Om att vara stark.
Jag anser inte att ”vara stark” har något egenvärde i sig, utan att vara stark får ett värde beroende på kontexten.
I den rasistiska cisheteropatriarkala kapitalismen tvingas människor att ”vara starka” för att överleva, de tvingas alltså att kämpa. Att kämpa ses som något fint och beundransvärt oavsett för vad eller varför en kämpar. Detta tankesätt är något som genomsyrar hela den liberala ideologin; att tvinga människor att kämpa för att överleva, att det är då människor mår bra.
Jag tror att detta är helt fel, att det snarare är tvärtom. Att kämpa för att kunna leva, genom till exempel löneslaveri som ofta sker under riktigt keffa förhållanden som till exempel osäkra anställningar, att folk utför slitsamma arbeten till minimal lön, att människor tvingas att utföra totalt onödiga arbetsuppgifter flera timmar om dagen varje dag istället för att göra något vettigt med sin tid osv osv, gör inte allt folk mår bättre, typ att de känner sig värdefulla och att deras liv känns rikt och meningsfullt, utan tvärtom. Människor blir stressade, deprimerade och olyckliga.
Vart är då det fina i att ”vara stark”, i att kämpa?
Jag skulle hellre se ett samhälle där människor inte behövde vara starka. Där de kunde ha ett tryggt och stabilt liv, utföra aktiviter som känns meningsfulla och givande, ett samhälle där ingen tvingades att vara stark utan kunde känna sig trygg och slipper gå runt med det ständigt överhängande hotet om ekonomisk utsatthet, om att bli arbetslös eller få sitt bidrag från CSN indraget.
Att vara stark är inget fint eller positivt, kan inte alla jävla liberaler fatta det?
Snubbar som inte bryr sig om någon annan.
Att krossa patriarkatet är högst relevant för kampen för ett socialistiskt samhälle.
Andra kamper än klasskampen är inte något som en bara kan "vänta med", alla kamper hänger ihop med varandra. Alla förtryckande strukturer upprätthåller kapitalismen och varje kamp mot förtryck är en kamp mot kapitalismen, dvs strävan efter ett socialistiskt samhälle.
Jag kommer aldrig föra en gemensam kamp med dig så länge du vägrar att ta ansvar för det förtryck du utövar.
Frihet inom kapitalismen är en lögn.
Det spelar ingen roll hur fin en utopi är sålänge den är den inte pekar på de problem som finns i det nuvarande systemet. Liberaler klarmrar sig fast vid sin naiva tro på det kapitalistiska samhället fär att det gör för ont att möta sanningen. Det är lättare att leva på lögner och fantasier än att tvingas hantera den uppgivenhet det innebär att inse att allting är skit.
Friheten definieras utifrån valmöjlighet. Möjlighet att välja vad? Att välja mellan sjutton olika schampomärken. Friheten att konsumera*.
Men frihet att bestämma över våra liv har vi inte.
* Extra ironisk och löjeväckande blir den liberala ideologin med tanke på att alla inte ens har denna frihet, den enda friheten som kapitalismen har att erbjuda oss.
I kapitalismen är dina känslor en handelsvara.
Hos arbetscoacher får vi lära oss att den ökande arbetslösheten är ett individuellt problem, inte ett samhälleligt. Det är din personlighet som är fel, det är orsaken till att du är arbetslös.
På en arbetsmarknad tvingas vi att framhäva oss själva som unika snöflingor.
Det räcker inte med att bara utföra en arbetsuppgift. Arbetet har gått från att handla om att utföra vissa arbetsutgifter till att sälja ut vårt känsloliv. Vi tvingas projicera fram känslor vi inte har, vi tvingas förställa oss själva. Det är inte bara vår arbetskraft som är till salu, utan vår personlighet, våra känslor.
Alla problem handlar om att det är människorna det är fel på, inte systemet. Istället för att fokusera på att förändra samhället försöker vi förändra oss själva. Det är precis så den liberala ideologin vill ha det.
Frihet i det liberala samhället.
Om en kämpar emot kapitalismen, varför i helvete ska en förhålla mig till kapitalismens spelregler?
Liberalerna lägger fram spelplanen och där får vi spela deras äckliga jävla spel, så länge vi håller oss till deras regler.
Annars är vi odemokratiska. Såna där extremister.
Som kanske kränker yttrandefriheten. Helt orimliga. Oresonliga.
Såna där vänsterextremister och såna där feminister som har gått för långt. Visst, du får vara vänster och du får vara feminist så länge du inte är för mycket. Så länge du är lite lagom. Inte för radikal.
Du får ha dina åsikter så länge du är Vettig. En Vettig, Mogen och Vuxen människa. Som respekterar allas åsikt. Som inte är för arg, inte för högljudd, inte gör för mycket motstånd. Som kanske säger ifrån lite försiktigt ibland men som fortfarande snällt infinner sig i sitt förtryck för det mesta.
Den kapitalistiska demokratin har oss alla i sitt koppel. Så länge vi går snällt och lydigt märker vi inte av det. Men så fort vi gör motstånd känner vi hur kopplet dras åt om vår hals.
Vi går bredvid kapitalismen som dess snälla hund, men så fort vi inte orkar gå längre märker vi hur det spänner runt våra nackar. Vi får svårt att andas. Många dör. Varje dag. På grund av att de inte kan eller vill gå lydigt i koppel.
Det är såhär friheten, demokratin, ser ut i det liberala samhället.
