Jag hatar dig.

Triggervarning: våldtäkt.

Att han slutade när hon sparkade honom betyder inte att det var konsensuellt.
Att hon inte sa någonting, bara låg där tyst och orörlig, betyder inte att det var konsensuellt.

Hon knep ihop ögonen och försökte att inte gråta. Rummet var mörkt och luktade instängt. Lakanen hade trasslat ihop sig under henne.
Hon ville bara att det skulle vara över, allt hon ville var att lägga sig med ansiktet mot väggen och gråta. Är det aldrig slut snart?
Hon förmår sig inte att säga någonting. Hon vet att han kommer bli irriterad och grinig om hon säger att hon inte vill, så hon säger ingenting. Även om hon skulle samla kraft att säga nej så har hon tappat bort sin röst, tappat bort orden.
Det känns som en evighet. Kan han inte bara vara klar snart, kan han inte bara sluta röra vid henne.
Han frågar henne varför hon är så tyst. Hon kan inte förmå sig att svara. Tysta tårar samlas i hennes ögonvrå.
Hon stönar högt och då kommer han. Äntligen.
Men han måste ju ha fattat. Hur kan han inte förstå att hon bara fejkade för att få honom att komma? Från att ligga helt knäpptyst och stel, till att stöna högt, på en sekund.
Han måste ju ha förstått att hon inte ville. Men han bryr sig inte. Bryr sig aldrig.
Efteråt gråter hon. Han ligger bredvid henne, har sin arm runt henne. Hans tröst är allt hon har, hans bekräftelse är det enda som spelar någon roll.

En annan gång säger hon ifrån, en annan gång ligger hon inte bara helt tyst. Hon grips av en panikartad känsla och ville bara få bort honom ifrån sig så snabbt som möjligt så hon sparkar honom ifrån. Det funkar, då slutar han faktiskt.
Men andra gången hon sparkar honom i bröstkorgen blir han förbannad. Han säger att det hade räckt om hon bara sa att hon inte ville. Men hon vet att det inte hade räckt.
Hon ligger bredvid honom i sängen och gråter högljutt, hela hon skakar av ångest. Hon klarar inte av att han är arg på henne.
Han vänder ryggen emot henne. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, när allt hon vill är att bekräftas av honom.
Efter en stund vänder han sig mot henne och lägger armen runt henne. Hon fortsätter gråta hysteriskt med huvudet mot hans bröstkorg.

Hon förstod inte att det var hans fel att hon grät. Hon trodde att det var henne som det var någonting fel på. Varför var hon inte lycklig?
Hon hade ju en pojkvän, allting borde vara bra. Hon levde ett lyckat heteronormativt liv. Hon hade ju ett heteromonogamt förhållande, var inte det allt hon skulle kunna önska sig?
Det måste vara någonting fel på henne.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jävla feministfitta

En sån där radikal, manshatande extremfeminist.

RSS 2.0