Triggervarning: depression.

Alla har inte samma förutsättningar, alla kan inte leva efter samma mall.
I kapitalismen finns det dock inte några alternativ, förutom för en minoritet priviligerade människor.
Du måste lönearbeta för att kunna leva. Och innan dess ska du förbereda dig inför att lönearbeta, dvs gå i skolan.

Självklart blir människor deprimerade och utbrända när ens liv cirkulerar kring att gynna och upprätthålla och kapitalismen. Det är ingenting en kan välja att avstå ifrån.

Men alla har inte samma förutsättningar. 
För mig är det en stor grej om jag vaknar innan det har blivit mörkt ute. Det är en stor grej att hinna få några timmars dagsljus. För mig är det en stor grej att gå utanför dörren, det har alltid varit det.
Allting skrämmer mig. Jag får ångest, jag blir nervös inför vad som verkar vara så enkla saker.
Jag blir nervös av att gå till skolan. Jag får ångest av att vistas bland andra människor, även människor jag tycker om.

Jag tycker det är jobbigt att gå utanför dörren för jag hatar mig själv så jävla mycket. När någon annan ser på mig kan jag inte sluta tänka på vad de ser. Jag är så rädd att de ska hur tom, patetisk och värdelös jag är. 
Det känns som att jag bara är en börda för alla runt omkring mig. Det känns som att människorna i mitt liv blir äcklade när de ser på mig. Det känns som att alla fylls med avsmak när de tänker på mig.

Därför går jag inte ut. Därför stannar jag hemma. Det är minst ångestfyllt så.
Eftersom jag inte gör någonting, de flesta dagar går jag knappt upp ur sängen överhuvudtaget, känns mitt liv extremt tomt och meningslöst. Jag är inte ledsen. Jag är bara tom.
Allt är bara tomt. Jag har ingen och ingenting.

Ingen känner mig, för det finns ingenting att lära känna. Jag är bara ett tomt skal. Det finns ingenting annat att finna i mig än tomhet.
Jag är så jävla rädd att alla ska lämna mig när de ser att jag bara är tom.

Jag är inte ledsen. Jag gråter i stort sett aldrig. På sin höjd skakar mina ben och mina fingrar darrar, det är allt.
Det var länge sedan jag grät varje kväll, det var länge sedan jag låg på golvet och skrek och hyperventilerade av panikångest.
På något sätt så saknar jag det. När jag mådde dåligt så fanns det iallafall någonting där. 

När någon frågar hur jag mår vet jag inte hur jag ska svara. Jag mår inte bra. Jag mår inte dåligt. Jag mår bara ingenting.