allt annat patriarkalt sex så tydlig?
För vissa som har blivit utsatta för övergrepp kan det självklart vara så.

För mig har det inte varit så. För mig har alltid gränserna mellan våldäkt och allt annat patriarkalt sex varit otydliga. Vad var våldtäkt och vad var inte det, vad var okej och vad var inte okej?
Hur många övergrepp har jag utsatts för? Noll? Ett? Etthundra? Trehundra? Femhundra?

Nästan alla gånger jag har legat med en cissnubbe har ett nej varit  uteslutet. Många gånger har jag varit tvungen att gråta, sparka och skrika för att få mina gränser respekterade. Och så har jag legat där i min säng, gråtande, ihoprullad till en boll  medan han ligger där bredvid mig och är skitarg för att han inte får stoppa kuken i mig. Ibland säger han ingenting, men hela hans kroppsspråk utstrålar ilska och irritation.
Då har det varit lättare att bara stå ut, att inte säga någonting. Att bara ligga där tyst och vänta tills det är över. För om en inte säger nej så är det ju inte våldtäkt. Eller?

Med mitt ex prövade jag allt möjligt för få honom att lyssna på mig. Jag prövade att gråta, jag prövade att bara ligga helt tyst och stilla och bara knipa ihop ögonen.  Men det enda som funkade var att ta till fysiskt våld, att sparka eller slå. Och det straffade sig alltid efteråt, vilket var värre än själva sexet.
Så alla gånger vi hade sex, även om jag sa ja, så var det alltid med vetskapen om att ett nej inte var ett alternativ. Vetskapen om att mina gränser inte skulle respekteras hängde alltid över mig.
Så här har det varit med i stort sett alla cissnubbar jag har haft sex med.

Det är så jävla läskigt att säga nej, när en vet att risken är stor att detta nej inte respekteras. Att ha sex  med rädsla för att säga nej är inte samtycke. ”Tillåtelse” är inte samtycke.

När vi har heterosex  blir skillnaderna mellan könen så himla tydliga. Heterosex är ett maktspel.
En agerar och en är passiv. Den ena är ett handlande subjekt och den andra är ett objekt.
Det är mannen som ska få sina behov tillfredsställda och det är upp till kvinnan att tillfredsställa dem. Allt utgår alltid från mannens kåthet, när han har kommit så är sexet fullbordet. Sex utan en kuk som får utlösning är inte riktigt sex.
Det är mannen som tar initiativ, det är mannen som har makten. Det är mannen som lägger fram förslagen och så får kvinna välja om vill gå med på det eller inte, hennes kropp är ett objekt som han antingen får tillträde till eller inte. Hon kan säga nej, men det är upp till honom om han vill respektera det eller inte. Det är alltid på mannens villkor.

Sex måste, precis som allt annat, ses ur en samhällskontext. Sex existerar inte i ett vakuum. Sexet sker i ett samhälle där kvinnors kroppar ses som allmän egendom. I ett samhälle där kvinnor inte ses som autonoma och handlande subjekt, utan som objekt som finns till för männen njutning.
Även om han inte använder sig av fysiskt våld så är alltid hotet om våld närvarande. Han behöver inte använda sig av fysiskt våld för det är alltid han som har makten oavsett. Könsmaktsordningen finns alltid där.

Därför kändes det inte som någon större skillnad på de gånger jag sa nej och de gånger jag sa ja, eller inte sa någonting. Så det kanske är för att jag aldrig riktigt har haft sex med samtycke som jag inte förstår när folk säger att sex och våldtäkt är två totalt skilda saker.
Men är det verkligen så stor skillnad på patriarkalt sex och våldtäkt, är gränsen alltid så självklar? 

Ofta så placerar vi in folk i två grupper, delar upp vita i Rasister och Inte Rasister, dela upp heteros i Homofober och Inte Homofober, dela upp män i Sexister och Inte Sexister osv.
Detta är nog mest ett sätt att distansera sig själv, att lägga problemet någon annanstans för att det är jobbigt att inse att en själv är en del av problemet. Jag har själv gjort det här, jag har sett andra vita, typ de som röstar på sd, som Rasister medan jag har betraktat mig själv som någon slags frälst och upplyst Anti-Rasist.

Men när vi matats med rasism och sexism varenda dag ända sen födseln så går det inte att bara avvänja sig (inte särskilt bra ord men jag hittar inget bättre, vill använda engelskan "unlearn"). När en har uppfostrats med det här i hela sitt liv, när det finns överallt i samhället, så tror jag inte att det går att avvänja sig helt och hållet. Jag tror inte att en som vit kan bli hundra procent Inte Rasist, jag tror inte att en som cisman kan bli hundra procent Inte Sexist.

Det absolut viktigaste en som priviligerad kan göra är att granska sig själv, hur jobbigt det än är, och förändra sitt eget beteende. Det finns så jävla många cismän som kallar sig feminister inte att göra ett skit åt sitt eget beteende och beter sig precis likadant som vilket Sexist som helst.

Vi vinner ingenting på den här uppdelningen, för vi har alla vuxit upp med samma normer och maktstrukturer och självklart så påverkar det här alla, även vita anti-rasister och manliga feminister.

Jag tycker det är helt jävla rimligt, legitimt och till och med positivt att hata sin förtryckare.
Det hjälper en att lägga skulden där den hör hemma, istället för att skuldbelägga sig själv för det förtryck en utsätts för.
Många säger att det är dåligt att hata sina förtryckare för att det inte är konstruktivt. 
Men det behövs, det behövs för att göra skillnad. Hatet hjälper en att se klart istället. Vem har aldrig ursäktat någon som utsatt en för förtryck med typ "men den menade ju inget illa egentligen" eller något liknande.

Nej, de flesta menar inget illa. De flesta gör inte något med avsikten att förtrycka någon, men avsikten spelar inte någon roll, det förändrar inte handlingen. Om jag slår någon och den får ont så hjälper det inte med att jag "menade väl", det förändrar inte att personen har ont. Skadan är redan skedd oavsett hur oklanderliga intentioner jag än har.
Tänk då att en blir slagen varje dag, i hela sitt liv, från alla håll i samhället. Tycker människor verkligen inte det är rimligt att bli förbannad? 

Ilska behövs. Ilska är en stark drivkraft, utan den skulle vi inte har kommit någonstans.
Det är inget fel i att en icke-cissnubbe säger att den hatar cissnubbar, det är inget fel i att en icke-vit säger att den hatar vita, det är inget fel i att en queer personen säger att  den hatar cisheteros osv.

Visst kan det kännas jobbigt för mig som vit, eller för mig som able-bodied, eller för mig som cis att påminnas om det förtryck jag utövar, klart som fan att det är jobbigt. Det ska vara jobbigt att inse sina privilegier, om du inte tycker det så gör du någonting fel. Det är väl klart som fan att det inte är roligt att veta att min blotta existens är ett problem. Min existens, min maktposition i samhället, är på någon annans bekostnad.

Men inte fan går jag till den jag förtrycker och skuldbelägger den för det förtryck som jag utövar, inte fan går jag och klagar på att det är så synd om mig och jag mår så dåååligt över att vara en förtryckare.

Det finns ingenting en kan göra åt detta, en kan inte bara avsäga sig sina privilegier. Det går inte att som cisman kalla sig feminist och helt plötsligt bara avsäga sin maktposition som man på något magiskt vis, samma sak gäller alla andra maktpositioner. 
Det enda en kan göra är att utnyttja sina privilegier på ett bra sätt, till exempel genom att säga ifrån när andra priviligerade utövar förtryck, försöka att förtrycka människorna i sin omgivning så lite som möjligt, genom att inte ta tolkningsföreträde till exempel, och det allra viktigaste är att granska sitt eget beteende, att tänka efter en gång extra innan en säger/gör något och att lyssna på människor från förtryckta grupper och ta till sig det de säger. 

Det är inget fel på att hata sin förtryckare. Jag hatar, hatar, hatar cismän så jävla intensivt. Och det hatet har fått mig att inse så himla mycket om hur patriarkatet fungerar.
SLUTA DALTA MED DINA FÖRTRYCKARE, DU ÄR INTE SKYLDIG DEM NÅGONTING. 

Blir så ledsen av kvinnor som inte är feminister, som inte har satt in sina erfarenheter i ett politiskt perspektiv. Blir så ledsen för deras skull.
För jag vet hur det är att tro att allt är ens eget fel. Jag vet hur jobbigt det är att gå runt och bära på så jävla mycket kvinnohat, att tro på all patriarkatets jävla skit. 
Jag vet hur jävla mycket skit jag har tvingat mig själv att stå ut med bara för att få patriarkal bekräftelse, hur allt jag utsattes för som kvinna i ett patriarkat bara ledde till ännu mer självhat, hur jag klandrade mig själv för allting. 
Det är det en får lära sig; det förtryck du utsätts för är alltid ditt fel. Dina känslor är aldrig legitima, dina erfarenheter tas aldrig på allvar. Du ifrågasätts alltid, för allt du gör. Vad du än gör är du alltid fel.

Jag vet inte hur jag ska övertyga ickefeminister att det är samhället det är fel på, inte dem. Att förtrycket de utsätts för inte är deras fel. Det gör mig så jävla ledsen när kvinnor bär på så mycket kvinnohat inom sig att de hatar sin egen frigörelse.

Sedan jag slutade umgås med snubbar märker jag verkligen hur självmedveten jag blir när jag hänger med snubbar. Alltså personer som jag tycker om då, inte med vilken random snubbe som helst.
Jag upptäckte idag när jag skrev med en som jag inte brukar prata med så ofta längre hur mycket jag tänkte igenom allt jag skrev innan jag skickade det. 

När en inte brukar hänga med snubbar blir det så uppenbart hur annorlunda en tänker/beter sig. Och det är ju inte som att jag vill ligga med varenda snubbe jag träffar, så det handlar ju inte om det. 
Fast det är ju inte så konstigt alls om en känner såhär, när en hela sitt liv har fått lära sig att manlig bekräftelse är det viktigaste i universum. Jag har bara aldrig sett det såhär tydligt förut. 

Jag upptäckte också att jag analyserar snubbars beteende också, ba "Varför sa han så, vad menade han med det?", som om de har en massa dolda avsikter bakom allt de säger. Enda gången jag gör såhär med icke-snubbar är om det är någon som jag tror (eller önskar, kanske) är tänd på mig. Då försöker jag liksom läsa av kroppsspråket och försöker läsa av signaler, men skillnaden är ju att jag gör det här med alla snubbar, inte bara snubbar jag vill ligga med. Det är så jävla störigt. 
Jobbiga jävla självobjektifiering, usch.


Jag kom också på mig själv idag med mitt eget internaliserade kvinnohat. Det var någon tjej som pratade om stereotypiskt "tjejiga" saker och jag tänkte "fy fan vad töntigt", för att i nästa sekund ba "Vad fan tänker jag?!"
FAN PATRIARKATET, UT UR MIN HJÄRNA.
Så himla vidrigt hur barn får lära sig det här redan från att de är skitsmå, "tjejer kan bara leka två och två", "tjejer tjafsar så mycket", "tjejer snackar så mycket skit". JA MEN OM NI KANSKE INTE LÄRDE TJEJER ATT HATA SIG SJÄLVA OCH VARANDRA SÅ KANSKE DE INTE SKULLE SNACKA SÅ MYCKET SKIT??? 

"Men förtrycket av män då? Varför är det ingen som pratar om det? Det är bara ännu ett bevis på att det är män som är förtryckta i samhället!!!"

Okej, alla som säger det här: jag förstår vad ni menar, men ni använder ordet förtryck fel. Ni har inte förstått vad förtryck innebär.
Det är män som har den största politiska och ekonomiska makten. Det går inte att undkomma det faktum att det är män som sitter på makten i samhället.
Det betyder inte att patriarkatet inte kan missgynna män.
"Men kvinnor vinner nästan alltid i vårdnadstvister!"
"Men kvinnor får gratis drinkar på krogen!"
"Men kvinnor har lättare att få ligga!"
"Men kvotering då, det är orättvist. Män diskrimineras på grund av sitt kön, mansförtryck!"
"Män tillåts inte visa känslor!"
(Dessa är alltså riktiga argument av riktiga män jag har stött på.)

En grundläggande del av patriarkatet är könsroller. Könsroller är en maktordning, där det ena könet är överordnat det andra. Den manliga könsnormen är en maktposition.
Könsroller behövs för att köndsmaktsordningen ska existera. Det ena könet behöver vara dominant, empatilöst och våldsamt för att förtrycka det andra och det andra könet måste vara passivt och svagt för att finna sig i förtrycket. 
Könsroller sätter alltså upp väldigt strikta ramar, som även män pressas in i.
De normer som finns är inte helt slumpmässiga, normer håller upp och skapar maktstrukturer. 

Kvinnor vinner lättare vårdnadstvister för att de anses vara bättre lämpade att ta hand om barn - på grund av könsroller.
Kvinnor får gratis drinkar på krogen för att män förväntas köpa dem, köpa rätt till deras tid, köpa rätt till ett samtal, till kvinnors uppmärksamhet - på grund av könsroller.
Att kvinnor ständigt och konstant tvingas att stå ut med sexuella trakasserier och ovälkomna närmanden är knappast något befriande - och detta sker på grund av könsroller.
Män som visar sina känslor tas nästan alltid på större allvar än en kvinna. En man som är arg är respektingivande, kanske till och med skrämmande, medan en kvinna som är arg är hysterisk och galen. En man som gråter är någonting fint och värdefullt, en kvinna som gråter är jobbig och överkänslig - på grund av könsroller.

Män tvingas också att finna sig i patriarkatets tighta ramar. Att män som har kvinnligt kodade attribut, som till exempel smink, får utstå hån och trakasserier är på grund av kvinnohat. En man som har kvinnliga attribut blir automatiskt mindre värd på grund av könsroller och könsmaktsordningen.

Detta betyder dock inte att män är förtryckta. Patriarkatet är skapat av, för och upprätthålls av män. Det är fortfarande män som har makten, hur begränsade de än känner sig i sin könsroll. Män äger typ 98 % av all mark på jorden, styr i stort sett alla länder i hela världen, kontrollerar all världens media och i stort sätt alla stora företag.
Men åh, stackars förtryckta män. 

När någon använder ordet "oskuld" vill jag bara kräkas. Känner spontant lite "Seriöst??? Är det här 1800-talet???". Ordet oskuld är vidrigt och här är lista på varför en inte bör använda det ordet:

Den här listan skulle kunna göras längre. Men ja, ordet oskuld kommer helt enkelt från en tid när det enda värde en kvinna hade var hennes "oskuld". När att ha sex med någon ansågs som något så smutsigt att det förstörde hela en kvinnas värde, att mäns kukar var så viktiga att de kunde förändra någons hela personvärde. Ordet oskuld fanns till för att skuldbelägga kvinnor för deras sexualitet, det var bara ännu ett sätt att kontrollera och förtrycka kvinnor. För ja, ordet oskuld tillämpades bara på kvinnor.
Denna stigmatisering av kvinnors sexualitet är inte hälsosamt och det bara stinker om gammalt unket kvinnohat.

Eftersom ordet "manshat" är långt ifrån accepterat även inom feministkretsar så känner jag att jag vill förklara hur jag ser på ordet.

Först av allt vill jag börja med att säga att "manshat" finns inte, det är inget existerande fenomen i samhället. Det är lika icke-existerande som rasism mot vita, heterofobi, cisfobi eller något annat dumt jävla påhitt. Cis-män blir inte förtryckta för att de är cis-män, manshat är inte jämförbart med kvinnohat.
Så när jag använder ordet manshat är det med väldigt mycket ironi.

Okej, så här är hur jag använder ordet.
Jag hatar maskulinitetsnormer för att de består av utövande av våld och förtryck, därför vill jag inte ha något att göra med människor som lever upp till maskulinitetsnormen. För att jag tycker det är jävligt ofett när personer i min närhet använder sig av psykist/fysiskt våld mot mig och jag slipper gärna det i så stor utsträckning jag kan.

Skillnad mellan mitt manshat och kvinnohat på individnivå är att jag vill ta avstånd från män. Jag går inte in i relationer med män för att sedan utöva våld mot dem.
Det mest självdestruktiva jag har gjort är att ligga med cis-snubbar och att ha nära relationer till cis-snubbar. Att välja att ta avstånd från män är ett av de bästa valen jag har gjort i mitt liv.

Det finns feminister som tycker att det är dåligt att kalla sig manshatare för att en typ "ger feminismen dåligt rykte", och jag har också tänkt såhär. Jag har varit asnoga med att påpeka att jag hatar maskulinitetsnormer, inte män som individer. Att jag hatar män som grupp, inte som individer.
Men jag orkar fan inte dalta med män längre.
För jo, jag hatar faktiskt män som individer. Jag hatar ärligt talat nästan alla män, det finns väldigt få undantag.
Det finns faktiskt ingenting jag hatar lika intensivt som cis-män.

Och jag bryr mig inte om jag "ger feminismen dåligt rykte", patriarkatet kommer hata mig lika mycket oavsett. Feminister kommer inte bli accepterade i patriarkatet genom att dalta med män.

Vet ni hur vi har kommit dit vi är idag? Genom kamp. Inte genom att gå runt och vara snälla och gulliga.
Feminister som tycker att det är ens jävla plikt att inte trampa män på tårna kan fan bara hålla käften.
Jag gör det här för min skull, för mina systrars skull. Jag skiter fullständigt i om mäns känslor blir sårade.
Jag är trött på att tvingas ta ansvar för mina förtryckare.

 

 

 

Idag tog världens finaste, bästa Etown Grrrl Gang emot Eskilstuna kommuns jämställdhetspris (!!!!).
Vi är bäst.