Jag har haft så jävla dåligt samvete över att jag inte har varit i skolan på en månad. Mest har jag varit nervös över att de ska dra in mitt studiebidrag (vilket jag nu vet att de inte kommer göra eftersom att jag nu har fått ett sjukintyg från min läkare, wooh), men jag har också känt mig väldigt värdelös och misslyckad.
Det är såklart inte konstigt alls att jag har känt så med tanke på att det i det kapitalistiska samhället fästs störst värde vid vår produktivitet och lydnad.

Tack vara psykradikalismen vet jag ju nu att det inte är mitt fel att jag mår som jag mår, psykisk ohälsa är inte ett individuellt problem, det är ett strukturellt problem. Det är samhället det är fel på, inte människorna. Det är inte oss vi ska förändra. Jag vet ju det här. Men känslan av oduglighet och misslyckande sitter fortfarande kvar.


Något som dock får mig att känna mig extremt mycket bättre i min situation är att tänka på det som ett aktivt motsånd. Jag gör aktivt motstånd mot samhället genom att inte delta i det, genom att inte gå till skolan, genom att inte få en utbildning och lönearbeta. Att tänka på min sjukdom som någonting revolutionärt.  
Antagligen kommer jag inte krossa kapitalismen genom att ligga hemma och vara deprimerad, men att tänka så får livet att kännas lite mindre värdelöst. Iallafall precis för stunden. 


Vill citera Valerie Solanas här, den har skrivit om att icke-arbeta som en del av revolutionen men jag orkar inte gå och hämta boken. Scum alltså. Jag kanske gör det någon annan gång.