Idag var en så bra dag. Helt fantastisk. Etown Grrrl Gang vann jämställdhetspriset, våra asfina zine blev klara, jag var och fikade med världens bästa. Idag var verkligen en så himla bra dag.
Bra dagar har varit väldigt konstiga för mig på sistone.

Min ångest känns så annorlunda nu för tiden. Den känns bara som en svag hint av känslorna jag har trängt undan, men som alltid finns där, så vaga att det går att ta på dem, men de är alltid närvarande. Som ett underliggande hot.

När jag mår dåligt skakar jag bara och spänner hela kroppen. Jag gråter aldrig längre. Jag tänker aldrig på att ta livet av mig.
Jag tror att det är tack vare att mina antidepp precis har börjat verka, det gör mig avtrubbad. De flesta dagar känner jag ingenting, bara likgiltighet. Så var det förut också, men inte på samma sätt. Förut var det liksom "jag är likgiltig för att allting är meningslöst och jag vill dö", nu är det mer "jag är likgiltig för att allting är meningslöst men jag vill inte dö".

Det känns som att mitt huvud är en damm, där vattnet är mina känslor och min medicin är dammväggen. Men vissa dagar blir det sprickor i väggen och vattnet börjar sippra igenom, men inte så mycket att väggen brister och inte tillräckligt mycket för att det ska svämma över.

När jag är glad sipprar mina känslor igenom. Men den känslan kommer aldrig ensam, den åtföljs alltid av ångest.
Jag hatar mig själv så jävla mycket. "Ful, äcklig, värdelös, patetisk, ful, äcklig, värdelös, patetisk."