För det första så har jag haft några monogama kärleksförhållanden och mådde extremt dåligt under samtliga.
En stor beståndsdel i patriarkatet är heteromonogama förhållanden. De värderas högre än alla andra relationer.
När jag har varit i heteromonogama relationer har jag prioriterat bort andra relationer som egentligen varit viktigare för mig, för att kunna lägga all min energi på mitt heteromonogama förhållande. Och det har krävt jävligt mycket energi eftersom jag ensam fått ta hand om allt det känslomässiga arbete.

Ord som Den Enda, Vår Livs Kärlek, Vår Själsfrände osv reproducerar bilden av att så fort vi har hittat Den Rätta så ska denna personen uppfylla alla våra behov och vice versa. Detta är självklart ett helt orimligt krav.
Jag mådde extremt dåligt under de heteromonogama förhållanden jag haft för att jag inte klarade av pressen av att vara Den Enda, det vill säga att uppfylla alla någons behov.

I heteromonogama förhållanden står vi ut med så extremt mycket mer än vi skulle ha gjort i andra relationer. Vi bygger upp hela våra liv kring dem, hur destruktiva dem än är, vi gör allt för att få relationen att funka.
Det är kvinnans ansvar att få relationen att fungera, att prata om och bearbeta båda parternas känsloliv och kommunikation är också kvinnans arbete. Självklart så kommer inte relationen att fungera om det bara är en av parterna som ansvarar för alla de grundläggande bitarna i relationen.

Kvinnan tvingas gräva i mannen känsloliv för att han inte har fått lära sig att hantera sina känslor själv, och på grund av hans bristande kommunikationsförmåga tvingas kvinnan ständigt gissa sig till vad han menar. Kvinnan lägger alltså ner extremt mycket tid och energi på förhållandet och det hindrar henne från att göra värdefullare saker med sin tid, till exempel att störta den patriarkala kapitalismen.

Det kvinnan får tillbaka för allt detta slitsamma, obetalda arbete är en falsk känsla av trygghet. Det enda sättet för en kvinna att förverkliga sig som kvinna i patriarkatet är att ingå i heteromonogama relationer och avla barn. Därför inger den heteromonogama relationen en falsk känsla av såväl trygghet som meningsfullhet.
Det kvinnan behöver och kräver i förhållandet är bekräftelse, patriarkal bekräftelse, det vill säga att bekräftas som könsvarelse.

Men eftersom män har fått lära sig att vara kalla och distanserade så tvingas kvinnan kämpa för att få hans bekräftelse. Detta får henne att må väldigt dåligt och skapar en väldigt otrygg relation.
Desto otryggare och mer ojämställd relationen är, desto mer är den värd för patriarkatet, därför kommer kvinnan också att värdesätta den här relationen så mycket högre än andra relationer och prioritera den heteromonogama relationen före alla andra relationer.

Eftersom alla män är empatistörda pga att ha vuxit upp som män i patriarkatet kan de inte förstå eller relatera till kvinnans känslor. Mäns känslomässiga störningar ses som någonting positivt, män är Rationella och Logiska medans kvinnor är Emotionella och Hysteriska. På grund av detta får kvinnan ensam bära skulden för sina negativa känslor och alla problem som finns i relationen.

Monogami är inte bara patriarkalt utan också kapitalistiskt. Kapitalismens syn på privat ägande smittar också av sig på våra relationer. I kapitalismen ses människor och känslor som varor. Vi lär oss att utnyttja varandra för att få det vi vill ha, i form av bekräftelse, uppmärksamhet, status osv. 
Ska gå in på det här mer i ett annat inlägg.