Det är så konstigt när människor tycker att en ska hålla sig innanför ramarna på ett system som en kämper emot.
Om en kämpar emot kapitalismen, varför i helvete ska en förhålla mig till kapitalismens spelregler?
Liberalerna lägger fram spelplanen och där får vi spela deras äckliga jävla spel, så länge vi håller oss till deras regler. 

Annars är vi odemokratiska. Såna där extremister.
Som kanske kränker yttrandefriheten. Helt orimliga. Oresonliga.

Såna där vänsterextremister och såna där feminister som har gått för långt. Visst, du får vara vänster och du får vara feminist så länge du inte är för mycket. Så länge du är lite lagom. Inte för radikal.

Du får ha dina åsikter så länge du är Vettig. En Vettig, Mogen och Vuxen människa. Som respekterar allas åsikt. Som inte är för arg, inte för högljudd, inte gör för mycket motstånd. Som kanske säger ifrån lite försiktigt ibland men som fortfarande snällt infinner sig i sitt förtryck för det mesta.

I den kapitalistiska "demokratin" är du fri att tycka, göra och säga vad du vill så länge du inte hotar att störa ordningen. Alla har rätt till sin åsikt! Yttrandefrihet! Frihet!!! Så länge du inte hotar kapitalismen alltså. 

Den kapitalistiska demokratin har oss alla i sitt koppel. Så länge vi går snällt och lydigt märker vi inte av det. Men så fort vi gör motstånd känner vi hur kopplet dras åt om vår hals.
Vi går bredvid kapitalismen som dess snälla hund, men så fort vi inte orkar gå längre märker vi hur det spänner runt våra nackar. Vi får svårt att andas. Många dör. Varje dag. På grund av att de inte kan eller vill gå lydigt i koppel.
Det är såhär friheten, demokratin, ser ut i det liberala samhället.