triggervarning: våldtäkt

Jag vill inte ha hämnd. Inte egentligen. Egentligen vet jag att det inte kommer lösa någonting, det kommer inte göra någonting bättre.

Det är du som får mig att bli så jävla arg och ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är du som får mig att kasta tallrikar i väggen och ligga på golvet och skrika för jag är så jävla arg och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra för att få dig att lyssna på mig. Allt jag vill är att du ska lyssna på mig.

Allt jag vill är att du ska erkänna mina erfarenheter, erkänna mina känslor som äkta. Även om du inte känner likadant. Även om du tror att jag egentligen ville, även om du tror att varje gång jag låg och grät och skakade av ångest så var det bara jag som var galen och hysterisk, inte du som gjorde något fel. Du får tro att varje gång jag sa nej så var det inte för att jag inte ville utan för att jag ville vara svårflörtad. Du får tro att när jag tretton år och sa att det gjorde ont, när jag sa att jag inte ville, så tyckte jag egentligen om det. Jag vet att det är vad du tror, eller i alla fall vad du vill tro. Varje gång jag har försökt prata med dig om det så har du sagt samma sak. ”Men du ville ju egentligen, men du bad ju om det, men du sa ju ja sen.”

Det är okej. Jag förlåter dig. Jag vet att du också bara var ett barn, jag vet att du inte visste något annat, jag vet att det var patriarkatet som formade dig till en förtryckare och våldtäktsman. Det är okej att du våldtog mig i nästan två år.
Det enda jag vill är att du ska lyssna på mig. Du behöver inte ens tro på mig.Bara hålla käften och lyssna.

Triggervarning: våldtäkt.

Att han slutade när hon sparkade honom betyder inte att det var konsensuellt.
Att hon inte sa någonting, bara låg där tyst och orörlig, betyder inte att det var konsensuellt.

Hon knep ihop ögonen och försökte att inte gråta. Rummet var mörkt och luktade instängt. Lakanen hade trasslat ihop sig under henne.
Hon ville bara att det skulle vara över, allt hon ville var att lägga sig med ansiktet mot väggen och gråta. Är det aldrig slut snart?
Hon förmår sig inte att säga någonting. Hon vet att han kommer bli irriterad och grinig om hon säger att hon inte vill, så hon säger ingenting. Även om hon skulle samla kraft att säga nej så har hon tappat bort sin röst, tappat bort orden.
Det känns som en evighet. Kan han inte bara vara klar snart, kan han inte bara sluta röra vid henne.
Han frågar henne varför hon är så tyst. Hon kan inte förmå sig att svara. Tysta tårar samlas i hennes ögonvrå.
Hon stönar högt och då kommer han. Äntligen.
Men han måste ju ha fattat. Hur kan han inte förstå att hon bara fejkade för att få honom att komma? Från att ligga helt knäpptyst och stel, till att stöna högt, på en sekund.
Han måste ju ha förstått att hon inte ville. Men han bryr sig inte. Bryr sig aldrig.
Efteråt gråter hon. Han ligger bredvid henne, har sin arm runt henne. Hans tröst är allt hon har, hans bekräftelse är det enda som spelar någon roll.

En annan gång säger hon ifrån, en annan gång ligger hon inte bara helt tyst. Hon grips av en panikartad känsla och ville bara få bort honom ifrån sig så snabbt som möjligt så hon sparkar honom ifrån. Det funkar, då slutar han faktiskt.
Men andra gången hon sparkar honom i bröstkorgen blir han förbannad. Han säger att det hade räckt om hon bara sa att hon inte ville. Men hon vet att det inte hade räckt.
Hon ligger bredvid honom i sängen och gråter högljutt, hela hon skakar av ångest. Hon klarar inte av att han är arg på henne.
Han vänder ryggen emot henne. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, när allt hon vill är att bekräftas av honom.
Efter en stund vänder han sig mot henne och lägger armen runt henne. Hon fortsätter gråta hysteriskt med huvudet mot hans bröstkorg.

Hon förstod inte att det var hans fel att hon grät. Hon trodde att det var henne som det var någonting fel på. Varför var hon inte lycklig?
Hon hade ju en pojkvän, allting borde vara bra. Hon levde ett lyckat heteronormativt liv. Hon hade ju ett heteromonogamt förhållande, var inte det allt hon skulle kunna önska sig?
Det måste vara någonting fel på henne.

(Triggervarning: våldtäkt)

Det handlar om vad han gjorde, inte om vad du kände.
Det spelar ingen roll att du inte visste att det han gjorde mot dig var fel.
Det förändrar ingenting att du inte förstod varför du grät och skakade av ångest efter varje gång han rörde vid dig.
Det handlade inte om dig. Det har aldrig handlat om dig.
Det är hans fel, det har alltid varit hans fel. Det har alltid handlat om honom.

Dina känslor förändrar ingenting. Dina känslor förändrar inte vad han gjorde.
Det spelar ingen roll att ibland, ibland ville du faktiskt inte dö när han rörde dig.
Det spelar ingen roll att ibland blev du faktiskt inte spyfärdig när du såg honom.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om honom. Det har alltid handlat om honom. Det kommer alltid handla om honom.

Triggervarning: våldtäkt, ångest, depression, självskadebeteende

Det spelar ingen roll. Det förändrar ingenting.
Det spelar ingen roll att deras läppar är mjukast i världen.
Det spelar ingen roll att deras hud är lenast i världen.
Det spelar ingen roll att det var vid dem du krampaktigt klamrade dig fast i ånget.
Det spelar ingen roll att det var mot deras axel du grät.
Det förändrar ingenting.
Känslan av eufori när du fick bekräftelse av dem. Känslan av att vara hemma, av trygghet, när du låg bredvid dem. Känslan av att andas in deras lukt. Att se dem le. Det förändrar ingenting.
Det förändrar inte vad de gjorde. Det förändrar inte vad de är.

Alla skuldkänslor. Om du bara var tillräckligt bra skulle de inte göra såhär mot dig. Om du inte var ful, äcklig och värdelös skulle de inte behandla dig såhär. Det är ditt fel. Allt de gör mot dig är alltid ditt fel. Du förtjänade allt de gjorde mot dig.

Bandet du fick till dem var så starkt, det liknade ingenting du känt för någon annan. Efter att de förstörde dig, slet sönder dig, var det dem du sökte tröst hos. Det hos dem du desperat sökte bekräftelse av, det var deras bekräftelse du klamrade fast vid. De var både din livboj och ditt ankare.
De drog ned dig under ytan och hindrade dig från att drunkna.
De var orsaken till alla dina känslor. De var orsaken till att du skar dig, de var orsaken till att du grät varje dag, de var orsaken till att du isolerade dig, förlorade grepp om ditt liv, förlorade allting.
De var allt du hade. Det enda som spelade någon roll.

Bandet blev inte svagare hur mycket du än hatade dem. Hur mycket ångest du än fick bara av att vara i samma rum som dem, hur illamående du än blev bara av att se dem, hur mycket deras röst fick dig att vilja sjunka ihop på marken och dö.
Det blev inte svagare hur lång tid det än gick. Det finns fortfarande där. Du känner det fortfarande varje gång du hör deras namn, varje gång du ser dem. Varje gång du tänker på dem känner du det. Du känner dig bunden till dem, som att du hör hemma med dem. Du undrar om du alltid kommer känna såhär.

Tänkte skriva lite mer personligt om det här med heteromonogama relationer, utgå från egna erfarenheter.
Om ni inte har läst det här blogginlägget: Över- och underordning i patriarkala kapitalismen, så borde ni göra det. Det här blogginlägget fick mig att inse jävligt mycket om mina egna känslor och hur jag ser på relationer. 

För ett tag sen trodde jag att jag hade en förälskelse i en person. Anledningen till detta var att jag kände ungefär likadant när jag var med den här personen som när jag var med mitt ex.
Det jag kände var otrygghet och osäkerhet. På grund av att jag hade värdesatt den här personen mycket högre än mig själv, alltså tänkte att den var mycket bättre än jag på alla sätt och att jag inte förtjänade den/inte var bra nog, så var vår relation väldigt ojämställd.
Jag ville alltid ha dens bekräftelse och när jag inte fick det mådde jag asdåligt. Först undrade jag vad det här berodde på, sen kom jag  på att jag kanske var kär i den här personen.

Och det var jag ju, för förälskelse i patriarkatet är över- och underordning. Förälskelse i patriarkatet är att vara otrygg, osäker och ojämställd.

De relationer jag haft som varit mest ojämställda är alltid de jag har värderat högst.
Den patriarkala kapitalismen påverkar alla våra relationer, inte bara heterorelationer, och det är så jävla skrämmande att tänka på.

 

 

För det första så har jag haft några monogama kärleksförhållanden och mådde extremt dåligt under samtliga.
En stor beståndsdel i patriarkatet är heteromonogama förhållanden. De värderas högre än alla andra relationer.
När jag har varit i heteromonogama relationer har jag prioriterat bort andra relationer som egentligen varit viktigare för mig, för att kunna lägga all min energi på mitt heteromonogama förhållande. Och det har krävt jävligt mycket energi eftersom jag ensam fått ta hand om allt det känslomässiga arbete.

Ord som Den Enda, Vår Livs Kärlek, Vår Själsfrände osv reproducerar bilden av att så fort vi har hittat Den Rätta så ska denna personen uppfylla alla våra behov och vice versa. Detta är självklart ett helt orimligt krav.
Jag mådde extremt dåligt under de heteromonogama förhållanden jag haft för att jag inte klarade av pressen av att vara Den Enda, det vill säga att uppfylla alla någons behov.

I heteromonogama förhållanden står vi ut med så extremt mycket mer än vi skulle ha gjort i andra relationer. Vi bygger upp hela våra liv kring dem, hur destruktiva dem än är, vi gör allt för att få relationen att funka.
Det är kvinnans ansvar att få relationen att fungera, att prata om och bearbeta båda parternas känsloliv och kommunikation är också kvinnans arbete. Självklart så kommer inte relationen att fungera om det bara är en av parterna som ansvarar för alla de grundläggande bitarna i relationen.

Kvinnan tvingas gräva i mannen känsloliv för att han inte har fått lära sig att hantera sina känslor själv, och på grund av hans bristande kommunikationsförmåga tvingas kvinnan ständigt gissa sig till vad han menar. Kvinnan lägger alltså ner extremt mycket tid och energi på förhållandet och det hindrar henne från att göra värdefullare saker med sin tid, till exempel att störta den patriarkala kapitalismen.

Det kvinnan får tillbaka för allt detta slitsamma, obetalda arbete är en falsk känsla av trygghet. Det enda sättet för en kvinna att förverkliga sig som kvinna i patriarkatet är att ingå i heteromonogama relationer och avla barn. Därför inger den heteromonogama relationen en falsk känsla av såväl trygghet som meningsfullhet.
Det kvinnan behöver och kräver i förhållandet är bekräftelse, patriarkal bekräftelse, det vill säga att bekräftas som könsvarelse.

Men eftersom män har fått lära sig att vara kalla och distanserade så tvingas kvinnan kämpa för att få hans bekräftelse. Detta får henne att må väldigt dåligt och skapar en väldigt otrygg relation.
Desto otryggare och mer ojämställd relationen är, desto mer är den värd för patriarkatet, därför kommer kvinnan också att värdesätta den här relationen så mycket högre än andra relationer och prioritera den heteromonogama relationen före alla andra relationer.

Eftersom alla män är empatistörda pga att ha vuxit upp som män i patriarkatet kan de inte förstå eller relatera till kvinnans känslor. Mäns känslomässiga störningar ses som någonting positivt, män är Rationella och Logiska medans kvinnor är Emotionella och Hysteriska. På grund av detta får kvinnan ensam bära skulden för sina negativa känslor och alla problem som finns i relationen.

Monogami är inte bara patriarkalt utan också kapitalistiskt. Kapitalismens syn på privat ägande smittar också av sig på våra relationer. I kapitalismen ses människor och känslor som varor. Vi lär oss att utnyttja varandra för att få det vi vill ha, i form av bekräftelse, uppmärksamhet, status osv. 
Ska gå in på det här mer i ett annat inlägg. 

Postar en text jag skrev för ett år sedan för jag råkade hitta den och tyckte att det var ganska vettigt (trots att jag har förändrats och utvecklats väldigt mycket sen jag skrev den), om inte annat lite roligt. Det var liksom för bara lite mer än ett år sedan som jag började bli insatt i politik och feminism. Det här skrev alltså babyfeminist-Julia.  

Har de senaste månaderna försökt kämpa emot negativa känslor som svartsjuka och ägandebegär. Tycker det är asknas att vi låter sådana känslor styra oss (och framför allt våra förhållanden), som till exempel svartsjuka. Det är ju en uppenbart negativ känsla. Ändå, istället för att försöka kämpa emot den tydligt dåliga känslan så livnär vi den och låter den kontrollera våra relationer till andra människor. 
Jag har varit sjukt jävla svartsjuk, och mått sjukt jävla dåligt på grund av det. Periodvis så har det verkligen tagit sönder mig. 
Och hela konceptet med att ha kräva ensamrätt på en annan människa som om den vore ett objekt är något som har normaliserats, när det är något som jag personligen betraktar som ganska sjukt. 
Allting handlar ju dock om den flera hundratals år gamla maktordningen mellan könen, patriarkatet. Mannen äger sin kvinna. Hon är hans ägodel, ett redskap avsett för reproducering och för att tillfredsställa mannens behov. Hon har ingen egen vilja, inget människovärde. 
Och det sjuka är väl att det här lever kvar, än idag. Och de flesta är inte ens medvetna om det. 
Borde inte kärlek vara kompromisslöst? Borde inte kärlek vara enbart kärlek, en känsla baserad på ömsesidig respekt och omtycke? 
Istället sätter vi upp regler för vem vi får och inte får älska, och framför allt hur många vi får älska. 
Alltså va? Kärlek är väl inte något som det finns ett begränsat lager av hos varje människa? 
Eller kan vårat kärleksförråd ta slut en dag om vi älskar för många personer, finns dessa känslor enbart i begränsad upplaga? 

Till exempel, om man tycker om två personer samtidigt så kan man inte vara med båda, utan man måste enbart välja en av dem, för att sociala strukturer säger så. Så vi ska alltså stympa våra egna känslor, vår lycka, vår kärlek, för att sociala strukturer säger att det är fel att älska flera personer? 

Däremot när det kommer till vänskap är det en helt annan grej. Det är okej att ha hur många vänner som helst, och inte bara okej, det uppmuntras till och med att ha många vänner, oavsett om det bara är helt ytliga och näst intill känslomässigt obefintliga relationer. För om du har mycket vänner så är du populär, och populäritet ger status. Och status, pengar och makt går före allt. Före kärlek, respekt, kreativitet och lycka. 
Jag kanske har en vän som jag tycker om väldigt mycket, och så kanske jag har en till vän som jag också tycker om väldigt mycket, reduceras då min kärlek till den första vännen? Blir den då mindre, mer obefintlig, "inte på riktigt"? 
När vi nu uppenbarligen inte uppmuntras till att stympa våra vänskapsrelationer i patriarkatets ära, utan snarare att utvidga dem, varför ska vi då av denna anledning stympa våra andra relationer, såväl sexuella som känslomässiga? 
Varför ska vi begränsa all våran kärlek till en person, varför ska vi stympa oss själva emotionellt? Borde inte kärlek - istället för att reduceras - växa och bli starkare ju mer kärlek vi både ger och tar emot från andra individer? 

Fast dock så tror jag starkt på att kärlek och lycka är två känslor som hänger ihop, liksom destruktivitet, ångest och hat hänger ihop. Och den viktigaste personen du måste älska för att kunna ha sunda relationer till andra individer, är dig själv. Och detta är något som är väldigt svårt att göra i ett samhälle som konstant hjärntvättar oss med propagandabilder om vad kvinnlig skönhet innebär, om allt du måste leva upp till, alla krav, alla normer. Patriarkatet skriker dagligen i kvinnors ansikten att de är fula, dåliga, värdelösa och otillräckliga. 
De planterar falska idéer om vad skönhet innebär, planterar falska känslor inom oss, som vi anammar och tror är våra egna. För att deras mål är att få dig att känna dig otillräcklig och värdelös, allt för att kunna kontrollera dig. 

Tanken på monogama förhållanden gör mig spyfärdig. Jag tänker älska, och knulla, vem och vilka jag vill, hur jag vill, kompromisslöst. Jag tänker knulla hur mycket och hur lite jag vill. Jag tänker göra vad jag vill med min kropp, jag tänker ta tillbaka makten över mig själv. Min kropp och min sexualitet är till för min egen njutning och min egen tillfredsställelse enbart, och ingen annan kan bestämma över den. Jag tänker inte låta negativa känslor som sociala normer planterat i mig få styra mig. Jag tänker inte låta mig kuvas, tystas, eller sparkas på längre. Tänker inte slicka några fler håriga mansrövar. 

När någon säger att den är hetero vill jag bara sucka högt och himla med ögonen.
Dessa såkallade heterosexuella uttråkar mig så jävla mycket.
Visst, du får väl kalla dig hetero bäst du vill men kom inte och tryck upp din läggning i mitt ansikte, jag vill inte veta.

Varför tror ni att så många är "heterosexuella"? Tror ni på fullaste allvar att de flesta människor bara har råkats föda heterosexuella? Nej, vi föds inte till det, vi tvingas till det.
Vi tvingas in i heteronormen från den första dagen vi föds. För att förverkliga dig som kvinna måste du ingå i heteromonogama relationer.
Och det är väl inte så konstigt att så många ingår i heteromonogama relationer när dessa ses som de enda värdefulla relationerna.

Heterosexualiteten behövs för att upprätthålla patriarkatet. Kvinnor måste bli övertygade om att den viktigaste relationen en kan ha i sitt liv är den heteromonogama relationen.
Det är i nära relationer till cismän som förtrycket blir aldrig tydligast. Kvinnor måste sträva efter att ingå i dessa relationer, kvinnor måste få lära sig ända från att de är barn att bygga upp hela sina liv omkring dessa relationer. Om vi inte skulle värdesätta dessa över allt annat, varför skulle vi annars finna oss i förtrycket?

Kvinnor betraktas aldrig som autonoma individer, de ses alltid i förhållande till män. En kvinna är en mans syster, mamma, partner. Aldrig någonsin är hon sin egen. Eftersom en kvinna aldrig är sin egen så måste hon ha en man som äger henne för att hon ska bli någon. Först när en man äger henne anses hon vara någon, eller något. Det vill säga en mans ägodel.

Den heteromonogama relationen är kvinnans plats i samhället. Det är bara där hon kan förverkliga sig som kvinna och bli accepterad i samhället. Det är en falsk trygghet.

Så visst, var hur jävla hetero du vill men jag vill inte veta.