Utseendefixering

Ibland kan jag inte skilja på vad som är kvinnohat och vad som är kritik mot patriarkatet.
Antagligen finns det inte någon tydligen gräns, antagligen flyter de ihop.
Kvinnohatet som patriarkatet har byggt in i mig och hatet mot patriarkatet går ibland hand i hand.

Ett exempel till detta är min ambivalenta relation till mitt utseende och allt utseenderelaterat.
Från att jag var tolv tills jag var sexton gick jag nästan aldrig ut utan smink. De få gånger det hände var det alltid väldigt ångestladdat.

I februari det här året blev jag så jävla trött. Jag bestämde mig för att sluta bry mig om mitt utseende, jag rakade av mig håret, slutade använda smink, använde bara mjukisbyxor.
Det var jobbigt och ångestladdat, men det blev bättre än innan. Jag intalade mig själv varje dag att mitt värde inte ligger i mitt utseende.
Det hjälpte faktiskt, väldigt mycket. Jag mådde inte alls lika dåligt över mitt utseende som jag gjort tidigare.

Men ibland kom det krypande. Vissa dagar ville jag inget annat än att känna mig snygg, men det var inte det som var det jobbiga. Det jobbiga var hur jag straffade mig själv för det.
Jag blev så extremt arg på mig själv när jag kom på att jag fortfarande brydde mig om mitt utseende en hel del, jag kände mig så svag, ytlig,dålig och misslyckad.

Det kom tillbaka lite i taget. Utseendefixeringen, alltså. Jag slutade använda mjukisbyxor och började använda jeans, började ha på mig snygga kläder, började sminka mig igen.
För några veckor sedan fick jag asmycket ångest över att jag hade lagt ned tid på mitt utseende. Jag mådde bra för att jag kände mig snygg, och på grund av det fick jag extremt mycket skuldkänslor. Inte för att jag kände mig snygg, utan för att det var någonting jag värdesatte. Alltså för att jag det gjorde mig glad att jag kände mig snygg, inte snyggheten i sig. 

Nu har jag tänkt igenom mina känslor och känner mig mycket lugnare kring allting, det är inte lika ambivalent som det har varit tidigare. Antingen så kände jag mig helt värdelös för att jag inte var snygg nog eller så kände jag mig helt värdelös för att brydde mig om mitt utseende.
Men det är inte mitt fel, det har aldrig varit mitt fel. Det är inte mitt fel att jag bryr mig om mitt utseende, det är väl klart att jag bryr mig om mitt utseende när jag hela mitt liv har fått höra att det viktigaste i livet är att vara knullbar.
Och det är helt okej att bry sig om sitt utseende, det är helt okej att påverkas av normer. Du är inte sämre för att du använder smink, rakar benen, eller något annat. Det är helt okej att känna sig ful, det är inget att ha dåligt samvete för. Det är väl klart att du känner dig ful när du alltid har fått höra att du inte duger. 

Nu har jag accepterat att jag bryr mig om mitt utseende och att det är en dålig grej, såklart, eftersom jag borde värdera viktigare saker hos mig själv och lägga ned tid och energi på vettigare grejer, men det är inte mitt fel att jag känner såhär och det gör mig inte sämre på något sätt. Jag har insett det här och jag har slutat att ha ångest över min utseendeångest.
Jag tror dock att jag behövde den där fasen av hårt bekämpande mot alla utseenderelaterade tankar för att komma dit jag är idag. Jag tror att den var väldigt viktig och jag tror att jag lärde mig väldigt mycket av det.

Nyligen har jag dock börjat undra varför jag hatade till exempel  smink så intensivt, om det verkligen bara var den patriarkala kapitalismens utseendsehets jag hatade, eller om det handlande om någonting annat.
Jag vet inte säkert, men jag har en känsla av att det kan ha rört sig om kvinnohat, om nedvärderandet av allting kvinnligt kodat. Förmodligen var det en blandning av båda.
Jag försöker nu att uppskatta kvinnligt kodade saker som smink och nagellack och se någonting positivt och roligt i det, inte bara ett medel till att få manlig bekräftelse och förverkliga mig som kvinna i patriarkatet.

Det är dock inte bara en dålig grej. Att använda sitt utseende till att stärka sitt självförtroende och peppa sig själv är en bra grej. Att ha på sig kläder en trivs i, ta selfies, fixa håret, använda smink, om det får en att må bra. Och inte känna sig "ytlig" på grund av det och bestraffa sig själv.  

Jävla feministfitta

En sån där radikal, manshatande extremfeminist.

RSS 2.0