I många fall är känslor starkare än tankar. Alltså även om jag vet någonting på ett förståndsmässigt plan så spelar det inte så stor roll om jag känner någonting annat på ett känslomässigt plan.
Därför tycker jag det är så viktigt att bedriva politik på ett känslomässigt plan.
Blir så irriterad på liberaler som säger saker som "bara för att vi har olika färg på spadarna betyder det inte att vi inte kan leka i samma sandlåda" och sånt skit.
Håll käften, jag hatar dig. Jag tycker din ideologi är vidrig och jag tänker inte "leka i samma sandlåda" som dig.

Ilska behövs för att kämpa. För att bryta ned den patriarkala kapitalismen måste du hata den med varje cell i din kropp.
En del säger att ilska bara är en destruktiv känsla och att det aldrig kan komma någonting bra ur destruktiva känslor. Jag tycker att ilska i många fall är en väldigt konstruktiv känsla.
Ilska hjälper en att se klart, att se samhället för det skithål det är. Det hjälper en att se strukturerna som bryter ned och passiviserar oss.
Så bli arg, bli förbannad, och gör motstånd.