Triggervarning: våldtäkt.

Jag har kollat på några avsnitt av Sex and the city och känner att jag typ vill gråta.
Fy fan. Det är så mycket som är så vidrigt. Trots att det är en serie med kvinnliga huvudkaraktärer, som riktar sig till kvinnor, där deras vänskap spelar den största rollen i serien så cirkulerar hela serien fortfarande kring män.
 
Maktobalansen mellan könen är så tydlig. I episod fem, tror jag att det var, i första säsongen är en scen riktigt obehaglig. Charlotte hånglar med en kille som hon dejtar när han börjar trycka ned hennes huvud mot sitt skrev trots att hon visar tydligt att hon inte vill. Det här händer inte bara en gång utan upprepade gånger.
Jag tyckte att de här scenerna var väldigt jobbiga och obehagliga, inte så mycket för det mannen gjorde, utan för hur det framställdes. En man försökte tvinga henne att utföra oralsex på henne och det här skulle typ vara... roligt?
Charlotte tyckte uppenbarligen att det här var jobbigt och senare när hon pratade med sina vänner om det så skämtade de mest bara om det. Så extremt vidrigt.
Miranda sa "I only give head to get head", alltså att hon egentligen inte tyckte om att ge oralsex men gjorde det för att få oralsex av sin partner. Den här synen på sex, som om det är varor en byter med varandra, är så himla vidrigt. Istället för att se sex som någonting människor gör tillsammans, med fokus på bådas njutning, så är det en individualistisk syn på sex där en gör någonting en egentligen inte vill för att få tillbaka något av sin partner.
I slutet av episoden framställdes snubben som ett äckel, men det var inte för att han försökte våldta Charlotte.

I en annan episod så dejtade någon av dem någon snubbe, kommer inte ihåg vem för det var ganska länge sedan jag såg den, som ville ha analsex men hon ville inte. De pratade då om att en ska "ställa upp" om en verkligen tycker om en snubbe. Fokus låg då inte på att hennes vilja, att hon inte ville ha analsex, utan på om hon skulle "ställa upp" eller inte.
Jag vill kräkas och gråta.

triggervarning självskadebeteende

Sista dagen på lovet. Det här lovet har varit så jävla pissigt, nästan alla dagar har varit dåliga dagar. Som typ alla andra lov. Det jag har gjort det här lovet är att kolla klart på Parks and Recreation och American Horror Story säsong 1 och 2.
American Horror Story var FETT BRA. Är dock mer mörkrädd nu än vad jag var innan. Men det är värt det för gud vad jag gillar den serien. Det är dock sämst att det var nästan bara vita personer i serien. Tror att det var typ fem icke-vita personer i säsong två, varav alla hade små roller. Usch för rasism och white-washing i serier.   


Det är typ det enda jag gör, att kolla på serier. Jag brukar inte gå ut särskilt ofta, jag brukar inte gå till skolan, jag brukar inte träffa särskilt mycket folk. Det tar för mycket energi. Jag har ingen ork till någonting. Jag spenderar flera dagar med att kolla på serier ensam i mitt rum med rullgardinen neddragen så att jag efter ett tag inte vet om det är dag eller natt. Jag gör det för att distrahera mig själv, för att inte tänka. För så länge jag inte tänker så känner jag inte.


Igår kväll kom dock känslorna ikapp mig. Jag ville gråta men jag kunde inte. Jag tror att min medicin gör mig för avtrubbad för att kunna gråta. Jag mådde aspissigt men inte på ett skrika ut lungorna av ångest-sätt utan mera dovt, diffust. Som att ångesten inte riktigt går att få grepp om, och därför får jag ingen reaktion, därför kan jag inte hantera den. Den här ångesten är så annorlunda och konstig så jag vet liksom inte vad jag ska göra med den.
Jag låg på mitt badrumsgolv och försökte gråta men det gick inte och det var så jävla frustrerande. 

Sedan reste jag mig upp från badrumsgolvet och stirrade på mitt ansikte i spegeln, tänkte på hur mycket jag hatar mitt ansikte. Hur det äcklar mig. Jag gör det här ganska mycket när jag mår dåligt. Det slutade med att jag cuttade mig i ansiktet och på halsen. Det känns jävligt bra, tillfredsställande. Så jag ångrar det inte, även om jag kommer ha fula märken i ansiktet den närmsta tiden, Det känns så himla bra.


Jag gick till slut ut och tog en promenad, gick och träffade en vän. Vi satt på en trappa vid torget och jag rökte typ fem cigaretter i rad vilket jag, som alltid, hade så jävla dåligt samvete över efteråt. Känner mig alltid så extremt dålig när jag bryter mitt löfte om att inte röka. Hade varit rökfri i typ två månader nu. Men ja, jag röker bara när jag mår riktigt pissigt. Det känns bra på något sätt, lite som att skära sig. Fast inte lika bra, men nästan. 
Jag vet inte hur länge vi satt på trappan, kanske en timme. Det var fint iallafall, vi pratade och det kändes bra.


Det kom någon full man och satte sig med oss och ville diskutera kommunism och berättade hela sin livshistoria. Alltså, usch. Fulla vita män, ew.


Men ikväll kändes faktiskt bra. Jag sitter och målar naglarna, lyssnar på Adam Green och äter godis. Jag känner mig ovanligt energifull just nu. Typ som att jag skulle orka gå till skolan imorgon. Vilket jag vet att jag borde göra.

Jag har fått ta bort fyra kurser nu iallafall, så jag ska gå kortare dagar men det känns fortfarande för mycket. Skolan känns så himla stressigt och överväldigande, Jag kommer antagligen inte att gå till skolan imorgon. Det skulle förvåna mig om jag gjorde det.


Jag kommer sakna min lärare på bup när jag inte ska gå där längre, den är typ snällast i världen. Jag skulle vilja fortsätta gå i skolan på bup för det kändes så bra men samtidigt som jag inte klarar av att gå i skolan så känns det inte som att jag mår tillräckligt dåligt för att gå i bup-skola, jag känner mig som värsta parasiten.


Usch. Mående och livet och skolan och allt. Vill bara spy på allting.