Postar en text jag skrev för ett år sedan för jag råkade hitta den och tyckte att det var ganska vettigt (trots att jag har förändrats och utvecklats väldigt mycket sen jag skrev den), om inte annat lite roligt. Det var liksom för bara lite mer än ett år sedan som jag började bli insatt i politik och feminism. Det här skrev alltså babyfeminist-Julia.  

Har de senaste månaderna försökt kämpa emot negativa känslor som svartsjuka och ägandebegär. Tycker det är asknas att vi låter sådana känslor styra oss (och framför allt våra förhållanden), som till exempel svartsjuka. Det är ju en uppenbart negativ känsla. Ändå, istället för att försöka kämpa emot den tydligt dåliga känslan så livnär vi den och låter den kontrollera våra relationer till andra människor. 
Jag har varit sjukt jävla svartsjuk, och mått sjukt jävla dåligt på grund av det. Periodvis så har det verkligen tagit sönder mig. 
Och hela konceptet med att ha kräva ensamrätt på en annan människa som om den vore ett objekt är något som har normaliserats, när det är något som jag personligen betraktar som ganska sjukt. 
Allting handlar ju dock om den flera hundratals år gamla maktordningen mellan könen, patriarkatet. Mannen äger sin kvinna. Hon är hans ägodel, ett redskap avsett för reproducering och för att tillfredsställa mannens behov. Hon har ingen egen vilja, inget människovärde. 
Och det sjuka är väl att det här lever kvar, än idag. Och de flesta är inte ens medvetna om det. 
Borde inte kärlek vara kompromisslöst? Borde inte kärlek vara enbart kärlek, en känsla baserad på ömsesidig respekt och omtycke? 
Istället sätter vi upp regler för vem vi får och inte får älska, och framför allt hur många vi får älska. 
Alltså va? Kärlek är väl inte något som det finns ett begränsat lager av hos varje människa? 
Eller kan vårat kärleksförråd ta slut en dag om vi älskar för många personer, finns dessa känslor enbart i begränsad upplaga? 

Till exempel, om man tycker om två personer samtidigt så kan man inte vara med båda, utan man måste enbart välja en av dem, för att sociala strukturer säger så. Så vi ska alltså stympa våra egna känslor, vår lycka, vår kärlek, för att sociala strukturer säger att det är fel att älska flera personer? 

Däremot när det kommer till vänskap är det en helt annan grej. Det är okej att ha hur många vänner som helst, och inte bara okej, det uppmuntras till och med att ha många vänner, oavsett om det bara är helt ytliga och näst intill känslomässigt obefintliga relationer. För om du har mycket vänner så är du populär, och populäritet ger status. Och status, pengar och makt går före allt. Före kärlek, respekt, kreativitet och lycka. 
Jag kanske har en vän som jag tycker om väldigt mycket, och så kanske jag har en till vän som jag också tycker om väldigt mycket, reduceras då min kärlek till den första vännen? Blir den då mindre, mer obefintlig, "inte på riktigt"? 
När vi nu uppenbarligen inte uppmuntras till att stympa våra vänskapsrelationer i patriarkatets ära, utan snarare att utvidga dem, varför ska vi då av denna anledning stympa våra andra relationer, såväl sexuella som känslomässiga? 
Varför ska vi begränsa all våran kärlek till en person, varför ska vi stympa oss själva emotionellt? Borde inte kärlek - istället för att reduceras - växa och bli starkare ju mer kärlek vi både ger och tar emot från andra individer? 

Fast dock så tror jag starkt på att kärlek och lycka är två känslor som hänger ihop, liksom destruktivitet, ångest och hat hänger ihop. Och den viktigaste personen du måste älska för att kunna ha sunda relationer till andra individer, är dig själv. Och detta är något som är väldigt svårt att göra i ett samhälle som konstant hjärntvättar oss med propagandabilder om vad kvinnlig skönhet innebär, om allt du måste leva upp till, alla krav, alla normer. Patriarkatet skriker dagligen i kvinnors ansikten att de är fula, dåliga, värdelösa och otillräckliga. 
De planterar falska idéer om vad skönhet innebär, planterar falska känslor inom oss, som vi anammar och tror är våra egna. För att deras mål är att få dig att känna dig otillräcklig och värdelös, allt för att kunna kontrollera dig. 

Tanken på monogama förhållanden gör mig spyfärdig. Jag tänker älska, och knulla, vem och vilka jag vill, hur jag vill, kompromisslöst. Jag tänker knulla hur mycket och hur lite jag vill. Jag tänker göra vad jag vill med min kropp, jag tänker ta tillbaka makten över mig själv. Min kropp och min sexualitet är till för min egen njutning och min egen tillfredsställelse enbart, och ingen annan kan bestämma över den. Jag tänker inte låta negativa känslor som sociala normer planterat i mig få styra mig. Jag tänker inte låta mig kuvas, tystas, eller sparkas på längre. Tänker inte slicka några fler håriga mansrövar.