Min psykiska ohälsa har hela mitt liv känts så jävla skamfull. Det är nåot jag har hållit tyst om, det har  alltid varit en smutsig hemlighet. Jag sa ingenting, någonsin. Inte till någon. I femton år trodde jag att det var mitt fel. Ingen sa någonsin att det inte var mig det var fel på.

Men jag kan inte klandra min familj för det. Jag kan inte klandra dem för att de aldrig pratade om det här med mig, när de vuxit upp i samhälle där  vi lär oss att inte prata om det. Där vi lär oss att vara tysta. Där vi lär oss att vara produktiva till bekostnad av vår mänsklighet. Känslor är fult och skamligt. Känslor och beroende är till för de svaga. Du bedöms efter din styrka och individualitet, det är där ditt värde ligger. Löneslaveri är meningen med ditt liv. Om du inte trivs med det är det alltid dig det är fel på, alltid individerna, aldrig systemet.


Snubbar har kallat mig för "trasig", de har velat laga mig. De har sett mig som ett projekt, de har sett mitt mående som en utmaning de ska ta sig an. Jag är inte trasig, jag är mänsklig. Jag är inte ett jävla pussel där du ska hitta den sista biten för att jag ska bli hel.
Det är samhället som är trasigt, inte jag.