Orkar inte cissnubbar som ba "Klasskamp är alltid viktigast, allt annat får lösa sig efter revolutionen!" Eh, nej. Jag tänker inte vänta med att kräva min rätt tills efter den socialistiska revolutionen har skett. Någon som inte bryr sig ett skit om andras kamper är inte min kamrat.
Att krossa patriarkatet är högst relevant för kampen för ett socialistiskt samhälle.
Andra kamper än klasskampen är inte något som en bara kan "vänta med", alla kamper hänger ihop med varandra. Alla förtryckande strukturer upprätthåller kapitalismen och varje kamp mot förtryck är en kamp mot kapitalismen, dvs strävan efter ett socialistiskt samhälle.

Jag kommer aldrig föra en gemensam kamp med dig så länge du vägrar att ta ansvar för det förtryck du utövar. 

Triggervarning: våldtäkt.

Att han slutade när hon sparkade honom betyder inte att det var konsensuellt.
Att hon inte sa någonting, bara låg där tyst och orörlig, betyder inte att det var konsensuellt.

Hon knep ihop ögonen och försökte att inte gråta. Rummet var mörkt och luktade instängt. Lakanen hade trasslat ihop sig under henne.
Hon ville bara att det skulle vara över, allt hon ville var att lägga sig med ansiktet mot väggen och gråta. Är det aldrig slut snart?
Hon förmår sig inte att säga någonting. Hon vet att han kommer bli irriterad och grinig om hon säger att hon inte vill, så hon säger ingenting. Även om hon skulle samla kraft att säga nej så har hon tappat bort sin röst, tappat bort orden.
Det känns som en evighet. Kan han inte bara vara klar snart, kan han inte bara sluta röra vid henne.
Han frågar henne varför hon är så tyst. Hon kan inte förmå sig att svara. Tysta tårar samlas i hennes ögonvrå.
Hon stönar högt och då kommer han. Äntligen.
Men han måste ju ha fattat. Hur kan han inte förstå att hon bara fejkade för att få honom att komma? Från att ligga helt knäpptyst och stel, till att stöna högt, på en sekund.
Han måste ju ha förstått att hon inte ville. Men han bryr sig inte. Bryr sig aldrig.
Efteråt gråter hon. Han ligger bredvid henne, har sin arm runt henne. Hans tröst är allt hon har, hans bekräftelse är det enda som spelar någon roll.

En annan gång säger hon ifrån, en annan gång ligger hon inte bara helt tyst. Hon grips av en panikartad känsla och ville bara få bort honom ifrån sig så snabbt som möjligt så hon sparkar honom ifrån. Det funkar, då slutar han faktiskt.
Men andra gången hon sparkar honom i bröstkorgen blir han förbannad. Han säger att det hade räckt om hon bara sa att hon inte ville. Men hon vet att det inte hade räckt.
Hon ligger bredvid honom i sängen och gråter högljutt, hela hon skakar av ångest. Hon klarar inte av att han är arg på henne.
Han vänder ryggen emot henne. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, när allt hon vill är att bekräftas av honom.
Efter en stund vänder han sig mot henne och lägger armen runt henne. Hon fortsätter gråta hysteriskt med huvudet mot hans bröstkorg.

Hon förstod inte att det var hans fel att hon grät. Hon trodde att det var henne som det var någonting fel på. Varför var hon inte lycklig?
Hon hade ju en pojkvän, allting borde vara bra. Hon levde ett lyckat heteronormativt liv. Hon hade ju ett heteromonogamt förhållande, var inte det allt hon skulle kunna önska sig?
Det måste vara någonting fel på henne.

(Triggervarning: våldtäkt)

Det handlar om vad han gjorde, inte om vad du kände.
Det spelar ingen roll att du inte visste att det han gjorde mot dig var fel.
Det förändrar ingenting att du inte förstod varför du grät och skakade av ångest efter varje gång han rörde vid dig.
Det handlade inte om dig. Det har aldrig handlat om dig.
Det är hans fel, det har alltid varit hans fel. Det har alltid handlat om honom.

Dina känslor förändrar ingenting. Dina känslor förändrar inte vad han gjorde.
Det spelar ingen roll att ibland, ibland ville du faktiskt inte dö när han rörde dig.
Det spelar ingen roll att ibland blev du faktiskt inte spyfärdig när du såg honom.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om honom. Det har alltid handlat om honom. Det kommer alltid handla om honom.

Alltså, anti-feminister som kommer och ska upplysa feminister om saker, som till exempel hur saker och ting egentligen ligger till, eller vilka frågor som egentligen är relevanta att diskutera - de kanske till och med säger att dem skulle vara feminister om det inte vore för det där och det där, när en inte delar samma världsbild eller grundläggande värderingar överhuvudtaget.
Jag förstår mig verkligen inte på dessa människor.
Som om jag som skulle gå till liberaler och säga att jag skulle faktiskt också vara liberal om det inte vore för deras grundläggande människosyn. Liksom, om du bara ändrar hela din ideologi och alla dina åsikter radikalt så håller jag med dig!!!

Nej, du håller uppenbarligen inte med mig. Och jag förstår inte varför dessa människor vill lägga sig i vad feminister diskuterar, jag lägger mig fan inte i vad liberaler diskuterar. Jag tycker att deras ideologi är människofientlig och vidrig, och ja, om de ändrade hela sin ideologi från grunden, då kanske jag skulle kalla mig för lliberal. Men då vore det ju inte samma ideologi längre, det skulle vara någonting helt annat som bara behållit namnet. Samma sak med feminism. Typ “jag skulle kalla mig feminist om feminismen inte ville att störta patriarkatet, utan istället arbetade aktivt för att upprätthålla könsmaktsordningen”. Ja, okej, men då är det ju inte feminism längre???

Så konstigt, jag förstår inte, kan ni inte bara gå och lägga er.

Triggervarning: våldtäkt, ångest, depression, självskadebeteende

Det spelar ingen roll. Det förändrar ingenting.
Det spelar ingen roll att deras läppar är mjukast i världen.
Det spelar ingen roll att deras hud är lenast i världen.
Det spelar ingen roll att det var vid dem du krampaktigt klamrade dig fast i ånget.
Det spelar ingen roll att det var mot deras axel du grät.
Det förändrar ingenting.
Känslan av eufori när du fick bekräftelse av dem. Känslan av att vara hemma, av trygghet, när du låg bredvid dem. Känslan av att andas in deras lukt. Att se dem le. Det förändrar ingenting.
Det förändrar inte vad de gjorde. Det förändrar inte vad de är.

Alla skuldkänslor. Om du bara var tillräckligt bra skulle de inte göra såhär mot dig. Om du inte var ful, äcklig och värdelös skulle de inte behandla dig såhär. Det är ditt fel. Allt de gör mot dig är alltid ditt fel. Du förtjänade allt de gjorde mot dig.

Bandet du fick till dem var så starkt, det liknade ingenting du känt för någon annan. Efter att de förstörde dig, slet sönder dig, var det dem du sökte tröst hos. Det hos dem du desperat sökte bekräftelse av, det var deras bekräftelse du klamrade fast vid. De var både din livboj och ditt ankare.
De drog ned dig under ytan och hindrade dig från att drunkna.
De var orsaken till alla dina känslor. De var orsaken till att du skar dig, de var orsaken till att du grät varje dag, de var orsaken till att du isolerade dig, förlorade grepp om ditt liv, förlorade allting.
De var allt du hade. Det enda som spelade någon roll.

Bandet blev inte svagare hur mycket du än hatade dem. Hur mycket ångest du än fick bara av att vara i samma rum som dem, hur illamående du än blev bara av att se dem, hur mycket deras röst fick dig att vilja sjunka ihop på marken och dö.
Det blev inte svagare hur lång tid det än gick. Det finns fortfarande där. Du känner det fortfarande varje gång du hör deras namn, varje gång du ser dem. Varje gång du tänker på dem känner du det. Du känner dig bunden till dem, som att du hör hemma med dem. Du undrar om du alltid kommer känna såhär.

Med att utöva maskulinitet menar jag hur cismän utövar makt över icke-cismän. Ibland är maskulinitetsutövande svårt att upptäcka. 

Maskuliniteten, alltså det förtryck cismän utövar, har i många fall blivit allt mer rumsren och sublim.

Den sortens män som ofta diskuteras är de män som har minst makt, det vill säga arbetarklassmän.
Här kommer språk in. Språk både formar och formas av samhället. Den vita medelklassens språk är normen. Det är det neutrala, något som anses stå utanför politiken, något som bara är, något som är självklart. Och som med alla normer, så anses det som avviker från normen vara sämre och fel.   

Den vita medelklassens språk handlar mycket om God ton. Det är det fina och rumsrena språket.
Språk är makt. Den vita medelklassen är normen, därför är också den vita medelklassens språk norm, den vita medelklassmannen har en maktposition och därför likaså den vita medelklassmannens språk.

Inte sällan görs det satir på de män som har minst makt. Dessa framställs som obildade bonnläppar för att de inte talar rätt språk. Det som är mer intressant är att göra satir på är de som sitter på den reella makten.

Det är oftare enklare att handskas med någon som skriker hora åt en, än att upptäcka sublima härskartekniker. Ofta antas medelklassmän förtrycka mindre för att de har studerat på universitet och har ett stort ordförråd.
Men bara för att en använder akademiskt språk innebär det inte att en förtrycker mindre, snarare tvärtom.
Den här sortens maskulinitetsutövande är mycket svårare att upptäcka och sätta ord på, därför är det så viktigt att göra just detta.

Triggervarning: våldtäkt.

Jag har kollat på några avsnitt av Sex and the city och känner att jag typ vill gråta.
Fy fan. Det är så mycket som är så vidrigt. Trots att det är en serie med kvinnliga huvudkaraktärer, som riktar sig till kvinnor, där deras vänskap spelar den största rollen i serien så cirkulerar hela serien fortfarande kring män.
 
Maktobalansen mellan könen är så tydlig. I episod fem, tror jag att det var, i första säsongen är en scen riktigt obehaglig. Charlotte hånglar med en kille som hon dejtar när han börjar trycka ned hennes huvud mot sitt skrev trots att hon visar tydligt att hon inte vill. Det här händer inte bara en gång utan upprepade gånger.
Jag tyckte att de här scenerna var väldigt jobbiga och obehagliga, inte så mycket för det mannen gjorde, utan för hur det framställdes. En man försökte tvinga henne att utföra oralsex på henne och det här skulle typ vara... roligt?
Charlotte tyckte uppenbarligen att det här var jobbigt och senare när hon pratade med sina vänner om det så skämtade de mest bara om det. Så extremt vidrigt.
Miranda sa "I only give head to get head", alltså att hon egentligen inte tyckte om att ge oralsex men gjorde det för att få oralsex av sin partner. Den här synen på sex, som om det är varor en byter med varandra, är så himla vidrigt. Istället för att se sex som någonting människor gör tillsammans, med fokus på bådas njutning, så är det en individualistisk syn på sex där en gör någonting en egentligen inte vill för att få tillbaka något av sin partner.
I slutet av episoden framställdes snubben som ett äckel, men det var inte för att han försökte våldta Charlotte.

I en annan episod så dejtade någon av dem någon snubbe, kommer inte ihåg vem för det var ganska länge sedan jag såg den, som ville ha analsex men hon ville inte. De pratade då om att en ska "ställa upp" om en verkligen tycker om en snubbe. Fokus låg då inte på att hennes vilja, att hon inte ville ha analsex, utan på om hon skulle "ställa upp" eller inte.
Jag vill kräkas och gråta.

(edit: för att förtydliga: den sortens sex jag skriver om här är alltså omslutande sex mellan cismän och ciskvinnor. Sry om det var otydligt.)

Herregud, vänstersnubbar som ba "lägg er inte i folks privatliv, det vill säga lägg er inte i saker som jag tjänar på!!!"
HALLÅ, URSÄKTA MIG MEN

1. DET PRIVATA ÄR POLITISKT 
2. DRA ÅT HELVETE.

Att påstå att det finns en privat sfär som står utanför politiken är borgeligt som fan. Allt är politik. Det finns inte något som är "privat" och som står utanför politiken.

Läste precis en lång diskussion med en massa kränkta cissnubbar och andra störiga heteros (mest cissnubbar dock, surprise surpise). Det hela började med att någon kritiserade heteronormativt sex.
Självklart blev en massa cissnubbar skitsura över detta. De påstod att det är borgerligt att kritisera hur folk knullar, att det faktiskt är privat och att alla får välja själva hur de vill ha sex. Ja, för det är ju inte borgeligt alls att prata om hur alla gör fria val.

Det är inte borgeligt att som kvinna eller trans*person kritisera maktstrukturer som skadar en.
Någon påstod att personen som skrev inlägget har en "skev" bild av heterosex, en annan påstod att denne bara haft "otur" och träffat "dumma killar". Det var till och med en människa som skrev att det inte bara är borgeligt utan till och med vidrigt och ohumant att kritisera heterosex. En annan människa sa att det är skrämmande att uttala sig på det viset och att kvinnor "sänker sig till patriarkatets nivå" (har du någon aning om vad ordet patriarkat betyder???) genom att kritisera heterosex. Någon annan skrev att det faktiskt är okej att ha heterosex. 

Alla jävla cismän ba gråter floder och snyftar desperat med snoret rinnande "Men jag tycker ju att heterosex är nice, varför är det aldrig någon som tänker på lilla mig? :-((((("
Ja men konstigt att du tycker att patriarkalt sex är nice, verkligen jättekonstigt. Det kan inte vara så att det har någonting att göra med, du vet... att du tjänar på patriarkatet? Nejdå, inte alls, det handlar ju bara om att du tänker att alla får knulla som de vill (för alla vet ju att sex är något som sker i ett vakuum, heeelt fritt från alla samhällsnormer. Så fort någon blir kåt stannar tiden plötsligt och allt förvandlas till antimateria. Alla som varit med på sexualkunskapen vet väl det?), alla har faktiskt FRIA VAL.
Jag tänker bara herregud, hör ni inte själva hur jävla liberalt detta resonemang är?

Men det störiga med den här diskussion var inte (de uppenbarliga jävligt liberala) "vänster"-cismännen som blev ledsna och mansplainade varför heterosex är fett, utan kvinnorna som ba kände sig tvungna att försvara cismännen.
Jag blir så ledsen när jag stöter på dessa kvinnor. Dessa kvinnor som bara måste berätta om alla bra ligg de haft, om hur bra män de har träffat i sitt liv.
Ja okej, kul för dig, men nu pratar vi om strukturer, inte individer. Jag skiter väl i om männnen du har knullat med var hur bra som helst, jag bryr mig verkligen inte. Ditt sexliv är inte relevant.

Men jag tänker då att männen som dessa kvinnor haft i sitt liv antagligen inte varit så schyssta som de påstår ändå. Uppenbarligen har de fått ta en jävla massa ansvar för männen i sin omgivning (fast alltså, vem har inte?). Kvinnor tvingas alltid ta ansvar för mäns omognad. Mäns omognad innebär makt.
Vuxna män tillåts bete sig som barn, de vet ju inte bättre. De är ju trots allt bara män.
Därför känner dessa kvinnor att det är deras ansvar att försvara dessa män.

Men alltså alla ni heteros som gråter floder så fort någon kritiserar hur ni har sex..
STACKARS LILLA HETEROSEXUELLA DU. Fast nej. Gå och sätt dig i ett hörn, var tyst och gråt dina jävla heterotårar för dig själv. Ingen bryr sig, hejdå.

På vissa människor låter det ibland som att normer bara råkar finnas där, som lite av en slump. Som om det bara blivit så. 
Men alla normer handlar om makt. Alla normer utgör ett syfte, det syftet är att avhumanisera olika grupper.
Normen för en fullvärdig människa är en vit, heterosexuell, fullt funktionsduglig cisman. Att uppfylla normen är att ha en maktposition i samhället.
Desto längre bort du befinner dig från normen desto lägre i samhällshierarkin står du.

Normer har skapats och reproducerats genom förtryck av de som inte utgör normen.
Det första den patriarkala kapitalismen gör är att placera in människor i grupper, att skapa ett "vi" och ett "dem". Män har gjort detta mot kvinnor i många år, européer gjorde detta mot alla icke-vita i och med kolonialismen.
Simone de Beauvior skrev 1949 en hel åttahundrasidig bok om just det här som heter Det andra könet, där hen beskriver hur kvinnoförtrycket grundläggs av att män definierar kvinnan som den andre.
Den andre avhumaniseras och förtrycks.

Den andre är alla förtryckta grupper. Kvinnor, queers, icke-vita, människor med funktionsnedsättningar osv. Den förtryckta och den priviligerade gruppen framställs som två motpoler, till exempel kvinnor och män. Män är män för att de inte är kvinnor. Kvinnor är kvinnor för att de inte är män. Dessa är varandras motsatser, de skulle inte existera utan den andra.

Därför är ord som till exempel "främlingsfientlighet" så konstigt. Liksom, va? Det handlar inte om att en är "fientlig mot främlingar", det handlar om flera hundra år gammalt förtryck som skapades av vita människor för att vita människor skulle få makt över icke-vita människor. Det handlade inte om att vita människor var fientliga mot främlingar, det handlade om att vita människor skaffade sig makt genom att förtrycka icke-vita.
Det är inte som att rasism bara uppstod av en slump. Ibland säger vissa att rasism handlar om att "människor är rädda för det de inte förstår", och det är sant att okunskap bidrar till fördomar, men det är verkligen inte roten till problemet.
Det handlar om ett noga uttänkt, strukturellt förtryck där vissa grupper hindras från att få ekonomisk och politisk makt, där grupper utesluts från många samhällsplan.

Inga normer är slumpmässiga. Alla normer handlar om vem som har makt och vem som är förtryckt. Normer har skapats av människor för att få och upprätthålla denna makt. Det tjänar ingenting till att bara prata om normer utan att prata om maktstrukturer. 

Män blir egoistiska för att de alltid får höra att allting handlar om dem. Alla kvinnor förhåller sig alltid till män.
Separatistiska sammanhang upprör många så himla mycket för att för en gångs skull står inte män i centrum.
Varje gång en pratar om problem som drabbar icke-cismän är det det någon man som ba "Men jag då? Tänk på mig!"

Det är på grund av bilden vi har av män, att män är så jävla egoistiska. Att män aldrig någonsin gör någonting för någon annans skull.
Allting ska alltid promotas genom att göras tilltalande för män. Till exempel är det en del som försöker uppmuntra till samycke genom att säga att det är sexigt. Det är verkligen att reducera en viktig fråga från att handla om människors rätt att ha sex på sina egna villkor och få sina gränser respekterade till något som män ska finna sexigt. Om en person jag har sex med enbart bryr sig om att inhämta samtycke för att den tycker det är sexigt, inte för att den faktiskt bryr sig om människorna den har sex med, skulle jag inte vilja ha något att göra med den personen igen.
Eller att feminister ständigt måste peka på de sätt som patriarkatet missgynnar cismän.

Män tros bara göra saker för sin egen vinnings skull. Aldrig någonsin att de skulle hjälpa någon annan, allt de gör gör de för att de själva tjänar någonting på det. 
Män föds inte till egoistiska kräk, de blir det eftersom det är vad samhället lär dem. 

Ibland kan jag inte skilja på vad som är kvinnohat och vad som är kritik mot patriarkatet.
Antagligen finns det inte någon tydligen gräns, antagligen flyter de ihop.
Kvinnohatet som patriarkatet har byggt in i mig och hatet mot patriarkatet går ibland hand i hand.

Ett exempel till detta är min ambivalenta relation till mitt utseende och allt utseenderelaterat.

Från att jag var tolv tills jag var sexton gick jag nästan aldrig ut utan smink. De få gånger det hände var det alltid väldigt ångestladdat.

I februari det här året blev jag så jävla trött. Jag bestämde mig för att sluta bry mig om mitt utseende, jag rakade av mig håret, slutade använda smink, använde bara mjukisbyxor.
Det var jobbigt och ångestladdat, men det blev bättre än innan. Jag intalade mig själv varje dag att mitt värde inte ligger i mitt utseende.
Det hjälpte faktiskt, väldigt mycket. Jag mådde inte alls lika dåligt över mitt utseende som jag gjort tidigare.

Men ibland kom det krypande. Vissa dagar ville jag inget annat än att känna mig snygg, men det var inte det som var det jobbiga. Det jobbiga var hur jag straffade mig själv för det.
Jag blev så extremt arg på mig själv när jag kom på att jag fortfarande brydde mig om mitt utseende en hel del, jag kände mig så svag, ytlig,dålig och misslyckad.

Det kom tillbaka lite i taget. Utseendefixeringen, alltså. Jag slutade använda mjukisbyxor och började använda jeans, började ha på mig snygga kläder, började sminka mig igen.
För några veckor sedan fick jag asmycket ångest över att jag hade lagt ned tid på mitt utseende. Jag mådde bra för att jag kände mig snygg, och på grund av det fick jag extremt mycket skuldkänslor. Inte för att jag kände mig snygg, utan för att det var någonting jag värdesatte. Alltså för att jag det gjorde mig glad att jag kände mig snygg, inte snyggheten i sig. 

Nu har jag tänkt igenom mina känslor och känner mig mycket lugnare kring allting, det är inte lika ambivalent som det har varit tidigare. Antingen så kände jag mig helt värdelös för att jag inte var snygg nog eller så kände jag mig helt värdelös för att brydde mig om mitt utseende.
Men det är inte mitt fel, det har aldrig varit mitt fel. Det är inte mitt fel att jag bryr mig om mitt utseende, det är väl klart att jag bryr mig om mitt utseende när jag hela mitt liv har fått höra att det viktigaste i livet är att vara knullbar.
Och det är helt okej att bry sig om sitt utseende, det är helt okej att påverkas av normer. Du är inte sämre för att du använder smink, rakar benen, eller något annat. Det är helt okej att känna sig ful, det är inget att ha dåligt samvete för. Det är väl klart att du känner dig ful när du alltid har fått höra att du inte duger. 

Nu har jag accepterat att jag bryr mig om mitt utseende och att det är en dålig grej, såklart, eftersom jag borde värdera viktigare saker hos mig själv och lägga ned tid och energi på vettigare grejer, men det är inte mitt fel att jag känner såhär och det gör mig inte sämre på något sätt. Jag har insett det här och jag har slutat att ha ångest över min utseendeångest.
Jag tror dock att jag behövde den där fasen av hårt bekämpande mot alla utseenderelaterade tankar för att komma dit jag är idag. Jag tror att den var väldigt viktig och jag tror att jag lärde mig väldigt mycket av det.

Nyligen har jag dock börjat undra varför jag hatade till exempel  smink så intensivt, om det verkligen bara var den patriarkala kapitalismens utseendsehets jag hatade, eller om det handlande om någonting annat.
Jag vet inte säkert, men jag har en känsla av att det kan ha rört sig om kvinnohat, om nedvärderandet av allting kvinnligt kodat. Förmodligen var det en blandning av båda.
Jag försöker nu att uppskatta kvinnligt kodade saker som smink och nagellack och se någonting positivt och roligt i det, inte bara ett medel till att få manlig bekräftelse och förverkliga mig som kvinna i patriarkatet.

Det är dock inte bara en dålig grej. Att använda sitt utseende till att stärka sitt självförtroende och peppa sig själv är en bra grej. Att ha på sig kläder en trivs i, ta selfies, fixa håret, använda smink, om det får en att må bra. Och inte känna sig "ytlig" på grund av det och bestraffa sig själv.  

En grej som jag tycker är skönt, som är extremt negativt och destruktivt, är att jag inte tar det jag säger på särskilt stort allvar på grund av att jag är kvinna.
Detta är på grund av mitt internaliserade kvinnohat, jag nedvärderar mina åsikter och det jag säger på grund av mitt kön. Det känns som att det inte spelar så stor roll om jag säger  någoning trögt för att det jag säger inte har särskilt stort värde ändå. 

Jag förväntas inte vara smart och säga vettiga saker för att jag är kvinna. När jag säger någonting osmart så förverkligar jag mig som kvinna, jag lever upp till min könsroll. 
Det är skönt för att jag känner inte lika stor press på mig själv att alltid säga smarta och vettiga saker, jag tillåter mig själv att vara trög, och det känns inte lika jobbigt när jag säger osmarta saker för att det är liksom det som förväntas av mig. 
Mitt huvudsakliga syfte i världen är inte att säga vettiga saker, det är att anses vara knullbar av män.
Det är skönt för att jag inte straffar mig själv lika hårt när säger någonting trögt.
Det är självklart någonting asdåligt. 

Det är liksom ingen medveten tanke, jag tänker inte "Oj, jag sa någonting dumt, men det gör ingenting för jag är ju ändå bara en kvinna så det är vad som förväntas av mig", utan det är en känsla, inte en tanke. Det är när jag senare analyserar denna känsla och försöker komma fram till varför jag kände som jag gjorde som jag inser att det handlar om internaliserat kvinnohat.

Det är obehagligt att patriarkatet inte bara är någonting runt omkring mig som jag ska bekämpa, utan det är också någonting inuti mitt huvud som jag måste kämpa emot. Patriarkatet tar sig uttryck inuti i min hjärna i form av omedvetna tankeprocesser. Det är skrämmande att tänka på. 
Men jag jobbar hårt på att motverka mitt eget kvinnohat, och jag har kommit en jävligt lång bit på vägen.
Feminismen har hjälpt mig så himla mycket att inte hata mig själv lika mycket.
Det är skrämmande att tänka på hur jag skulle må idag om det inte vore för feminismen, om jag överhuvudtaget vore vid liv idag. 

Hade eventuellt tänkt gå på en bra och vettig grej imorgon (eller ja, idag blir det egentligen) men 1. det verkar som att det bara är snubbar som kommer gå och 2. en av dem är ett misogynt as (vem fan bjöd in honom???). Kul. Jag skulle vilja gå egentligen för det är en bra grej i övrigt men det känns inte så inbjudande. Jävla sausage party.
Jag vet att det inte är någon poäng för mig i att gå dit ändå för jag vet att jag förmodligen inte kommer säga så mycket, eller inte säga någonting alls. Och vad en massa cissnubbar har att säga, även om det förvisso är vettiga sådana, intresserar mig inte särskilt mycket. 

Jag säger nästan aldrig någonting på möten, eller i många andra situationer, där majoriteten är cissnubbar. Det sitter liksom inbyggt i min hjärna att min åsikt är mindre värd. Jag känner alltid att jag inte har någonting att tillföra till diskussionen, att jag inte är påläst/insatt nog för att uttala mig osv. Jag tycker det är asjobbigt att diskutera saker med snubbar. 

Anyways, det var inte det som det här inlägget skulle handla om, blir bara trött på att det nästan bara är män som tar plats i politiska sammanhang (och alla sammanhang överhuvudtaget).
Det här inlägget skulle handla om motsatsen faktiskt.

Att en feministisk grupp här i Eskilstuna som jag är med i, Etown Grrrl Gang, är kvinno- och trans*separatistisk är någonting som provocerar väldigt många. "Men män då, ska inte de få vara med??? OMVÄND SEXISM!!!" 

Eh, ah fast nej. Jag tänker inte skriva om hur omvänd sexism inte är något som existerar, jag tänker skriva om hur separatistiska sammanhang är väldigt betydelsefulla för mig och antagligen för många andra icke-cissnubbar. 

När jag är omgiven av kvinnor- och trans*personer känns det så väldigt mycket tryggare, det känns som att det blir en helt annan stämning. Det känns som att min åsikt är lika värdefull som alla andras, det känns som att jag får ta plats, det känns som att folk faktiskt, för en gångs skull, lyssnar på vad jag säger.
Det är inte bara män som reproducerar patriarkatet (trots att män självklart har den största makten), kvinnor har också fått växa upp i en trång könsroll.
Medans män får lära sig att ta plats så får kvinnor lära sig att ge plats. Kvinnor får lära sig att lyssna, att vara empatiska och lyhörda. Därför är det så extremt viktigt för mig att omge mig med andra människor än cissnubbar, därför är kvinno- och transseparatism så himla viktigt för mig. 
Det ger mig styrka, pepp, ork och självförtroende. Att för en gångs skull känna att jag inte reduceras till mitt kön. Att trots hur feministiskt medvetna och vettiga snubbarna runt omkring mig är så kommer de aldrig värdera det jag säger lika högt som om jag vore en cisman. Det är väldigt skönt att för några korta stunder få slippa det.

När jag är på möten där män är närvarande blir jag genast väldigt osäker.
Till exempel när jag måste träffa min läkare för att prata om min medicinering, när jag tvingas sitta på möten med rektorn på min skola och när min pappa måste vara med på bup-möten. Fyfan, vad jag avskyr det.
När jag ska prata om mina känslor och mitt mående med dessa vita, medelålders cismän (framförallt min läkare och min rektor, inte lika mycket när jag pratar med min pappa) är det som att orden försvinner. Jag sitter där, stirrar ned i golvet, mina knän skakar av obehag och dova ångestkänslor, jag besvarar deras frågor med så korta svar som möjligt.
Hur ska jag förklara mina känslor för någon som aldrig har fått lära sig empati, hur ska denna människa möjligtvis kunna förstå mig?
I sättet de pratar, i sättet de ser på mig är det så tydligt. De ser mig som en kvinna, som ett barn, som en flicka. I deras ögon är jag inget mer än en sextonårig flicka, så irrationell och känslosam. Jag är bara en sextonårig flicka, jag är mindre än en människa. För en fullvärdig människa är den vita, heterosexuella, fullt funktionsdugliga cismannen. I deras ögon kommer jag aldrig att bli en fullvärdig människa.

När jag pratar med kvinnor i min omgivning, som min lärare, min psykolog, kuratorn på min skola, så är det inga problem att hitta orden. Då har jag inga svårigheter med att beskriva mina känslor.
För sättet de pratar och sättet de ser på mig säger någonting helt annat. De lyssnar. De ser mig inte bara som en sextonårig flicka. De ser på mig som en människa, som en person. I deras röst ekar förståelse, i deras ögon skymtar empati.
För de vet hur det är. De vet hur det är att vara en sextonårig flicka. De vet hur det är att vara en kvinna i ett patriarkat. De utsätts för samma förtryck som jag. Även om de inte har en feministisk analys, även om de inte har samma politiska ståndpunkt som jag, så vet dem och förstår.

Att tillåtas ta plats, att känna att någon lyssnar på en och förstår en, att dela erfarenheter och få känna att en inte är helt ensam, är så jävla viktigt. Att få känna att ens åsikt inte är mindre värd än någon annans, att en har lika stor rätt att prata och göra sig hörd som alla andra, är så jävla viktigt. Att för en gångs skull känna att en blir sedd som en människa och inte enbart som sitt kön, är så jävla viktigt.

Det är därför att kvinno- och trans*separatism behövs. 

Tänkte skriva lite mer personligt om det här med heteromonogama relationer, utgå från egna erfarenheter.
Om ni inte har läst det här blogginlägget: Över- och underordning i patriarkala kapitalismen, så borde ni göra det. Det här blogginlägget fick mig att inse jävligt mycket om mina egna känslor och hur jag ser på relationer. 

För ett tag sen trodde jag att jag hade en förälskelse i en person. Anledningen till detta var att jag kände ungefär likadant när jag var med den här personen som när jag var med mitt ex.
Det jag kände var otrygghet och osäkerhet. På grund av att jag hade värdesatt den här personen mycket högre än mig själv, alltså tänkte att den var mycket bättre än jag på alla sätt och att jag inte förtjänade den/inte var bra nog, så var vår relation väldigt ojämställd.
Jag ville alltid ha dens bekräftelse och när jag inte fick det mådde jag asdåligt. Först undrade jag vad det här berodde på, sen kom jag  på att jag kanske var kär i den här personen.

Och det var jag ju, för förälskelse i patriarkatet är över- och underordning. Förälskelse i patriarkatet är att vara otrygg, osäker och ojämställd.

De relationer jag haft som varit mest ojämställda är alltid de jag har värderat högst.
Den patriarkala kapitalismen påverkar alla våra relationer, inte bara heterorelationer, och det är så jävla skrämmande att tänka på.

 

 

För det första så har jag haft några monogama kärleksförhållanden och mådde extremt dåligt under samtliga.
En stor beståndsdel i patriarkatet är heteromonogama förhållanden. De värderas högre än alla andra relationer.
När jag har varit i heteromonogama relationer har jag prioriterat bort andra relationer som egentligen varit viktigare för mig, för att kunna lägga all min energi på mitt heteromonogama förhållande. Och det har krävt jävligt mycket energi eftersom jag ensam fått ta hand om allt det känslomässiga arbete.

Ord som Den Enda, Vår Livs Kärlek, Vår Själsfrände osv reproducerar bilden av att så fort vi har hittat Den Rätta så ska denna personen uppfylla alla våra behov och vice versa. Detta är självklart ett helt orimligt krav.
Jag mådde extremt dåligt under de heteromonogama förhållanden jag haft för att jag inte klarade av pressen av att vara Den Enda, det vill säga att uppfylla alla någons behov.

I heteromonogama förhållanden står vi ut med så extremt mycket mer än vi skulle ha gjort i andra relationer. Vi bygger upp hela våra liv kring dem, hur destruktiva dem än är, vi gör allt för att få relationen att funka.
Det är kvinnans ansvar att få relationen att fungera, att prata om och bearbeta båda parternas känsloliv och kommunikation är också kvinnans arbete. Självklart så kommer inte relationen att fungera om det bara är en av parterna som ansvarar för alla de grundläggande bitarna i relationen.

Kvinnan tvingas gräva i mannen känsloliv för att han inte har fått lära sig att hantera sina känslor själv, och på grund av hans bristande kommunikationsförmåga tvingas kvinnan ständigt gissa sig till vad han menar. Kvinnan lägger alltså ner extremt mycket tid och energi på förhållandet och det hindrar henne från att göra värdefullare saker med sin tid, till exempel att störta den patriarkala kapitalismen.

Det kvinnan får tillbaka för allt detta slitsamma, obetalda arbete är en falsk känsla av trygghet. Det enda sättet för en kvinna att förverkliga sig som kvinna i patriarkatet är att ingå i heteromonogama relationer och avla barn. Därför inger den heteromonogama relationen en falsk känsla av såväl trygghet som meningsfullhet.
Det kvinnan behöver och kräver i förhållandet är bekräftelse, patriarkal bekräftelse, det vill säga att bekräftas som könsvarelse.

Men eftersom män har fått lära sig att vara kalla och distanserade så tvingas kvinnan kämpa för att få hans bekräftelse. Detta får henne att må väldigt dåligt och skapar en väldigt otrygg relation.
Desto otryggare och mer ojämställd relationen är, desto mer är den värd för patriarkatet, därför kommer kvinnan också att värdesätta den här relationen så mycket högre än andra relationer och prioritera den heteromonogama relationen före alla andra relationer.

Eftersom alla män är empatistörda pga att ha vuxit upp som män i patriarkatet kan de inte förstå eller relatera till kvinnans känslor. Mäns känslomässiga störningar ses som någonting positivt, män är Rationella och Logiska medans kvinnor är Emotionella och Hysteriska. På grund av detta får kvinnan ensam bära skulden för sina negativa känslor och alla problem som finns i relationen.

Monogami är inte bara patriarkalt utan också kapitalistiskt. Kapitalismens syn på privat ägande smittar också av sig på våra relationer. I kapitalismen ses människor och känslor som varor. Vi lär oss att utnyttja varandra för att få det vi vill ha, i form av bekräftelse, uppmärksamhet, status osv. 
Ska gå in på det här mer i ett annat inlägg. 

Sexualitet behöver inte vara statiskt. Sexualitet kan vara dynamiskt, eller fluid, likaså könsidentitet. Det gör inte din läggning/ditt kön mindre äkta. Bara för att du identifierar dig som någonting nu så behöver du inte göra det hela livet.
Hela den här grejen med att saker "bara är en fas", och? Vad spelar det för roll om det "bara" är en fas, det gör det väl inte mindre äkta?
Det är ju typ som att säga att någon som är ledsen inte är ledsen på riktigt för att den är glad dagen efter. Alltså, människor förändras och det här med kön och sexualitet är olika för alla, för vissa är det statiskt och för vissa är det dynamiskt. 

Samma sak gäller också folk som är polysexuella, dvs attraheras av mer än ett kön, de blir ofta inte tagna på allvar för att en inte "kan bestämma sig", typ. Så himla dumt.
Ens kön och/eller sexualitet är alltid på riktigt, oavsett om det är en fas (det är väl det mesta i livet?), oavsett om en inte känner likadant om ett år, det spelar ingen jävla roll, vad du känner och hur du identifierar dig är aldrig fel eller oäkta. 

Pansexualitet beskrivs ofta som "könsblindhet", att en blir attraherad i personen och inte könet.
Tycker det här är ett litet konstigt sätt att se på saken.

Jag identifierar mig som pansexuell för att jag inte enbart attraheras av Män och Kvinnor, utan av olika könsidentiteter, könsuttryck, osv. I flera år identifierade jag mig som bisexuell, men när jag snubblade över ordet pansexuell så kändes det mer passande.

Men jag skulle inte säga att jag är "könsblind", för kön är en stor del av ens identitet och personlighet.
Tycker inte riktigt att det går att särskilja på personens könsidentitet och personlighet i övrigt, eftersom vår könsidentitet är en del av vem vi är.

Något annat som är lite konstigt är den här bilden av att någon som är pansexuell är lika attraherad av alla könsuttryck/identiteter, det är lite samma grej som att en del tror att bisexuella måste per definition vara lika attraherade av både män och kvinnor.
Självklart går det, att även som pansexuell eller bisexuell, ha preferenser. Det är ungefär samma sak som att även heteros attraheras mer av vissa utseenden/personligheter och mindre av andra. Bara för att någon är hetero betyder det inte att den är lika attraherad av alla av "motsatt" kön (hatar egentligen ordet motsatt kön, som om kön vore två motpoler). Inte riktigt samma sak, men ungefär. 

 Att pansexualitet är så osynliggjort att många inte ens hört talas om att denna läggning finns är inte alls förvånande med tanke på hur jävla hårt inpräntat det binära könssystemet är. Det har med det systematiska osynliggörandet av trans- och queerpersoner att göra.
Många cispersoner har inte ens slagits av tanken att det finns personer som inte är Män eller Kvinnor, att det finns personer som är genderqueer, intergender, genderfluid osv.
Till följd av detta är många också helt omedvetna om att det finns fler läggningar än Heterosexualitet, Homosexualitet och Bisexualitet. Chockerande, jag vet. 

En stor anledning till varför många har så svårt att se att personer i ens närhet har blivit våldtagna/är våldtäktsmän är synen vi har på våldtäkt och våldtäktsmän.
Våldtäktsmän är helt vanliga människor. De kan vara hur sociala, snälla och trevliga som helst. Det är inga socialt missanpassade män som sitter i sina källare, det är inga snuskgubbar som gömmer sig i gränder.
De flesta våldtäkter sker i hemmet. De flesta våldtäkter begås av ens partner, kompis eller liknande.
Personen som våldtar kan vara hur snygg/smart/lyckad, eller whatever, som helst. Det handlar inte om någon ensam och patetisk man som aldrig får ligga. Det är oftast någon du står nära, någon du tycker om.
Och det går inte att veta vem som är en våldtäktsman eller inte, det kan vara vem som helst. Det kan vara din bästa vän, din pojkvän, din lärare, vem som helst. Det spelar ingen roll hur bra du känner personen.
Jag har träffat snubbar som våldtagit och påstått sig vara "feminister". Det spelar ingen roll hur politiskt insatt eller "vettig" personen är.

En annan grej är synen på våldtäkt. att det är det värsta som kan hända, att en ska vara helt förstörd för hela livet. Det är inte det värsta som kan hända. Det är väldigt traumatiskt och extremt jobbigt, ja, men du kommer inte att vara "förstörd" för hela livet. Du kan vara hur ledsen, arg och omskakad som helst, men du behöver inte nödvändigtvis vara det.
Det är många som inte blir trodda på när de berättar att de blivit utsatta för övergrepp, för att de inte "reagerar rätt", de är inte helt förkrossade, de är inte ledsna nog. Därför ljuger nog personen.
Nej, nej, nej, nej. Det här är så fel.
Sexuella övergrepp sker hela tiden, det är extremt vanligt. Och de felsta icke-cissnubbar du har i din närhet har förmodligen blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp under sitt liv. 
Det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på ett övergrepp. Oavsett hur du reagerar så gör inte det någon skillnad på det övergrepp du utsatts för, ett övergrepp är alltid ett övergrepp.

Triggervarning: våldäkt 

Blir så jävla trött på det här, fyfan. Jag orkar inte.
Varför pratar alla om dessa hypotetiska, elaka kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna?
Varför i helvete skulle någon vilja utsätta sig själv för den stressen och den ångest som det innebär att prata om sexuella övergrepp? Det är så extremt stigmatiserat och att berätta om övergrepp en har blivit utsatt för är fan inte enkelt.
Det tog mig över två och ett halvt år innan jag vågade säga något. När jag gjorde detta fick jag så jävla mycket skit. Jag förlorade en nära vän på grund av att jag berättade att jag blivit våldtagen. Jag blev kallad äcklig, dum i huvudet, jag fick höra att jag hade förstört de här snubbarnas liv för att jag hade berättat för en vän vad de gjort.

Jag förstår att det är enklare att säga att människor ljuger om att de har blivit utsatta för övergrepp, istället för att inse att personer i ens närhet är våldtäktsmän. Men att påstå att någon ljuger om att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp är totalt genomvidrigt. Att ens antyda det är genomvidrigt. Om någon berättar för  dig att den har blivit våldtagen och du svarar med misstro i rösten, om du ifrågasätter om allt den säger verkligen är sant, så är du så jävla äcklig och du måste sluta med det här nu.

Klart att det finns någon som ljuger om att den har blivit våldtagen, jag skulle inte påstå att ingen någonsin har gjort detta, men jag säger att det är extremt få som gör det.
Vissa påstår att alla anmälda våldtäkter som inte leder till en fällande dom = personen ljuger om att den har blivit våldtagen för att den inte kan "bevisa det", därför ljuger nästan alltid kvinnor om att de har blivit våldtagna. Eh nej, anledning till att så få anmälda våldtäkter leder till en fällande dom är för att vi har ett misogynt rättssystem, det är för att vi lever i en våldtäktskultur. Det är vårt patriarkala rättssystem som du behöver se över, inte sanningshalten i människors berättelse om patriarkalt våld.

Något av det absolut viktigaste en som feminist (eller som någon som påstår sig vara en inte helt genomvidrig person) kan göra, måste göra, är att alltid tro på när någon berättar om övergrepp den har utsatts för som icke-cissnubbe i ett patriarkat. Om du inte gör detta är allt ditt prat om systraskap och solidaritet ingenting, det är inte värt ett skit. Det är bara tomma ord.

Och om det någon gång skulle visa sig att någon ljugit om att den har blivit våldtagen så skulle den ändå ha hela samhället emot sig.

Att prata om sexuella övergrepp är något av det värsta brott en kan begå i patriarkatet och straffet är hårt.