Orkar inte cissnubbar som ba "Klasskamp är alltid viktigast, allt annat får lösa sig efter revolutionen!" Eh, nej. Jag tänker inte vänta med att kräva min rätt tills efter den socialistiska revolutionen har skett. Någon som inte bryr sig ett skit om andras kamper är inte min kamrat.
Att krossa patriarkatet är högst relevant för kampen för ett socialistiskt samhälle.
Andra kamper än klasskampen är inte något som en bara kan "vänta med", alla kamper hänger ihop med varandra. Alla förtryckande strukturer upprätthåller kapitalismen och varje kamp mot förtryck är en kamp mot kapitalismen, dvs strävan efter ett socialistiskt samhälle.

Jag kommer aldrig föra en gemensam kamp med dig så länge du vägrar att ta ansvar för det förtryck du utövar. 

Triggervarning: våldtäkt.

Att han slutade när hon sparkade honom betyder inte att det var konsensuellt.
Att hon inte sa någonting, bara låg där tyst och orörlig, betyder inte att det var konsensuellt.

Hon knep ihop ögonen och försökte att inte gråta. Rummet var mörkt och luktade instängt. Lakanen hade trasslat ihop sig under henne.
Hon ville bara att det skulle vara över, allt hon ville var att lägga sig med ansiktet mot väggen och gråta. Är det aldrig slut snart?
Hon förmår sig inte att säga någonting. Hon vet att han kommer bli irriterad och grinig om hon säger att hon inte vill, så hon säger ingenting. Även om hon skulle samla kraft att säga nej så har hon tappat bort sin röst, tappat bort orden.
Det känns som en evighet. Kan han inte bara vara klar snart, kan han inte bara sluta röra vid henne.
Han frågar henne varför hon är så tyst. Hon kan inte förmå sig att svara. Tysta tårar samlas i hennes ögonvrå.
Hon stönar högt och då kommer han. Äntligen.
Men han måste ju ha fattat. Hur kan han inte förstå att hon bara fejkade för att få honom att komma? Från att ligga helt knäpptyst och stel, till att stöna högt, på en sekund.
Han måste ju ha förstått att hon inte ville. Men han bryr sig inte. Bryr sig aldrig.
Efteråt gråter hon. Han ligger bredvid henne, har sin arm runt henne. Hans tröst är allt hon har, hans bekräftelse är det enda som spelar någon roll.

En annan gång säger hon ifrån, en annan gång ligger hon inte bara helt tyst. Hon grips av en panikartad känsla och ville bara få bort honom ifrån sig så snabbt som möjligt så hon sparkar honom ifrån. Det funkar, då slutar han faktiskt.
Men andra gången hon sparkar honom i bröstkorgen blir han förbannad. Han säger att det hade räckt om hon bara sa att hon inte ville. Men hon vet att det inte hade räckt.
Hon ligger bredvid honom i sängen och gråter högljutt, hela hon skakar av ångest. Hon klarar inte av att han är arg på henne.
Han vänder ryggen emot henne. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, när allt hon vill är att bekräftas av honom.
Efter en stund vänder han sig mot henne och lägger armen runt henne. Hon fortsätter gråta hysteriskt med huvudet mot hans bröstkorg.

Hon förstod inte att det var hans fel att hon grät. Hon trodde att det var henne som det var någonting fel på. Varför var hon inte lycklig?
Hon hade ju en pojkvän, allting borde vara bra. Hon levde ett lyckat heteronormativt liv. Hon hade ju ett heteromonogamt förhållande, var inte det allt hon skulle kunna önska sig?
Det måste vara någonting fel på henne.

(Triggervarning: våldtäkt)

Det handlar om vad han gjorde, inte om vad du kände.
Det spelar ingen roll att du inte visste att det han gjorde mot dig var fel.
Det förändrar ingenting att du inte förstod varför du grät och skakade av ångest efter varje gång han rörde vid dig.
Det handlade inte om dig. Det har aldrig handlat om dig.
Det är hans fel, det har alltid varit hans fel. Det har alltid handlat om honom.

Dina känslor förändrar ingenting. Dina känslor förändrar inte vad han gjorde.
Det spelar ingen roll att ibland, ibland ville du faktiskt inte dö när han rörde dig.
Det spelar ingen roll att ibland blev du faktiskt inte spyfärdig när du såg honom.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om honom. Det har alltid handlat om honom. Det kommer alltid handla om honom.

Triggervarning: våldtäkt, ångest, depression, självskadebeteende

Det spelar ingen roll. Det förändrar ingenting.
Det spelar ingen roll att deras läppar är mjukast i världen.
Det spelar ingen roll att deras hud är lenast i världen.
Det spelar ingen roll att det var vid dem du krampaktigt klamrade dig fast i ånget.
Det spelar ingen roll att det var mot deras axel du grät.
Det förändrar ingenting.
Känslan av eufori när du fick bekräftelse av dem. Känslan av att vara hemma, av trygghet, när du låg bredvid dem. Känslan av att andas in deras lukt. Att se dem le. Det förändrar ingenting.
Det förändrar inte vad de gjorde. Det förändrar inte vad de är.

Alla skuldkänslor. Om du bara var tillräckligt bra skulle de inte göra såhär mot dig. Om du inte var ful, äcklig och värdelös skulle de inte behandla dig såhär. Det är ditt fel. Allt de gör mot dig är alltid ditt fel. Du förtjänade allt de gjorde mot dig.

Bandet du fick till dem var så starkt, det liknade ingenting du känt för någon annan. Efter att de förstörde dig, slet sönder dig, var det dem du sökte tröst hos. Det hos dem du desperat sökte bekräftelse av, det var deras bekräftelse du klamrade fast vid. De var både din livboj och ditt ankare.
De drog ned dig under ytan och hindrade dig från att drunkna.
De var orsaken till alla dina känslor. De var orsaken till att du skar dig, de var orsaken till att du grät varje dag, de var orsaken till att du isolerade dig, förlorade grepp om ditt liv, förlorade allting.
De var allt du hade. Det enda som spelade någon roll.

Bandet blev inte svagare hur mycket du än hatade dem. Hur mycket ångest du än fick bara av att vara i samma rum som dem, hur illamående du än blev bara av att se dem, hur mycket deras röst fick dig att vilja sjunka ihop på marken och dö.
Det blev inte svagare hur lång tid det än gick. Det finns fortfarande där. Du känner det fortfarande varje gång du hör deras namn, varje gång du ser dem. Varje gång du tänker på dem känner du det. Du känner dig bunden till dem, som att du hör hemma med dem. Du undrar om du alltid kommer känna såhär.

Med att utöva maskulinitet menar jag hur cismän utövar makt över icke-cismän. Ibland är maskulinitetsutövande svårt att upptäcka. 

Maskuliniteten, alltså det förtryck cismän utövar, har i många fall blivit allt mer rumsren och sublim.

Den sortens män som ofta diskuteras är de män som har minst makt, det vill säga arbetarklassmän.
Här kommer språk in. Språk både formar och formas av samhället. Den vita medelklassens språk är normen. Det är det neutrala, något som anses stå utanför politiken, något som bara är, något som är självklart. Och som med alla normer, så anses det som avviker från normen vara sämre och fel.   

Den vita medelklassens språk handlar mycket om God ton. Det är det fina och rumsrena språket.
Språk är makt. Den vita medelklassen är normen, därför är också den vita medelklassens språk norm, den vita medelklassmannen har en maktposition och därför likaså den vita medelklassmannens språk.

Inte sällan görs det satir på de män som har minst makt. Dessa framställs som obildade bonnläppar för att de inte talar rätt språk. Det som är mer intressant är att göra satir på är de som sitter på den reella makten.

Det är oftare enklare att handskas med någon som skriker hora åt en, än att upptäcka sublima härskartekniker. Ofta antas medelklassmän förtrycka mindre för att de har studerat på universitet och har ett stort ordförråd.
Men bara för att en använder akademiskt språk innebär det inte att en förtrycker mindre, snarare tvärtom.
Den här sortens maskulinitetsutövande är mycket svårare att upptäcka och sätta ord på, därför är det så viktigt att göra just detta.

(edit: för att förtydliga: den sortens sex jag skriver om här är alltså omslutande sex mellan cismän och ciskvinnor. Sry om det var otydligt.)

Herregud, vänstersnubbar som ba "lägg er inte i folks privatliv, det vill säga lägg er inte i saker som jag tjänar på!!!"
HALLÅ, URSÄKTA MIG MEN

1. DET PRIVATA ÄR POLITISKT 
2. DRA ÅT HELVETE.

Att påstå att det finns en privat sfär som står utanför politiken är borgeligt som fan. Allt är politik. Det finns inte något som är "privat" och som står utanför politiken.

Läste precis en lång diskussion med en massa kränkta cissnubbar och andra störiga heteros (mest cissnubbar dock, surprise surpise). Det hela började med att någon kritiserade heteronormativt sex.
Självklart blev en massa cissnubbar skitsura över detta. De påstod att det är borgerligt att kritisera hur folk knullar, att det faktiskt är privat och att alla får välja själva hur de vill ha sex. Ja, för det är ju inte borgeligt alls att prata om hur alla gör fria val.

Det är inte borgeligt att som kvinna eller trans*person kritisera maktstrukturer som skadar en.
Någon påstod att personen som skrev inlägget har en "skev" bild av heterosex, en annan påstod att denne bara haft "otur" och träffat "dumma killar". Det var till och med en människa som skrev att det inte bara är borgeligt utan till och med vidrigt och ohumant att kritisera heterosex. En annan människa sa att det är skrämmande att uttala sig på det viset och att kvinnor "sänker sig till patriarkatets nivå" (har du någon aning om vad ordet patriarkat betyder???) genom att kritisera heterosex. Någon annan skrev att det faktiskt är okej att ha heterosex. 

Alla jävla cismän ba gråter floder och snyftar desperat med snoret rinnande "Men jag tycker ju att heterosex är nice, varför är det aldrig någon som tänker på lilla mig? :-((((("
Ja men konstigt att du tycker att patriarkalt sex är nice, verkligen jättekonstigt. Det kan inte vara så att det har någonting att göra med, du vet... att du tjänar på patriarkatet? Nejdå, inte alls, det handlar ju bara om att du tänker att alla får knulla som de vill (för alla vet ju att sex är något som sker i ett vakuum, heeelt fritt från alla samhällsnormer. Så fort någon blir kåt stannar tiden plötsligt och allt förvandlas till antimateria. Alla som varit med på sexualkunskapen vet väl det?), alla har faktiskt FRIA VAL.
Jag tänker bara herregud, hör ni inte själva hur jävla liberalt detta resonemang är?

Men det störiga med den här diskussion var inte (de uppenbarliga jävligt liberala) "vänster"-cismännen som blev ledsna och mansplainade varför heterosex är fett, utan kvinnorna som ba kände sig tvungna att försvara cismännen.
Jag blir så ledsen när jag stöter på dessa kvinnor. Dessa kvinnor som bara måste berätta om alla bra ligg de haft, om hur bra män de har träffat i sitt liv.
Ja okej, kul för dig, men nu pratar vi om strukturer, inte individer. Jag skiter väl i om männnen du har knullat med var hur bra som helst, jag bryr mig verkligen inte. Ditt sexliv är inte relevant.

Men jag tänker då att männen som dessa kvinnor haft i sitt liv antagligen inte varit så schyssta som de påstår ändå. Uppenbarligen har de fått ta en jävla massa ansvar för männen i sin omgivning (fast alltså, vem har inte?). Kvinnor tvingas alltid ta ansvar för mäns omognad. Mäns omognad innebär makt.
Vuxna män tillåts bete sig som barn, de vet ju inte bättre. De är ju trots allt bara män.
Därför känner dessa kvinnor att det är deras ansvar att försvara dessa män.

Men alltså alla ni heteros som gråter floder så fort någon kritiserar hur ni har sex..
STACKARS LILLA HETEROSEXUELLA DU. Fast nej. Gå och sätt dig i ett hörn, var tyst och gråt dina jävla heterotårar för dig själv. Ingen bryr sig, hejdå.

Män blir egoistiska för att de alltid får höra att allting handlar om dem. Alla kvinnor förhåller sig alltid till män.
Separatistiska sammanhang upprör många så himla mycket för att för en gångs skull står inte män i centrum.
Varje gång en pratar om problem som drabbar icke-cismän är det det någon man som ba "Men jag då? Tänk på mig!"

Det är på grund av bilden vi har av män, att män är så jävla egoistiska. Att män aldrig någonsin gör någonting för någon annans skull.
Allting ska alltid promotas genom att göras tilltalande för män. Till exempel är det en del som försöker uppmuntra till samycke genom att säga att det är sexigt. Det är verkligen att reducera en viktig fråga från att handla om människors rätt att ha sex på sina egna villkor och få sina gränser respekterade till något som män ska finna sexigt. Om en person jag har sex med enbart bryr sig om att inhämta samtycke för att den tycker det är sexigt, inte för att den faktiskt bryr sig om människorna den har sex med, skulle jag inte vilja ha något att göra med den personen igen.
Eller att feminister ständigt måste peka på de sätt som patriarkatet missgynnar cismän.

Män tros bara göra saker för sin egen vinnings skull. Aldrig någonsin att de skulle hjälpa någon annan, allt de gör gör de för att de själva tjänar någonting på det. 
Män föds inte till egoistiska kräk, de blir det eftersom det är vad samhället lär dem. 

Jag tycker det är helt jävla rimligt, legitimt och till och med positivt att hata sin förtryckare.
Det hjälper en att lägga skulden där den hör hemma, istället för att skuldbelägga sig själv för det förtryck en utsätts för.
Många säger att det är dåligt att hata sina förtryckare för att det inte är konstruktivt. 
Men det behövs, det behövs för att göra skillnad. Hatet hjälper en att se klart istället. Vem har aldrig ursäktat någon som utsatt en för förtryck med typ "men den menade ju inget illa egentligen" eller något liknande.

Nej, de flesta menar inget illa. De flesta gör inte något med avsikten att förtrycka någon, men avsikten spelar inte någon roll, det förändrar inte handlingen. Om jag slår någon och den får ont så hjälper det inte med att jag "menade väl", det förändrar inte att personen har ont. Skadan är redan skedd oavsett hur oklanderliga intentioner jag än har.
Tänk då att en blir slagen varje dag, i hela sitt liv, från alla håll i samhället. Tycker människor verkligen inte det är rimligt att bli förbannad? 

Ilska behövs. Ilska är en stark drivkraft, utan den skulle vi inte har kommit någonstans.
Det är inget fel i att en icke-cissnubbe säger att den hatar cissnubbar, det är inget fel i att en icke-vit säger att den hatar vita, det är inget fel i att en queer personen säger att  den hatar cisheteros osv.

Visst kan det kännas jobbigt för mig som vit, eller för mig som able-bodied, eller för mig som cis att påminnas om det förtryck jag utövar, klart som fan att det är jobbigt. Det ska vara jobbigt att inse sina privilegier, om du inte tycker det så gör du någonting fel. Det är väl klart som fan att det inte är roligt att veta att min blotta existens är ett problem. Min existens, min maktposition i samhället, är på någon annans bekostnad.

Men inte fan går jag till den jag förtrycker och skuldbelägger den för det förtryck som jag utövar, inte fan går jag och klagar på att det är så synd om mig och jag mår så dåååligt över att vara en förtryckare.

Det finns ingenting en kan göra åt detta, en kan inte bara avsäga sig sina privilegier. Det går inte att som cisman kalla sig feminist och helt plötsligt bara avsäga sin maktposition som man på något magiskt vis, samma sak gäller alla andra maktpositioner. 
Det enda en kan göra är att utnyttja sina privilegier på ett bra sätt, till exempel genom att säga ifrån när andra priviligerade utövar förtryck, försöka att förtrycka människorna i sin omgivning så lite som möjligt, genom att inte ta tolkningsföreträde till exempel, och det allra viktigaste är att granska sitt eget beteende, att tänka efter en gång extra innan en säger/gör något och att lyssna på människor från förtryckta grupper och ta till sig det de säger. 

Det är inget fel på att hata sin förtryckare. Jag hatar, hatar, hatar cismän så jävla intensivt. Och det hatet har fått mig att inse så himla mycket om hur patriarkatet fungerar.
SLUTA DALTA MED DINA FÖRTRYCKARE, DU ÄR INTE SKYLDIG DEM NÅGONTING. 

Sedan jag slutade umgås med snubbar märker jag verkligen hur självmedveten jag blir när jag hänger med snubbar. Alltså personer som jag tycker om då, inte med vilken random snubbe som helst.
Jag upptäckte idag när jag skrev med en som jag inte brukar prata med så ofta längre hur mycket jag tänkte igenom allt jag skrev innan jag skickade det. 

När en inte brukar hänga med snubbar blir det så uppenbart hur annorlunda en tänker/beter sig. Och det är ju inte som att jag vill ligga med varenda snubbe jag träffar, så det handlar ju inte om det. 
Fast det är ju inte så konstigt alls om en känner såhär, när en hela sitt liv har fått lära sig att manlig bekräftelse är det viktigaste i universum. Jag har bara aldrig sett det såhär tydligt förut. 

Jag upptäckte också att jag analyserar snubbars beteende också, ba "Varför sa han så, vad menade han med det?", som om de har en massa dolda avsikter bakom allt de säger. Enda gången jag gör såhär med icke-snubbar är om det är någon som jag tror (eller önskar, kanske) är tänd på mig. Då försöker jag liksom läsa av kroppsspråket och försöker läsa av signaler, men skillnaden är ju att jag gör det här med alla snubbar, inte bara snubbar jag vill ligga med. Det är så jävla störigt. 
Jobbiga jävla självobjektifiering, usch.


Jag kom också på mig själv idag med mitt eget internaliserade kvinnohat. Det var någon tjej som pratade om stereotypiskt "tjejiga" saker och jag tänkte "fy fan vad töntigt", för att i nästa sekund ba "Vad fan tänker jag?!"
FAN PATRIARKATET, UT UR MIN HJÄRNA.
Så himla vidrigt hur barn får lära sig det här redan från att de är skitsmå, "tjejer kan bara leka två och två", "tjejer tjafsar så mycket", "tjejer snackar så mycket skit". JA MEN OM NI KANSKE INTE LÄRDE TJEJER ATT HATA SIG SJÄLVA OCH VARANDRA SÅ KANSKE DE INTE SKULLE SNACKA SÅ MYCKET SKIT??? 

"Men förtrycket av män då? Varför är det ingen som pratar om det? Det är bara ännu ett bevis på att det är män som är förtryckta i samhället!!!"

Okej, alla som säger det här: jag förstår vad ni menar, men ni använder ordet förtryck fel. Ni har inte förstått vad förtryck innebär.
Det är män som har den största politiska och ekonomiska makten. Det går inte att undkomma det faktum att det är män som sitter på makten i samhället.
Det betyder inte att patriarkatet inte kan missgynna män.
"Men kvinnor vinner nästan alltid i vårdnadstvister!"
"Men kvinnor får gratis drinkar på krogen!"
"Men kvinnor har lättare att få ligga!"
"Men kvotering då, det är orättvist. Män diskrimineras på grund av sitt kön, mansförtryck!"
"Män tillåts inte visa känslor!"
(Dessa är alltså riktiga argument av riktiga män jag har stött på.)

En grundläggande del av patriarkatet är könsroller. Könsroller är en maktordning, där det ena könet är överordnat det andra. Den manliga könsnormen är en maktposition.
Könsroller behövs för att köndsmaktsordningen ska existera. Det ena könet behöver vara dominant, empatilöst och våldsamt för att förtrycka det andra och det andra könet måste vara passivt och svagt för att finna sig i förtrycket. 
Könsroller sätter alltså upp väldigt strikta ramar, som även män pressas in i.
De normer som finns är inte helt slumpmässiga, normer håller upp och skapar maktstrukturer. 

Kvinnor vinner lättare vårdnadstvister för att de anses vara bättre lämpade att ta hand om barn - på grund av könsroller.
Kvinnor får gratis drinkar på krogen för att män förväntas köpa dem, köpa rätt till deras tid, köpa rätt till ett samtal, till kvinnors uppmärksamhet - på grund av könsroller.
Att kvinnor ständigt och konstant tvingas att stå ut med sexuella trakasserier och ovälkomna närmanden är knappast något befriande - och detta sker på grund av könsroller.
Män som visar sina känslor tas nästan alltid på större allvar än en kvinna. En man som är arg är respektingivande, kanske till och med skrämmande, medan en kvinna som är arg är hysterisk och galen. En man som gråter är någonting fint och värdefullt, en kvinna som gråter är jobbig och överkänslig - på grund av könsroller.

Män tvingas också att finna sig i patriarkatets tighta ramar. Att män som har kvinnligt kodade attribut, som till exempel smink, får utstå hån och trakasserier är på grund av kvinnohat. En man som har kvinnliga attribut blir automatiskt mindre värd på grund av könsroller och könsmaktsordningen.

Detta betyder dock inte att män är förtryckta. Patriarkatet är skapat av, för och upprätthålls av män. Det är fortfarande män som har makten, hur begränsade de än känner sig i sin könsroll. Män äger typ 98 % av all mark på jorden, styr i stort sett alla länder i hela världen, kontrollerar all världens media och i stort sätt alla stora företag.
Men åh, stackars förtryckta män. 

Eftersom ordet "manshat" är långt ifrån accepterat även inom feministkretsar så känner jag att jag vill förklara hur jag ser på ordet.

Först av allt vill jag börja med att säga att "manshat" finns inte, det är inget existerande fenomen i samhället. Det är lika icke-existerande som rasism mot vita, heterofobi, cisfobi eller något annat dumt jävla påhitt. Cis-män blir inte förtryckta för att de är cis-män, manshat är inte jämförbart med kvinnohat.
Så när jag använder ordet manshat är det med väldigt mycket ironi.

Okej, så här är hur jag använder ordet.
Jag hatar maskulinitetsnormer för att de består av utövande av våld och förtryck, därför vill jag inte ha något att göra med människor som lever upp till maskulinitetsnormen. För att jag tycker det är jävligt ofett när personer i min närhet använder sig av psykist/fysiskt våld mot mig och jag slipper gärna det i så stor utsträckning jag kan.

Skillnad mellan mitt manshat och kvinnohat på individnivå är att jag vill ta avstånd från män. Jag går inte in i relationer med män för att sedan utöva våld mot dem.
Det mest självdestruktiva jag har gjort är att ligga med cis-snubbar och att ha nära relationer till cis-snubbar. Att välja att ta avstånd från män är ett av de bästa valen jag har gjort i mitt liv.

Det finns feminister som tycker att det är dåligt att kalla sig manshatare för att en typ "ger feminismen dåligt rykte", och jag har också tänkt såhär. Jag har varit asnoga med att påpeka att jag hatar maskulinitetsnormer, inte män som individer. Att jag hatar män som grupp, inte som individer.
Men jag orkar fan inte dalta med män längre.
För jo, jag hatar faktiskt män som individer. Jag hatar ärligt talat nästan alla män, det finns väldigt få undantag.
Det finns faktiskt ingenting jag hatar lika intensivt som cis-män.

Och jag bryr mig inte om jag "ger feminismen dåligt rykte", patriarkatet kommer hata mig lika mycket oavsett. Feminister kommer inte bli accepterade i patriarkatet genom att dalta med män.

Vet ni hur vi har kommit dit vi är idag? Genom kamp. Inte genom att gå runt och vara snälla och gulliga.
Feminister som tycker att det är ens jävla plikt att inte trampa män på tårna kan fan bara hålla käften.
Jag gör det här för min skull, för mina systrars skull. Jag skiter fullständigt i om mäns känslor blir sårade.
Jag är trött på att tvingas ta ansvar för mina förtryckare.

Blir så jävla lack på snubbar som tar sig rätten att gnälla över att jag har rakat håret.
Åh nej, vad synd att du inte finner mig attraktiv, jag har verkligen misslyckats med livet, BUHU.