Det är inte dig det är fel på.
Snubbar har kallat mig för "trasig", de har velat laga mig. De har sett mig som ett projekt, de har sett mitt mående som en utmaning de ska ta sig an. Jag är inte trasig, jag är mänsklig. Jag är inte ett jävla pussel där du ska hitta den sista biten för att jag ska bli hel.
Det är samhället som är trasigt, inte jag.
Depression och icke-arbete
Det är såklart inte konstigt alls att jag har känt så med tanke på att det i det kapitalistiska samhället fästs störst värde vid vår produktivitet och lydnad.
Något som dock får mig att känna mig extremt mycket bättre i min situation är att tänka på det som ett aktivt motsånd. Jag gör aktivt motstånd mot samhället genom att inte delta i det, genom att inte gå till skolan, genom att inte få en utbildning och lönearbeta. Att tänka på min sjukdom som någonting revolutionärt.
Antagligen kommer jag inte krossa kapitalismen genom att ligga hemma och vara deprimerad, men att tänka så får livet att kännas lite mindre värdelöst. Iallafall precis för stunden.
Vill citera Valerie Solanas här, den har skrivit om att icke-arbeta som en del av revolutionen men jag orkar inte gå och hämta boken. Scum alltså. Jag kanske gör det någon annan gång.
Angående manshat.
Eftersom ordet "manshat" är långt ifrån accepterat även inom feministkretsar så känner jag att jag vill förklara hur jag ser på ordet.
Först av allt vill jag börja med att säga att "manshat" finns inte, det är inget existerande fenomen i samhället. Det är lika icke-existerande som rasism mot vita, heterofobi, cisfobi eller något annat dumt jävla påhitt. Cis-män blir inte förtryckta för att de är cis-män, manshat är inte jämförbart med kvinnohat.
Så när jag använder ordet manshat är det med väldigt mycket ironi.
Okej, så här är hur jag använder ordet.
Jag hatar maskulinitetsnormer för att de består av utövande av våld och förtryck, därför vill jag inte ha något att göra med människor som lever upp till maskulinitetsnormen. För att jag tycker det är jävligt ofett när personer i min närhet använder sig av psykist/fysiskt våld mot mig och jag slipper gärna det i så stor utsträckning jag kan.
Skillnad mellan mitt manshat och kvinnohat på individnivå är att jag vill ta avstånd från män. Jag går inte in i relationer med män för att sedan utöva våld mot dem.
Det mest självdestruktiva jag har gjort är att ligga med cis-snubbar och att ha nära relationer till cis-snubbar. Att välja att ta avstånd från män är ett av de bästa valen jag har gjort i mitt liv.
Det finns feminister som tycker att det är dåligt att kalla sig manshatare för att en typ "ger feminismen dåligt rykte", och jag har också tänkt såhär. Jag har varit asnoga med att påpeka att jag hatar maskulinitetsnormer, inte män som individer. Att jag hatar män som grupp, inte som individer.
Men jag orkar fan inte dalta med män längre.
För jo, jag hatar faktiskt män som individer. Jag hatar ärligt talat nästan alla män, det finns väldigt få undantag.
Det finns faktiskt ingenting jag hatar lika intensivt som cis-män.
Och jag bryr mig inte om jag "ger feminismen dåligt rykte", patriarkatet kommer hata mig lika mycket oavsett. Feminister kommer inte bli accepterade i patriarkatet genom att dalta med män.
Vet ni hur vi har kommit dit vi är idag? Genom kamp. Inte genom att gå runt och vara snälla och gulliga.
Feminister som tycker att det är ens jävla plikt att inte trampa män på tårna kan fan bara hålla käften.
Jag gör det här för min skull, för mina systrars skull. Jag skiter fullständigt i om mäns känslor blir sårade.
Jag är trött på att tvingas ta ansvar för mina förtryckare.
Det andra könet
Scum
hej depression
Bra dagar har varit väldigt konstiga för mig på sistone.
Min ångest känns så annorlunda nu för tiden. Den känns bara som en svag hint av känslorna jag har trängt undan, men som alltid finns där, så vaga att det går att ta på dem, men de är alltid närvarande. Som ett underliggande hot.
När jag mår dåligt skakar jag bara och spänner hela kroppen. Jag gråter aldrig längre. Jag tänker aldrig på att ta livet av mig.
Jag tror att det är tack vare att mina antidepp precis har börjat verka, det gör mig avtrubbad. De flesta dagar känner jag ingenting, bara likgiltighet. Så var det förut också, men inte på samma sätt. Förut var det liksom "jag är likgiltig för att allting är meningslöst och jag vill dö", nu är det mer "jag är likgiltig för att allting är meningslöst men jag vill inte dö".
Det känns som att mitt huvud är en damm, där vattnet är mina känslor och min medicin är dammväggen. Men vissa dagar blir det sprickor i väggen och vattnet börjar sippra igenom, men inte så mycket att väggen brister och inte tillräckligt mycket för att det ska svämma över.
Jag hatar mig själv så jävla mycket. "Ful, äcklig, värdelös, patetisk, ful, äcklig, värdelös, patetisk."
.
Etown Grrrl Gang vann jämställdhetspriset
Vi är bäst.
är snygg, hej
ugh
Blir så jävla lack på snubbar som tar sig rätten att gnälla över att jag har rakat håret.
Åh nej, vad synd att du inte finner mig attraktiv, jag har verkligen misslyckats med livet, BUHU.
Ok, jag har alltså gjort en blogg?????
Det här är min första blogg någonsin, förutom min tumblr.
Jag förstår typ ingenting av blogg.se än sålänge, det är därför layouten ser fett keff ut. Jag har ärligt talat ingen aning om vad jag håller på med. Men förhoppningsvis kommer jag att lära mig hur bloggdesigner funkar inom en inte alltför avlägsen framtid (var inte så säkra dock, ibland tar jag fortfarande på mig skorna på fel fot).
Men ja, jag gjorde den här bloggen för att kunna skriva ner mina tankar någonstans. Mina tankar behöver någonstans att ta vägen, mitt skrivbord är nästan helt täckt av fästisar. Men framförallt gjorde jag den här bloggen för att försöka reda ut mina känslor och sätta ord på dem, och förhoppningsvis kunna förstå dem bättre Den här bloggen finns bara till för min egen skull, men om någon annan finner något intresse i att läsa den så varsågod.
Jag tänkte som sagt bara skriva allmänt om mina känslor och tankar, så det kan bli typ vad som helst. Men några saker som jag kan tänka mig att jag förmodligen kommer att blogga om är feminism, min syn på kärlek och relationer, sexualitet, psykisk ohälsa, psykradikalism, böcker. utseendefixering, konsumtionshets, kapitalism osv osv osv. Eller kanske inget av det, det kanske blir om nånting helt annat. Jag kanske raderar den här bloggen imorgon, det skulle inte förvåna mig. Jag har faktiskt ingen aning om vart det här kommer leda.
