Min psykiska ohälsa har hela mitt liv känts så jävla skamfull. Det är nåot jag har hållit tyst om, det har  alltid varit en smutsig hemlighet. Jag sa ingenting, någonsin. Inte till någon. I femton år trodde jag att det var mitt fel. Ingen sa någonsin att det inte var mig det var fel på.

Men jag kan inte klandra min familj för det. Jag kan inte klandra dem för att de aldrig pratade om det här med mig, när de vuxit upp i samhälle där  vi lär oss att inte prata om det. Där vi lär oss att vara tysta. Där vi lär oss att vara produktiva till bekostnad av vår mänsklighet. Känslor är fult och skamligt. Känslor och beroende är till för de svaga. Du bedöms efter din styrka och individualitet, det är där ditt värde ligger. Löneslaveri är meningen med ditt liv. Om du inte trivs med det är det alltid dig det är fel på, alltid individerna, aldrig systemet.


Snubbar har kallat mig för "trasig", de har velat laga mig. De har sett mig som ett projekt, de har sett mitt mående som en utmaning de ska ta sig an. Jag är inte trasig, jag är mänsklig. Jag är inte ett jävla pussel där du ska hitta den sista biten för att jag ska bli hel.
Det är samhället som är trasigt, inte jag. 

Jag har haft så jävla dåligt samvete över att jag inte har varit i skolan på en månad. Mest har jag varit nervös över att de ska dra in mitt studiebidrag (vilket jag nu vet att de inte kommer göra eftersom att jag nu har fått ett sjukintyg från min läkare, wooh), men jag har också känt mig väldigt värdelös och misslyckad.
Det är såklart inte konstigt alls att jag har känt så med tanke på att det i det kapitalistiska samhället fästs störst värde vid vår produktivitet och lydnad.

Tack vara psykradikalismen vet jag ju nu att det inte är mitt fel att jag mår som jag mår, psykisk ohälsa är inte ett individuellt problem, det är ett strukturellt problem. Det är samhället det är fel på, inte människorna. Det är inte oss vi ska förändra. Jag vet ju det här. Men känslan av oduglighet och misslyckande sitter fortfarande kvar.


Något som dock får mig att känna mig extremt mycket bättre i min situation är att tänka på det som ett aktivt motsånd. Jag gör aktivt motstånd mot samhället genom att inte delta i det, genom att inte gå till skolan, genom att inte få en utbildning och lönearbeta. Att tänka på min sjukdom som någonting revolutionärt.  
Antagligen kommer jag inte krossa kapitalismen genom att ligga hemma och vara deprimerad, men att tänka så får livet att kännas lite mindre värdelöst. Iallafall precis för stunden. 


Vill citera Valerie Solanas här, den har skrivit om att icke-arbeta som en del av revolutionen men jag orkar inte gå och hämta boken. Scum alltså. Jag kanske gör det någon annan gång. 

Eftersom ordet "manshat" är långt ifrån accepterat även inom feministkretsar så känner jag att jag vill förklara hur jag ser på ordet.

Först av allt vill jag börja med att säga att "manshat" finns inte, det är inget existerande fenomen i samhället. Det är lika icke-existerande som rasism mot vita, heterofobi, cisfobi eller något annat dumt jävla påhitt. Cis-män blir inte förtryckta för att de är cis-män, manshat är inte jämförbart med kvinnohat.
Så när jag använder ordet manshat är det med väldigt mycket ironi.

Okej, så här är hur jag använder ordet.
Jag hatar maskulinitetsnormer för att de består av utövande av våld och förtryck, därför vill jag inte ha något att göra med människor som lever upp till maskulinitetsnormen. För att jag tycker det är jävligt ofett när personer i min närhet använder sig av psykist/fysiskt våld mot mig och jag slipper gärna det i så stor utsträckning jag kan.

Skillnad mellan mitt manshat och kvinnohat på individnivå är att jag vill ta avstånd från män. Jag går inte in i relationer med män för att sedan utöva våld mot dem.
Det mest självdestruktiva jag har gjort är att ligga med cis-snubbar och att ha nära relationer till cis-snubbar. Att välja att ta avstånd från män är ett av de bästa valen jag har gjort i mitt liv.

Det finns feminister som tycker att det är dåligt att kalla sig manshatare för att en typ "ger feminismen dåligt rykte", och jag har också tänkt såhär. Jag har varit asnoga med att påpeka att jag hatar maskulinitetsnormer, inte män som individer. Att jag hatar män som grupp, inte som individer.
Men jag orkar fan inte dalta med män längre.
För jo, jag hatar faktiskt män som individer. Jag hatar ärligt talat nästan alla män, det finns väldigt få undantag.
Det finns faktiskt ingenting jag hatar lika intensivt som cis-män.

Och jag bryr mig inte om jag "ger feminismen dåligt rykte", patriarkatet kommer hata mig lika mycket oavsett. Feminister kommer inte bli accepterade i patriarkatet genom att dalta med män.

Vet ni hur vi har kommit dit vi är idag? Genom kamp. Inte genom att gå runt och vara snälla och gulliga.
Feminister som tycker att det är ens jävla plikt att inte trampa män på tårna kan fan bara hålla käften.
Jag gör det här för min skull, för mina systrars skull. Jag skiter fullständigt i om mäns känslor blir sårade.
Jag är trött på att tvingas ta ansvar för mina förtryckare.

 

 

 

Idag var en så bra dag. Helt fantastisk. Etown Grrrl Gang vann jämställdhetspriset, våra asfina zine blev klara, jag var och fikade med världens bästa. Idag var verkligen en så himla bra dag.
Bra dagar har varit väldigt konstiga för mig på sistone.

Min ångest känns så annorlunda nu för tiden. Den känns bara som en svag hint av känslorna jag har trängt undan, men som alltid finns där, så vaga att det går att ta på dem, men de är alltid närvarande. Som ett underliggande hot.

När jag mår dåligt skakar jag bara och spänner hela kroppen. Jag gråter aldrig längre. Jag tänker aldrig på att ta livet av mig.
Jag tror att det är tack vare att mina antidepp precis har börjat verka, det gör mig avtrubbad. De flesta dagar känner jag ingenting, bara likgiltighet. Så var det förut också, men inte på samma sätt. Förut var det liksom "jag är likgiltig för att allting är meningslöst och jag vill dö", nu är det mer "jag är likgiltig för att allting är meningslöst men jag vill inte dö".

Det känns som att mitt huvud är en damm, där vattnet är mina känslor och min medicin är dammväggen. Men vissa dagar blir det sprickor i väggen och vattnet börjar sippra igenom, men inte så mycket att väggen brister och inte tillräckligt mycket för att det ska svämma över.

När jag är glad sipprar mina känslor igenom. Men den känslan kommer aldrig ensam, den åtföljs alltid av ångest.
Jag hatar mig själv så jävla mycket. "Ful, äcklig, värdelös, patetisk, ful, äcklig, värdelös, patetisk."

 

Idag tog världens finaste, bästa Etown Grrrl Gang emot Eskilstuna kommuns jämställdhetspris (!!!!).
Vi är bäst.

 

 

 

Blir så jävla lack på snubbar som tar sig rätten att gnälla över att jag har rakat håret.
Åh nej, vad synd att du inte finner mig attraktiv, jag har verkligen misslyckats med livet, BUHU.