Kan du bara fucking lyssna?

triggervarning: våldtäkt

Jag vill inte ha hämnd. Inte egentligen. Egentligen vet jag att det inte kommer lösa någonting, det kommer inte göra någonting bättre.

Det är du som får mig att bli så jävla arg och ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är du som får mig att kasta tallrikar i väggen och ligga på golvet och skrika för jag är så jävla arg och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra för att få dig att lyssna på mig. Allt jag vill är att du ska lyssna på mig.

Allt jag vill är att du ska erkänna mina erfarenheter, erkänna mina känslor som äkta. Även om du inte känner likadant. Även om du tror att jag egentligen ville, även om du tror att varje gång jag låg och grät och skakade av ångest så var det bara jag som var galen och hysterisk, inte du som gjorde något fel. Du får tro att varje gång jag sa nej så var det inte för att jag inte ville utan för att jag ville vara svårflörtad. Du får tro att när jag tretton år och sa att det gjorde ont, när jag sa att jag inte ville, så tyckte jag egentligen om det. Jag vet att det är vad du tror, eller i alla fall vad du vill tro. Varje gång jag har försökt prata med dig om det så har du sagt samma sak. ”Men du ville ju egentligen, men du bad ju om det, men du sa ju ja sen.”

Det är okej. Jag förlåter dig. Jag vet att du också bara var ett barn, jag vet att du inte visste något annat, jag vet att det var patriarkatet som formade dig till en förtryckare och våldtäktsman. Det är okej att du våldtog mig i nästan två år.
Det enda jag vill är att du ska lyssna på mig. Du behöver inte ens tro på mig.Bara hålla käften och lyssna.

Jag hatar dig.

Triggervarning: våldtäkt.

Att han slutade när hon sparkade honom betyder inte att det var konsensuellt.
Att hon inte sa någonting, bara låg där tyst och orörlig, betyder inte att det var konsensuellt.

Hon knep ihop ögonen och försökte att inte gråta. Rummet var mörkt och luktade instängt. Lakanen hade trasslat ihop sig under henne.
Hon ville bara att det skulle vara över, allt hon ville var att lägga sig med ansiktet mot väggen och gråta. Är det aldrig slut snart?
Hon förmår sig inte att säga någonting. Hon vet att han kommer bli irriterad och grinig om hon säger att hon inte vill, så hon säger ingenting. Även om hon skulle samla kraft att säga nej så har hon tappat bort sin röst, tappat bort orden.
Det känns som en evighet. Kan han inte bara vara klar snart, kan han inte bara sluta röra vid henne.
Han frågar henne varför hon är så tyst. Hon kan inte förmå sig att svara. Tysta tårar samlas i hennes ögonvrå.
Hon stönar högt och då kommer han. Äntligen.
Men han måste ju ha fattat. Hur kan han inte förstå att hon bara fejkade för att få honom att komma? Från att ligga helt knäpptyst och stel, till att stöna högt, på en sekund.
Han måste ju ha förstått att hon inte ville. Men han bryr sig inte. Bryr sig aldrig.
Efteråt gråter hon. Han ligger bredvid henne, har sin arm runt henne. Hans tröst är allt hon har, hans bekräftelse är det enda som spelar någon roll.

En annan gång säger hon ifrån, en annan gång ligger hon inte bara helt tyst. Hon grips av en panikartad känsla och ville bara få bort honom ifrån sig så snabbt som möjligt så hon sparkar honom ifrån. Det funkar, då slutar han faktiskt.
Men andra gången hon sparkar honom i bröstkorgen blir han förbannad. Han säger att det hade räckt om hon bara sa att hon inte ville. Men hon vet att det inte hade räckt.
Hon ligger bredvid honom i sängen och gråter högljutt, hela hon skakar av ångest. Hon klarar inte av att han är arg på henne.
Han vänder ryggen emot henne. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, när allt hon vill är att bekräftas av honom.
Efter en stund vänder han sig mot henne och lägger armen runt henne. Hon fortsätter gråta hysteriskt med huvudet mot hans bröstkorg.

Hon förstod inte att det var hans fel att hon grät. Hon trodde att det var henne som det var någonting fel på. Varför var hon inte lycklig?
Hon hade ju en pojkvän, allting borde vara bra. Hon levde ett lyckat heteronormativt liv. Hon hade ju ett heteromonogamt förhållande, var inte det allt hon skulle kunna önska sig?
Det måste vara någonting fel på henne.

Det kommer alltid vara hans fel.

(Triggervarning: våldtäkt)

Det handlar om vad han gjorde, inte om vad du kände.
Det spelar ingen roll att du inte visste att det han gjorde mot dig var fel.
Det förändrar ingenting att du inte förstod varför du grät och skakade av ångest efter varje gång han rörde vid dig.
Det handlade inte om dig. Det har aldrig handlat om dig.
Det är hans fel, det har alltid varit hans fel. Det har alltid handlat om honom.

Dina känslor förändrar ingenting. Dina känslor förändrar inte vad han gjorde.
Det spelar ingen roll att ibland, ibland ville du faktiskt inte dö när han rörde dig.
Det spelar ingen roll att ibland blev du faktiskt inte spyfärdig när du såg honom.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om honom. Det har alltid handlat om honom. Det kommer alltid handla om honom.

Fuck you.

Triggervarning: våldtäkt, ångest, depression, självskadebeteende

Det spelar ingen roll. Det förändrar ingenting.
Det spelar ingen roll att deras läppar är mjukast i världen.
Det spelar ingen roll att deras hud är lenast i världen.
Det spelar ingen roll att det var vid dem du krampaktigt klamrade dig fast i ånget.
Det spelar ingen roll att det var mot deras axel du grät.
Det förändrar ingenting.
Känslan av eufori när du fick bekräftelse av dem. Känslan av att vara hemma, av trygghet, när du låg bredvid dem. Känslan av att andas in deras lukt. Att se dem le. Det förändrar ingenting.
Det förändrar inte vad de gjorde. Det förändrar inte vad de är.

Alla skuldkänslor. Om du bara var tillräckligt bra skulle de inte göra såhär mot dig. Om du inte var ful, äcklig och värdelös skulle de inte behandla dig såhär. Det är ditt fel. Allt de gör mot dig är alltid ditt fel. Du förtjänade allt de gjorde mot dig.

Bandet du fick till dem var så starkt, det liknade ingenting du känt för någon annan. Efter att de förstörde dig, slet sönder dig, var det dem du sökte tröst hos. Det hos dem du desperat sökte bekräftelse av, det var deras bekräftelse du klamrade fast vid. De var både din livboj och ditt ankare.
De drog ned dig under ytan och hindrade dig från att drunkna.
De var orsaken till alla dina känslor. De var orsaken till att du skar dig, de var orsaken till att du grät varje dag, de var orsaken till att du isolerade dig, förlorade grepp om ditt liv, förlorade allting.
De var allt du hade. Det enda som spelade någon roll.

Bandet blev inte svagare hur mycket du än hatade dem. Hur mycket ångest du än fick bara av att vara i samma rum som dem, hur illamående du än blev bara av att se dem, hur mycket deras röst fick dig att vilja sjunka ihop på marken och dö.
Det blev inte svagare hur lång tid det än gick. Det finns fortfarande där. Du känner det fortfarande varje gång du hör deras namn, varje gång du ser dem. Varje gång du tänker på dem känner du det. Du känner dig bunden till dem, som att du hör hemma med dem. Du undrar om du alltid kommer känna såhär.

Sex and the City.

Triggervarning: våldtäkt.

Jag har kollat på några avsnitt av Sex and the city och känner att jag typ vill gråta.
Fy fan. Det är så mycket som är så vidrigt. Trots att det är en serie med kvinnliga huvudkaraktärer, som riktar sig till kvinnor, där deras vänskap spelar den största rollen i serien så cirkulerar hela serien fortfarande kring män.
 
Maktobalansen mellan könen är så tydlig. I episod fem, tror jag att det var, i första säsongen är en scen riktigt obehaglig. Charlotte hånglar med en kille som hon dejtar när han börjar trycka ned hennes huvud mot sitt skrev trots att hon visar tydligt att hon inte vill. Det här händer inte bara en gång utan upprepade gånger.
Jag tyckte att de här scenerna var väldigt jobbiga och obehagliga, inte så mycket för det mannen gjorde, utan för hur det framställdes. En man försökte tvinga henne att utföra oralsex på henne och det här skulle typ vara... roligt?
Charlotte tyckte uppenbarligen att det här var jobbigt och senare när hon pratade med sina vänner om det så skämtade de mest bara om det. Så extremt vidrigt.
Miranda sa "I only give head to get head", alltså att hon egentligen inte tyckte om att ge oralsex men gjorde det för att få oralsex av sin partner. Den här synen på sex, som om det är varor en byter med varandra, är så himla vidrigt. Istället för att se sex som någonting människor gör tillsammans, med fokus på bådas njutning, så är det en individualistisk syn på sex där en gör någonting en egentligen inte vill för att få tillbaka något av sin partner.
I slutet av episoden framställdes snubben som ett äckel, men det var inte för att han försökte våldta Charlotte.

I en annan episod så dejtade någon av dem någon snubbe, kommer inte ihåg vem för det var ganska länge sedan jag såg den, som ville ha analsex men hon ville inte. De pratade då om att en ska "ställa upp" om en verkligen tycker om en snubbe. Fokus låg då inte på att hennes vilja, att hon inte ville ha analsex, utan på om hon skulle "ställa upp" eller inte.
Jag vill kräkas och gråta.




Heterosex.

(edit: för att förtydliga: den sortens sex jag skriver om här är alltså omslutande sex mellan cismän och ciskvinnor. Sry om det var otydligt.)

Herregud, vänstersnubbar som ba "lägg er inte i folks privatliv, det vill säga lägg er inte i saker som jag tjänar på!!!"
HALLÅ, URSÄKTA MIG MEN

1. DET PRIVATA ÄR POLITISKT 
2. DRA ÅT HELVETE.

Att påstå att det finns en privat sfär som står utanför politiken är borgeligt som fan. Allt är politik. Det finns inte något som är "privat" och som står utanför politiken.

Läste precis en lång diskussion med en massa kränkta cissnubbar och andra störiga heteros (mest cissnubbar dock, surprise surpise). Det hela började med att någon kritiserade heteronormativt sex.
Självklart blev en massa cissnubbar skitsura över detta. De påstod att det är borgerligt att kritisera hur folk knullar, att det faktiskt är privat och att alla får välja själva hur de vill ha sex. Ja, för det är ju inte borgeligt alls att prata om hur alla gör fria val.

Det är inte borgeligt att som kvinna eller trans*person kritisera maktstrukturer som skadar en.
Någon påstod att personen som skrev inlägget har en "skev" bild av heterosex, en annan påstod att denne bara haft "otur" och träffat "dumma killar". Det var till och med en människa som skrev att det inte bara är borgeligt utan till och med vidrigt och ohumant att kritisera heterosex. En annan människa sa att det är skrämmande att uttala sig på det viset och att kvinnor "sänker sig till patriarkatets nivå" (har du någon aning om vad ordet patriarkat betyder???) genom att kritisera heterosex. Någon annan skrev att det faktiskt är okej att ha heterosex. 

Alla jävla cismän ba gråter floder och snyftar desperat med snoret rinnande "Men jag tycker ju att heterosex är nice, varför är det aldrig någon som tänker på lilla mig? :-((((("
Ja men konstigt att du tycker att patriarkalt sex är nice, verkligen jättekonstigt. Det kan inte vara så att det har någonting att göra med, du vet... att du tjänar på patriarkatet? Nejdå, inte alls, det handlar ju bara om att du tänker att alla får knulla som de vill (för alla vet ju att sex är något som sker i ett vakuum, heeelt fritt från alla samhällsnormer. Så fort någon blir kåt stannar tiden plötsligt och allt förvandlas till antimateria. Alla som varit med på sexualkunskapen vet väl det?), alla har faktiskt FRIA VAL.
Jag tänker bara herregud, hör ni inte själva hur jävla liberalt detta resonemang är?

Men det störiga med den här diskussion var inte (de uppenbarliga jävligt liberala) "vänster"-cismännen som blev ledsna och mansplainade varför heterosex är fett, utan kvinnorna som ba kände sig tvungna att försvara cismännen.
Jag blir så ledsen när jag stöter på dessa kvinnor. Dessa kvinnor som bara måste berätta om alla bra ligg de haft, om hur bra män de har träffat i sitt liv.
Ja okej, kul för dig, men nu pratar vi om strukturer, inte individer. Jag skiter väl i om männnen du har knullat med var hur bra som helst, jag bryr mig verkligen inte. Ditt sexliv är inte relevant.

Men jag tänker då att männen som dessa kvinnor haft i sitt liv antagligen inte varit så schyssta som de påstår ändå. Uppenbarligen har de fått ta en jävla massa ansvar för männen i sin omgivning (fast alltså, vem har inte?). Kvinnor tvingas alltid ta ansvar för mäns omognad. Mäns omognad innebär makt.
Vuxna män tillåts bete sig som barn, de vet ju inte bättre. De är ju trots allt bara män.
Därför känner dessa kvinnor att det är deras ansvar att försvara dessa män.

Men alltså alla ni heteros som gråter floder så fort någon kritiserar hur ni har sex..
STACKARS LILLA HETEROSEXUELLA DU. Fast nej. Gå och sätt dig i ett hörn, var tyst och gråt dina jävla heterotårar för dig själv. Ingen bryr sig, hejdå.


Din sexualitet är inte "på riktigt".

Sexualitet behöver inte vara statiskt. Sexualitet kan vara dynamiskt, eller fluid, likaså könsidentitet. Det gör inte din läggning/ditt kön mindre äkta. Bara för att du identifierar dig som någonting nu så behöver du inte göra det hela livet.
Hela den här grejen med att saker "bara är en fas", och? Vad spelar det för roll om det "bara" är en fas, det gör det väl inte mindre äkta?
Det är ju typ som att säga att någon som är ledsen inte är ledsen på riktigt för att den är glad dagen efter. Alltså, människor förändras och det här med kön och sexualitet är olika för alla, för vissa är det statiskt och för vissa är det dynamiskt. 

Samma sak gäller också folk som är polysexuella, dvs attraheras av mer än ett kön, de blir ofta inte tagna på allvar för att en inte "kan bestämma sig", typ. Så himla dumt.
Ens kön och/eller sexualitet är alltid på riktigt, oavsett om det är en fas (det är väl det mesta i livet?), oavsett om en inte känner likadant om ett år, det spelar ingen jävla roll, vad du känner och hur du identifierar dig är aldrig fel eller oäkta. 

Lite om pansexualitet

Pansexualitet beskrivs ofta som "könsblindhet", att en blir attraherad i personen och inte könet.
Tycker det här är ett litet konstigt sätt att se på saken.

Jag identifierar mig som pansexuell för att jag inte enbart attraheras av Män och Kvinnor, utan av olika könsidentiteter, könsuttryck, osv. I flera år identifierade jag mig som bisexuell, men när jag snubblade över ordet pansexuell så kändes det mer passande.

Men jag skulle inte säga att jag är "könsblind", för kön är en stor del av ens identitet och personlighet.
Tycker inte riktigt att det går att särskilja på personens könsidentitet och personlighet i övrigt, eftersom vår könsidentitet är en del av vem vi är.

Något annat som är lite konstigt är den här bilden av att någon som är pansexuell är lika attraherad av alla könsuttryck/identiteter, det är lite samma grej som att en del tror att bisexuella måste per definition vara lika attraherade av både män och kvinnor.
Självklart går det, att även som pansexuell eller bisexuell, ha preferenser. Det är ungefär samma sak som att även heteros attraheras mer av vissa utseenden/personligheter och mindre av andra. Bara för att någon är hetero betyder det inte att den är lika attraherad av alla av "motsatt" kön (hatar egentligen ordet motsatt kön, som om kön vore två motpoler). Inte riktigt samma sak, men ungefär. 

 Att pansexualitet är så osynliggjort att många inte ens hört talas om att denna läggning finns är inte alls förvånande med tanke på hur jävla hårt inpräntat det binära könssystemet är. Det har med det systematiska osynliggörandet av trans- och queerpersoner att göra.
Många cispersoner har inte ens slagits av tanken att det finns personer som inte är Män eller Kvinnor, att det finns personer som är genderqueer, intergender, genderfluid osv.
Till följd av detta är många också helt omedvetna om att det finns fler läggningar än Heterosexualitet, Homosexualitet och Bisexualitet. Chockerande, jag vet. 

Kvinnor som "ljuger" om att de har blivit våldtagna forts.

Triggervarning: våldtäkt
En stor anledning till varför många har så svårt att se att personer i ens närhet har blivit våldtagna/är våldtäktsmän är synen vi har på våldtäkt och våldtäktsmän.
Våldtäktsmän är helt vanliga människor. De kan vara hur sociala, snälla och trevliga som helst. Det är inga socialt missanpassade män som sitter i sina källare, det är inga snuskgubbar som gömmer sig i gränder.
De flesta våldtäkter sker i hemmet. De flesta våldtäkter begås av ens partner, kompis eller liknande.
Personen som våldtar kan vara hur snygg/smart/lyckad, eller whatever, som helst. Det handlar inte om någon ensam och patetisk man som aldrig får ligga. Det är oftast någon du står nära, någon du tycker om.
Och det går inte att veta vem som är en våldtäktsman eller inte, det kan vara vem som helst. Det kan vara din bästa vän, din pojkvän, din lärare, vem som helst. Det spelar ingen roll hur bra du känner personen.
Jag har träffat snubbar som våldtagit och påstått sig vara "feminister". Det spelar ingen roll hur politiskt insatt eller "vettig" personen är.

En annan grej är synen på våldtäkt. att det är det värsta som kan hända, att en ska vara helt förstörd för hela livet. Det är inte det värsta som kan hända. Det är väldigt traumatiskt och extremt jobbigt, ja, men du kommer inte att vara "förstörd" för hela livet. Du kan vara hur ledsen, arg och omskakad som helst, men du behöver inte nödvändigtvis vara det.
Det är många som inte blir trodda på när de berättar att de blivit utsatta för övergrepp, för att de inte "reagerar rätt", de är inte helt förkrossade, de är inte ledsna nog. Därför ljuger nog personen.
Nej, nej, nej, nej. Det här är så fel.
Sexuella övergrepp sker hela tiden, det är extremt vanligt. Och de felsta icke-cissnubbar du har i din närhet har förmodligen blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp under sitt liv. 
Det finns inget rätt eller fel sätt att reagera på ett övergrepp. Oavsett hur du reagerar så gör inte det någon skillnad på det övergrepp du utsatts för, ett övergrepp är alltid ett övergrepp.

Kvinnor som "ljuger" om att de har blivit våldtagna.

Triggervarning: våldäkt 

Blir så jävla trött på det här, fyfan. Jag orkar inte.
Varför pratar alla om dessa hypotetiska, elaka kvinnor som ljuger om att de blivit våldtagna?
Varför i helvete skulle någon vilja utsätta sig själv för den stressen och den ångest som det innebär att prata om sexuella övergrepp? Det är så extremt stigmatiserat och att berätta om övergrepp en har blivit utsatt för är fan inte enkelt.
Det tog mig över två och ett halvt år innan jag vågade säga något. När jag gjorde detta fick jag så jävla mycket skit. Jag förlorade en nära vän på grund av att jag berättade att jag blivit våldtagen. Jag blev kallad äcklig, dum i huvudet, jag fick höra att jag hade förstört de här snubbarnas liv för att jag hade berättat för en vän vad de gjort.

Jag förstår att det är enklare att säga att människor ljuger om att de har blivit utsatta för övergrepp, istället för att inse att personer i ens närhet är våldtäktsmän. Men att påstå att någon ljuger om att ha blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp är totalt genomvidrigt. Att ens antyda det är genomvidrigt. Om någon berättar för  dig att den har blivit våldtagen och du svarar med misstro i rösten, om du ifrågasätter om allt den säger verkligen är sant, så är du så jävla äcklig och du måste sluta med det här nu.

Klart att det finns någon som ljuger om att den har blivit våldtagen, jag skulle inte påstå att ingen någonsin har gjort detta, men jag säger att det är extremt få som gör det.
Vissa påstår att alla anmälda våldtäkter som inte leder till en fällande dom = personen ljuger om att den har blivit våldtagen för att den inte kan "bevisa det", därför ljuger nästan alltid kvinnor om att de har blivit våldtagna. Eh nej, anledning till att så få anmälda våldtäkter leder till en fällande dom är för att vi har ett misogynt rättssystem, det är för att vi lever i en våldtäktskultur. Det är vårt patriarkala rättssystem som du behöver se över, inte sanningshalten i människors berättelse om patriarkalt våld.

Något av det absolut viktigaste en som feminist (eller som någon som påstår sig vara en inte helt genomvidrig person) kan göra, måste göra, är att alltid tro på när någon berättar om övergrepp den har utsatts för som icke-cissnubbe i ett patriarkat. Om du inte gör detta är allt ditt prat om systraskap och solidaritet ingenting, det är inte värt ett skit. Det är bara tomma ord.
Och om det någon gång skulle visa sig att någon ljugit om att den har blivit våldtagen så skulle den ändå ha hela samhället emot sig.

Att prata om sexuella övergrepp är något av det värsta brott en kan begå i patriarkatet och straffet är hårt. 


 

Patriarkalt sex och våldtäkt.

Triggervarnig: våldtäkt.

Jag läste en text på tumblr (som jag inte kan hitta nu, annars hade jag länkat den) där det stod att sex och våldtäkt var två helt olika saker.
Är det verkligen det? Är verkligen gränsen mellan våldtäkt och allt annat patriarkalt sex så tydlig?
För vissa som har blivit utsatta för övergrepp kan det självklart vara så.

För mig har det inte varit så. För mig har alltid gränserna mellan våldäkt och allt annat patriarkalt sex varit otydliga. Vad var våldtäkt och vad var inte det, vad var okej och vad var inte okej?
Hur många övergrepp har jag utsatts för? Noll? Ett? Etthundra? Trehundra? Femhundra?

Nästan alla gånger jag har legat med en cissnubbe har ett nej varit  uteslutet. Många gånger har jag varit tvungen att gråta, sparka och skrika för att få mina gränser respekterade. Och så har jag legat där i min säng, gråtande, ihoprullad till en boll  medan han ligger där bredvid mig och är skitarg för att han inte får stoppa kuken i mig. Ibland säger han ingenting, men hela hans kroppsspråk utstrålar ilska och irritation.
Då har det varit lättare att bara stå ut, att inte säga någonting. Att bara ligga där tyst och vänta tills det är över. För om en inte säger nej så är det ju inte våldtäkt. Eller?

Med mitt ex prövade jag allt möjligt för få honom att lyssna på mig. Jag prövade att gråta, jag prövade att bara ligga helt tyst och stilla och bara knipa ihop ögonen.  Men det enda som funkade var att ta till fysiskt våld, att sparka eller slå. Och det straffade sig alltid efteråt, vilket var värre än själva sexet.
Så alla gånger vi hade sex, även om jag sa ja, så var det alltid med vetskapen om att ett nej inte var ett alternativ. Vetskapen om att mina gränser inte skulle respekteras hängde alltid över mig.
Så här har det varit med i stort sett alla cissnubbar jag har haft sex med.

Det är så jävla läskigt att säga nej, när en vet att risken är stor att detta nej inte respekteras. Att ha sex  med rädsla för att säga nej är inte samtycke. ”Tillåtelse” är inte samtycke.

När vi har heterosex  blir skillnaderna mellan könen så himla tydliga. Heterosex är ett maktspel.
En agerar och en är passiv. Den ena är ett handlande subjekt och den andra är ett objekt.
Det är mannen som ska få sina behov tillfredsställda och det är upp till kvinnan att tillfredsställa dem. Allt utgår alltid från mannens kåthet, när han har kommit så är sexet fullbordet. Sex utan en kuk som får utlösning är inte riktigt sex.
Det är mannen som tar initiativ, det är mannen som har makten. Det är mannen som lägger fram förslagen och så får kvinna välja om vill gå med på det eller inte, hennes kropp är ett objekt som han antingen får tillträde till eller inte. Hon kan säga nej, men det är upp till honom om han vill respektera det eller inte. Det är alltid på mannens villkor.

Sex måste, precis som allt annat, ses ur en samhällskontext. Sex existerar inte i ett vakuum. Sexet sker i ett samhälle där kvinnors kroppar ses som allmän egendom. I ett samhälle där kvinnor inte ses som autonoma och handlande subjekt, utan som objekt som finns till för männen njutning.
Även om han inte använder sig av fysiskt våld så är alltid hotet om våld närvarande. Han behöver inte använda sig av fysiskt våld för det är alltid han som har makten oavsett. Könsmaktsordningen finns alltid där.

Därför kändes det inte som någon större skillnad på de gånger jag sa nej och de gånger jag sa ja, eller inte sa någonting. Så det kanske är för att jag aldrig riktigt har haft sex med samtycke som jag inte förstår när folk säger att sex och våldtäkt är två totalt skilda saker.
Men är det verkligen så stor skillnad på patriarkalt sex och våldtäkt, är gränsen alltid så självklar? 

Herregud människor, använd inte ordet oskuld.

När någon använder ordet "oskuld" vill jag bara kräkas. Känner spontant lite "Seriöst??? Är det här 1800-talet???". Ordet oskuld är vidrigt och här är lista på varför en inte bör använda det ordet:

  • En "förlorar inte oskulden" första gången en har sex, en förlorar faktiskt inte någonting första gången en har sex. Du har snarare fått en ny erfarenhet, du har inte "förlorat" någonting.
  • Att förlora oskulden innebar förr i tiden att en spräckte mödomshinnan, men big news flash: det är en myt. Det finns ingen hinna som täcker slidöppning, det är bullshit. Om en blöder när en har sex kan det vara för att en har fått ett sår, till exempel på grund av att en inte har varit våt nog. Det ska inte blöda första gången och det ska inte göra ont första gången.
  • Ordet oskuld menar på att att sex är någonting smutsigt och skamfyllt, och att inte ha sex är att vara ren och oskyldig. Det lägger alltså stor skuld i att ha sex.

  • Det är extremt heteronormativt och penetrationsnormativt. Många räknar inte "att förlora oskulden" som första gången en har sex utan som första gången en blir penetrerad av en kuk/penetrerar någon med en kuk. Vilket obviously är askefft för det finns flera sätt att ha sex på och det går att ha sex utan att en kuk är inblandad/penetrerar någon.

Den här listan skulle kunna göras längre. Men ja, ordet oskuld kommer helt enkelt från en tid när det enda värde en kvinna hade var hennes "oskuld". När att ha sex med någon ansågs som något så smutsigt att det förstörde hela en kvinnas värde, att mäns kukar var så viktiga att de kunde förändra någons hela personvärde. Ordet oskuld fanns till för att skuldbelägga kvinnor för deras sexualitet, det var bara ännu ett sätt att kontrollera och förtrycka kvinnor. För ja, ordet oskuld tillämpades bara på kvinnor.
Denna stigmatisering av kvinnors sexualitet är inte hälsosamt och det bara stinker om gammalt unket kvinnohat.

Jävla feministfitta

En sån där radikal, manshatande extremfeminist.

RSS 2.0