Triggervarning: våldtäkt, ångest, depression, självskadebeteende

Det spelar ingen roll. Det förändrar ingenting.
Det spelar ingen roll att deras läppar är mjukast i världen.
Det spelar ingen roll att deras hud är lenast i världen.
Det spelar ingen roll att det var vid dem du krampaktigt klamrade dig fast i ånget.
Det spelar ingen roll att det var mot deras axel du grät.
Det förändrar ingenting.
Känslan av eufori när du fick bekräftelse av dem. Känslan av att vara hemma, av trygghet, när du låg bredvid dem. Känslan av att andas in deras lukt. Att se dem le. Det förändrar ingenting.
Det förändrar inte vad de gjorde. Det förändrar inte vad de är.

Alla skuldkänslor. Om du bara var tillräckligt bra skulle de inte göra såhär mot dig. Om du inte var ful, äcklig och värdelös skulle de inte behandla dig såhär. Det är ditt fel. Allt de gör mot dig är alltid ditt fel. Du förtjänade allt de gjorde mot dig.

Bandet du fick till dem var så starkt, det liknade ingenting du känt för någon annan. Efter att de förstörde dig, slet sönder dig, var det dem du sökte tröst hos. Det hos dem du desperat sökte bekräftelse av, det var deras bekräftelse du klamrade fast vid. De var både din livboj och ditt ankare.
De drog ned dig under ytan och hindrade dig från att drunkna.
De var orsaken till alla dina känslor. De var orsaken till att du skar dig, de var orsaken till att du grät varje dag, de var orsaken till att du isolerade dig, förlorade grepp om ditt liv, förlorade allting.
De var allt du hade. Det enda som spelade någon roll.

Bandet blev inte svagare hur mycket du än hatade dem. Hur mycket ångest du än fick bara av att vara i samma rum som dem, hur illamående du än blev bara av att se dem, hur mycket deras röst fick dig att vilja sjunka ihop på marken och dö.
Det blev inte svagare hur lång tid det än gick. Det finns fortfarande där. Du känner det fortfarande varje gång du hör deras namn, varje gång du ser dem. Varje gång du tänker på dem känner du det. Du känner dig bunden till dem, som att du hör hemma med dem. Du undrar om du alltid kommer känna såhär.

triggervarning: depression, alkohol, kött

 

Det är jul och det ligger likdelar i mitt kök, det får mig att vilja kräkas. Det är jul och min mamma sliter röven av sig för att alla ska ha det bra, helt ensam. Det är jul och min pappa sitter hemma och super sig full, helt ensam. De är så jävla ensamma och jag är så jävla ensam och alla är så jävla ensamma. Alla mår dåligt hela tiden. Till och med min jävla katt mår dåligt.

Min mamma kämpar hela jävla tiden för att alla ska ha det bra, min pappa inte gör ett skit. Han är precis som en kan tänka sig att en vit, medelålders, straight cisman är. Det vill säga totalt egoistisk. Han är som ett barn. Ett ensamt, alkoholiserat, egoistiskt, deprimerat barn. Eller, han är som en man. 

Jag är så jävla rädd att bli som han. Jag är så jävla rädd att bli som min mamma. När jag tänker på det vill jag dö.

Triggervarning: depression.

Alla har inte samma förutsättningar, alla kan inte leva efter samma mall.
I kapitalismen finns det dock inte några alternativ, förutom för en minoritet priviligerade människor.
Du måste lönearbeta för att kunna leva. Och innan dess ska du förbereda dig inför att lönearbeta, dvs gå i skolan.

Självklart blir människor deprimerade och utbrända när ens liv cirkulerar kring att gynna och upprätthålla och kapitalismen. Det är ingenting en kan välja att avstå ifrån.

Men alla har inte samma förutsättningar. 
För mig är det en stor grej om jag vaknar innan det har blivit mörkt ute. Det är en stor grej att hinna få några timmars dagsljus. För mig är det en stor grej att gå utanför dörren, det har alltid varit det.
Allting skrämmer mig. Jag får ångest, jag blir nervös inför vad som verkar vara så enkla saker.
Jag blir nervös av att gå till skolan. Jag får ångest av att vistas bland andra människor, även människor jag tycker om.

Jag tycker det är jobbigt att gå utanför dörren för jag hatar mig själv så jävla mycket. När någon annan ser på mig kan jag inte sluta tänka på vad de ser. Jag är så rädd att de ska hur tom, patetisk och värdelös jag är. 
Det känns som att jag bara är en börda för alla runt omkring mig. Det känns som att människorna i mitt liv blir äcklade när de ser på mig. Det känns som att alla fylls med avsmak när de tänker på mig.

Därför går jag inte ut. Därför stannar jag hemma. Det är minst ångestfyllt så.
Eftersom jag inte gör någonting, de flesta dagar går jag knappt upp ur sängen överhuvudtaget, känns mitt liv extremt tomt och meningslöst. Jag är inte ledsen. Jag är bara tom.
Allt är bara tomt. Jag har ingen och ingenting.

Ingen känner mig, för det finns ingenting att lära känna. Jag är bara ett tomt skal. Det finns ingenting annat att finna i mig än tomhet.
Jag är så jävla rädd att alla ska lämna mig när de ser att jag bara är tom.

Jag är inte ledsen. Jag gråter i stort sett aldrig. På sin höjd skakar mina ben och mina fingrar darrar, det är allt.
Det var länge sedan jag grät varje kväll, det var länge sedan jag låg på golvet och skrek och hyperventilerade av panikångest.
På något sätt så saknar jag det. När jag mådde dåligt så fanns det iallafall någonting där. 

När någon frågar hur jag mår vet jag inte hur jag ska svara. Jag mår inte bra. Jag mår inte dåligt. Jag mår bara ingenting. 

triggervarning självskadebeteende

Sista dagen på lovet. Det här lovet har varit så jävla pissigt, nästan alla dagar har varit dåliga dagar. Som typ alla andra lov. Det jag har gjort det här lovet är att kolla klart på Parks and Recreation och American Horror Story säsong 1 och 2.
American Horror Story var FETT BRA. Är dock mer mörkrädd nu än vad jag var innan. Men det är värt det för gud vad jag gillar den serien. Det är dock sämst att det var nästan bara vita personer i serien. Tror att det var typ fem icke-vita personer i säsong två, varav alla hade små roller. Usch för rasism och white-washing i serier.   


Det är typ det enda jag gör, att kolla på serier. Jag brukar inte gå ut särskilt ofta, jag brukar inte gå till skolan, jag brukar inte träffa särskilt mycket folk. Det tar för mycket energi. Jag har ingen ork till någonting. Jag spenderar flera dagar med att kolla på serier ensam i mitt rum med rullgardinen neddragen så att jag efter ett tag inte vet om det är dag eller natt. Jag gör det för att distrahera mig själv, för att inte tänka. För så länge jag inte tänker så känner jag inte.


Igår kväll kom dock känslorna ikapp mig. Jag ville gråta men jag kunde inte. Jag tror att min medicin gör mig för avtrubbad för att kunna gråta. Jag mådde aspissigt men inte på ett skrika ut lungorna av ångest-sätt utan mera dovt, diffust. Som att ångesten inte riktigt går att få grepp om, och därför får jag ingen reaktion, därför kan jag inte hantera den. Den här ångesten är så annorlunda och konstig så jag vet liksom inte vad jag ska göra med den.
Jag låg på mitt badrumsgolv och försökte gråta men det gick inte och det var så jävla frustrerande. 

Sedan reste jag mig upp från badrumsgolvet och stirrade på mitt ansikte i spegeln, tänkte på hur mycket jag hatar mitt ansikte. Hur det äcklar mig. Jag gör det här ganska mycket när jag mår dåligt. Det slutade med att jag cuttade mig i ansiktet och på halsen. Det känns jävligt bra, tillfredsställande. Så jag ångrar det inte, även om jag kommer ha fula märken i ansiktet den närmsta tiden, Det känns så himla bra.


Jag gick till slut ut och tog en promenad, gick och träffade en vän. Vi satt på en trappa vid torget och jag rökte typ fem cigaretter i rad vilket jag, som alltid, hade så jävla dåligt samvete över efteråt. Känner mig alltid så extremt dålig när jag bryter mitt löfte om att inte röka. Hade varit rökfri i typ två månader nu. Men ja, jag röker bara när jag mår riktigt pissigt. Det känns bra på något sätt, lite som att skära sig. Fast inte lika bra, men nästan. 
Jag vet inte hur länge vi satt på trappan, kanske en timme. Det var fint iallafall, vi pratade och det kändes bra.


Det kom någon full man och satte sig med oss och ville diskutera kommunism och berättade hela sin livshistoria. Alltså, usch. Fulla vita män, ew.


Men ikväll kändes faktiskt bra. Jag sitter och målar naglarna, lyssnar på Adam Green och äter godis. Jag känner mig ovanligt energifull just nu. Typ som att jag skulle orka gå till skolan imorgon. Vilket jag vet att jag borde göra.

Jag har fått ta bort fyra kurser nu iallafall, så jag ska gå kortare dagar men det känns fortfarande för mycket. Skolan känns så himla stressigt och överväldigande, Jag kommer antagligen inte att gå till skolan imorgon. Det skulle förvåna mig om jag gjorde det.


Jag kommer sakna min lärare på bup när jag inte ska gå där längre, den är typ snällast i världen. Jag skulle vilja fortsätta gå i skolan på bup för det kändes så bra men samtidigt som jag inte klarar av att gå i skolan så känns det inte som att jag mår tillräckligt dåligt för att gå i bup-skola, jag känner mig som värsta parasiten.


Usch. Mående och livet och skolan och allt. Vill bara spy på allting.

Idag har jag känt mig helt orkeslös. Verkligen helt slut, uttömd.
Jag skulle ha gjort något vettigt idag, det vill säga gå på möte. Men att duscha, klä på mig och gå utanför dörren kändes som en alldeles för tung utmaning. Istället har jag varit hemma och sovit, kollat på Parks and Recreation och emellanåt har jag bokstavligt talat inte gjort nånting annat än suttit på en stol och stirrat rakt fram för att jag inte orkat röra mig.
Känner mig så extremt ensam, värdelös och tom. Yay, livet.

Min psykiska ohälsa har hela mitt liv känts så jävla skamfull. Det är nåot jag har hållit tyst om, det har  alltid varit en smutsig hemlighet. Jag sa ingenting, någonsin. Inte till någon. I femton år trodde jag att det var mitt fel. Ingen sa någonsin att det inte var mig det var fel på.

Men jag kan inte klandra min familj för det. Jag kan inte klandra dem för att de aldrig pratade om det här med mig, när de vuxit upp i samhälle där  vi lär oss att inte prata om det. Där vi lär oss att vara tysta. Där vi lär oss att vara produktiva till bekostnad av vår mänsklighet. Känslor är fult och skamligt. Känslor och beroende är till för de svaga. Du bedöms efter din styrka och individualitet, det är där ditt värde ligger. Löneslaveri är meningen med ditt liv. Om du inte trivs med det är det alltid dig det är fel på, alltid individerna, aldrig systemet.


Snubbar har kallat mig för "trasig", de har velat laga mig. De har sett mig som ett projekt, de har sett mitt mående som en utmaning de ska ta sig an. Jag är inte trasig, jag är mänsklig. Jag är inte ett jävla pussel där du ska hitta den sista biten för att jag ska bli hel.
Det är samhället som är trasigt, inte jag. 

Jag har haft så jävla dåligt samvete över att jag inte har varit i skolan på en månad. Mest har jag varit nervös över att de ska dra in mitt studiebidrag (vilket jag nu vet att de inte kommer göra eftersom att jag nu har fått ett sjukintyg från min läkare, wooh), men jag har också känt mig väldigt värdelös och misslyckad.
Det är såklart inte konstigt alls att jag har känt så med tanke på att det i det kapitalistiska samhället fästs störst värde vid vår produktivitet och lydnad.

Tack vara psykradikalismen vet jag ju nu att det inte är mitt fel att jag mår som jag mår, psykisk ohälsa är inte ett individuellt problem, det är ett strukturellt problem. Det är samhället det är fel på, inte människorna. Det är inte oss vi ska förändra. Jag vet ju det här. Men känslan av oduglighet och misslyckande sitter fortfarande kvar.


Något som dock får mig att känna mig extremt mycket bättre i min situation är att tänka på det som ett aktivt motsånd. Jag gör aktivt motstånd mot samhället genom att inte delta i det, genom att inte gå till skolan, genom att inte få en utbildning och lönearbeta. Att tänka på min sjukdom som någonting revolutionärt.  
Antagligen kommer jag inte krossa kapitalismen genom att ligga hemma och vara deprimerad, men att tänka så får livet att kännas lite mindre värdelöst. Iallafall precis för stunden. 


Vill citera Valerie Solanas här, den har skrivit om att icke-arbeta som en del av revolutionen men jag orkar inte gå och hämta boken. Scum alltså. Jag kanske gör det någon annan gång. 

Idag var en så bra dag. Helt fantastisk. Etown Grrrl Gang vann jämställdhetspriset, våra asfina zine blev klara, jag var och fikade med världens bästa. Idag var verkligen en så himla bra dag.
Bra dagar har varit väldigt konstiga för mig på sistone.

Min ångest känns så annorlunda nu för tiden. Den känns bara som en svag hint av känslorna jag har trängt undan, men som alltid finns där, så vaga att det går att ta på dem, men de är alltid närvarande. Som ett underliggande hot.

När jag mår dåligt skakar jag bara och spänner hela kroppen. Jag gråter aldrig längre. Jag tänker aldrig på att ta livet av mig.
Jag tror att det är tack vare att mina antidepp precis har börjat verka, det gör mig avtrubbad. De flesta dagar känner jag ingenting, bara likgiltighet. Så var det förut också, men inte på samma sätt. Förut var det liksom "jag är likgiltig för att allting är meningslöst och jag vill dö", nu är det mer "jag är likgiltig för att allting är meningslöst men jag vill inte dö".

Det känns som att mitt huvud är en damm, där vattnet är mina känslor och min medicin är dammväggen. Men vissa dagar blir det sprickor i väggen och vattnet börjar sippra igenom, men inte så mycket att väggen brister och inte tillräckligt mycket för att det ska svämma över.

När jag är glad sipprar mina känslor igenom. Men den känslan kommer aldrig ensam, den åtföljs alltid av ångest.
Jag hatar mig själv så jävla mycket. "Ful, äcklig, värdelös, patetisk, ful, äcklig, värdelös, patetisk."