Ett till inlägg om internaliserat kvinnohat.
En grej som jag tycker är skönt, som är extremt negativt och destruktivt, är att jag inte tar det jag säger på särskilt stort allvar på grund av att jag är kvinna.
Detta är på grund av mitt internaliserade kvinnohat, jag nedvärderar mina åsikter och det jag säger på grund av mitt kön. Det känns som att det inte spelar så stor roll om jag säger någoning trögt för att det jag säger inte har särskilt stort värde ändå.
Detta är på grund av mitt internaliserade kvinnohat, jag nedvärderar mina åsikter och det jag säger på grund av mitt kön. Det känns som att det inte spelar så stor roll om jag säger någoning trögt för att det jag säger inte har särskilt stort värde ändå.
Jag förväntas inte vara smart och säga vettiga saker för att jag är kvinna. När jag säger någonting osmart så förverkligar jag mig som kvinna, jag lever upp till min könsroll.
Det är skönt för att jag känner inte lika stor press på mig själv att alltid säga smarta och vettiga saker, jag tillåter mig själv att vara trög, och det känns inte lika jobbigt när jag säger osmarta saker för att det är liksom det som förväntas av mig.
Mitt huvudsakliga syfte i världen är inte att säga vettiga saker, det är att anses vara knullbar av män.
Det är skönt för att jag inte straffar mig själv lika hårt när säger någonting trögt.
Det är självklart någonting asdåligt.
Det är liksom ingen medveten tanke, jag tänker inte "Oj, jag sa någonting dumt, men det gör ingenting för jag är ju ändå bara en kvinna så det är vad som förväntas av mig", utan det är en känsla, inte en tanke. Det är när jag senare analyserar denna känsla och försöker komma fram till varför jag kände som jag gjorde som jag inser att det handlar om internaliserat kvinnohat.
Det är obehagligt att patriarkatet inte bara är någonting runt omkring mig som jag ska bekämpa, utan det är också någonting inuti mitt huvud som jag måste kämpa emot. Patriarkatet tar sig uttryck inuti i min hjärna i form av omedvetna tankeprocesser. Det är skrämmande att tänka på.
Men jag jobbar hårt på att motverka mitt eget kvinnohat, och jag har kommit en jävligt lång bit på vägen.
Feminismen har hjälpt mig så himla mycket att inte hata mig själv lika mycket.
Det är skrämmande att tänka på hur jag skulle må idag om det inte vore för feminismen, om jag överhuvudtaget vore vid liv idag.
Det är skönt för att jag känner inte lika stor press på mig själv att alltid säga smarta och vettiga saker, jag tillåter mig själv att vara trög, och det känns inte lika jobbigt när jag säger osmarta saker för att det är liksom det som förväntas av mig.
Mitt huvudsakliga syfte i världen är inte att säga vettiga saker, det är att anses vara knullbar av män.
Det är skönt för att jag inte straffar mig själv lika hårt när säger någonting trögt.
Det är självklart någonting asdåligt.
Det är liksom ingen medveten tanke, jag tänker inte "Oj, jag sa någonting dumt, men det gör ingenting för jag är ju ändå bara en kvinna så det är vad som förväntas av mig", utan det är en känsla, inte en tanke. Det är när jag senare analyserar denna känsla och försöker komma fram till varför jag kände som jag gjorde som jag inser att det handlar om internaliserat kvinnohat.
Det är obehagligt att patriarkatet inte bara är någonting runt omkring mig som jag ska bekämpa, utan det är också någonting inuti mitt huvud som jag måste kämpa emot. Patriarkatet tar sig uttryck inuti i min hjärna i form av omedvetna tankeprocesser. Det är skrämmande att tänka på.
Men jag jobbar hårt på att motverka mitt eget kvinnohat, och jag har kommit en jävligt lång bit på vägen.
Feminismen har hjälpt mig så himla mycket att inte hata mig själv lika mycket.
Det är skrämmande att tänka på hur jag skulle må idag om det inte vore för feminismen, om jag överhuvudtaget vore vid liv idag.
Kommentarer
Trackback
