Hade eventuellt tänkt gå på en bra och vettig grej imorgon (eller ja, idag blir det egentligen) men 1. det verkar som att det bara är snubbar som kommer gå och 2. en av dem är ett misogynt as (vem fan bjöd in honom???). Kul. Jag skulle vilja gå egentligen för det är en bra grej i övrigt men det känns inte så inbjudande. Jävla sausage party.
Jag vet att det inte är någon poäng för mig i att gå dit ändå för jag vet att jag förmodligen inte kommer säga så mycket, eller inte säga någonting alls. Och vad en massa cissnubbar har att säga, även om det förvisso är vettiga sådana, intresserar mig inte särskilt mycket. 

Jag säger nästan aldrig någonting på möten, eller i många andra situationer, där majoriteten är cissnubbar. Det sitter liksom inbyggt i min hjärna att min åsikt är mindre värd. Jag känner alltid att jag inte har någonting att tillföra till diskussionen, att jag inte är påläst/insatt nog för att uttala mig osv. Jag tycker det är asjobbigt att diskutera saker med snubbar. 

Anyways, det var inte det som det här inlägget skulle handla om, blir bara trött på att det nästan bara är män som tar plats i politiska sammanhang (och alla sammanhang överhuvudtaget).
Det här inlägget skulle handla om motsatsen faktiskt.

Att en feministisk grupp här i Eskilstuna som jag är med i, Etown Grrrl Gang, är kvinno- och trans*separatistisk är någonting som provocerar väldigt många. "Men män då, ska inte de få vara med??? OMVÄND SEXISM!!!" 

Eh, ah fast nej. Jag tänker inte skriva om hur omvänd sexism inte är något som existerar, jag tänker skriva om hur separatistiska sammanhang är väldigt betydelsefulla för mig och antagligen för många andra icke-cissnubbar. 

När jag är omgiven av kvinnor- och trans*personer känns det så väldigt mycket tryggare, det känns som att det blir en helt annan stämning. Det känns som att min åsikt är lika värdefull som alla andras, det känns som att jag får ta plats, det känns som att folk faktiskt, för en gångs skull, lyssnar på vad jag säger.
Det är inte bara män som reproducerar patriarkatet (trots att män självklart har den största makten), kvinnor har också fått växa upp i en trång könsroll.
Medans män får lära sig att ta plats så får kvinnor lära sig att ge plats. Kvinnor får lära sig att lyssna, att vara empatiska och lyhörda. Därför är det så extremt viktigt för mig att omge mig med andra människor än cissnubbar, därför är kvinno- och transseparatism så himla viktigt för mig. 
Det ger mig styrka, pepp, ork och självförtroende. Att för en gångs skull känna att jag inte reduceras till mitt kön. Att trots hur feministiskt medvetna och vettiga snubbarna runt omkring mig är så kommer de aldrig värdera det jag säger lika högt som om jag vore en cisman. Det är väldigt skönt att för några korta stunder få slippa det.

När jag är på möten där män är närvarande blir jag genast väldigt osäker.
Till exempel när jag måste träffa min läkare för att prata om min medicinering, när jag tvingas sitta på möten med rektorn på min skola och när min pappa måste vara med på bup-möten. Fyfan, vad jag avskyr det.
När jag ska prata om mina känslor och mitt mående med dessa vita, medelålders cismän (framförallt min läkare och min rektor, inte lika mycket när jag pratar med min pappa) är det som att orden försvinner. Jag sitter där, stirrar ned i golvet, mina knän skakar av obehag och dova ångestkänslor, jag besvarar deras frågor med så korta svar som möjligt.
Hur ska jag förklara mina känslor för någon som aldrig har fått lära sig empati, hur ska denna människa möjligtvis kunna förstå mig?
I sättet de pratar, i sättet de ser på mig är det så tydligt. De ser mig som en kvinna, som ett barn, som en flicka. I deras ögon är jag inget mer än en sextonårig flicka, så irrationell och känslosam. Jag är bara en sextonårig flicka, jag är mindre än en människa. För en fullvärdig människa är den vita, heterosexuella, fullt funktionsdugliga cismannen. I deras ögon kommer jag aldrig att bli en fullvärdig människa.

När jag pratar med kvinnor i min omgivning, som min lärare, min psykolog, kuratorn på min skola, så är det inga problem att hitta orden. Då har jag inga svårigheter med att beskriva mina känslor.
För sättet de pratar och sättet de ser på mig säger någonting helt annat. De lyssnar. De ser mig inte bara som en sextonårig flicka. De ser på mig som en människa, som en person. I deras röst ekar förståelse, i deras ögon skymtar empati.
För de vet hur det är. De vet hur det är att vara en sextonårig flicka. De vet hur det är att vara en kvinna i ett patriarkat. De utsätts för samma förtryck som jag. Även om de inte har en feministisk analys, även om de inte har samma politiska ståndpunkt som jag, så vet dem och förstår.

Att tillåtas ta plats, att känna att någon lyssnar på en och förstår en, att dela erfarenheter och få känna att en inte är helt ensam, är så jävla viktigt. Att få känna att ens åsikt inte är mindre värd än någon annans, att en har lika stor rätt att prata och göra sig hörd som alla andra, är så jävla viktigt. Att för en gångs skull känna att en blir sedd som en människa och inte enbart som sitt kön, är så jävla viktigt.

Det är därför att kvinno- och trans*separatism behövs.