Jag anser inte att ”vara stark” har något egenvärde i sig, utan att vara stark får ett värde beroende på kontexten.
I den rasistiska cisheteropatriarkala kapitalismen tvingas människor att ”vara starka” för att överleva, de tvingas alltså att kämpa. Att kämpa ses som något fint och beundransvärt oavsett för vad eller varför en kämpar. Detta tankesätt är något som genomsyrar hela den liberala ideologin; att tvinga människor att kämpa för att överleva, att det är då människor mår bra.
Jag tror att detta är helt fel, att det snarare är tvärtom. Att kämpa för att kunna leva, genom till exempel löneslaveri som ofta sker under riktigt keffa förhållanden som till exempel osäkra anställningar, att folk utför slitsamma arbeten till minimal lön, att människor tvingas att utföra totalt onödiga  arbetsuppgifter flera timmar om dagen varje dag istället för att göra något vettigt med sin tid osv osv, gör inte allt folk mår bättre, typ att de känner sig värdefulla och att deras liv känns rikt och meningsfullt, utan tvärtom. Människor blir stressade, deprimerade och olyckliga.
Vart är då det fina i att ”vara stark”, i att kämpa?

Jag skulle hellre se ett samhälle där människor inte behövde vara starka. Där de kunde ha ett tryggt och stabilt liv, utföra  aktiviter som känns meningsfulla och givande, ett samhälle där ingen tvingades att vara stark utan kunde känna sig trygg och slipper gå runt med det ständigt överhängande hotet om ekonomisk utsatthet, om att bli arbetslös eller få sitt bidrag från CSN indraget.

Att vara stark är inget fint eller positivt, kan inte alla jävla liberaler fatta det?