är cool och så
jag <3 webcam toy
Att feminismen är "splittrad".
Jag förstår vad de menar, men ser inte detta som något negativt, tvärtom. Splittringen var bra och nödvändig för att kunna ena arbetarklassen på revolutionär grund. Hehehehe. Nej jag skoja.
Okej, men seriöst. Jag förstår inte hur vissa kan det se det som något negativt att många olika människor, med olika bakgrund och erfarenheter, har möjlighet att göra sig hörda.
Jag tror att det är exakt detta som gör feminismen stark, att det är en bred rörelse. Folk behöver organisera sig på olika sätt och fokusera på de frågor som är viktigast för dem.
Det finns inga frågor som är oviktiga. Alla frågor går in i varandra, precis som olika förtryck samverkar med varandra. Att arbeta antifascistiskt, socialistiskt, anarkistiskt osv är i allra högsta grad relevant för den feministiska kampen.
Att kämpa för att bli kallad rätt pronomen eller för att ens barn ska slippa tvingas in i en könsroll som antingen förtryckt eller förtryckare är inte mindre viktigt än till exempel lönefrågan (ja, jag syftar såklart på Belinda Olsson och Ebba Witt Brattström :@).
Lika störigt som när folk gnäller på att andra använder sig av andra politiska strategier (till exempel våld) är det när vissa klagar på att andra engagerar sig i fel frågor. Ja, jag förstår att du tycker att lönefrågan är viktig, men istället för att gnälla över att andra gör fel så kanske du själv ska engagera dig i den frågan????
Och inbördes kritik mellan olika feminister splittar inte rörelsen, snarare är det en nödvändighet för att vi ska ta till oss nya synvinklar, lära oss av våra misstag och utvecklas (älskar klyschor <333), så länge kritiken är relevant såklart. Att säga att någon är en dålig feminist för att hen är en slampa, till exempel, är alltså inte relevant kritik, men däremot att påpeka att någon uttrycker sig problematiskt, typ att de inte är trans*inkluderande, är inte att ”bråka” eller ”splittra feminismen”.
Alla politiska organisationer och rörelser måste få kritiseras, även feminismen. (”Vill ni ha det som i Sovjet eller?” nej alltså jag skoja, men typ.)
Jag hatar miljöpartister :-))))))
Men jag är snygg iallafall.
Följ mensfitta på instagram för fler såna här goa bilder.
Om våld och att "ta avstånd".
Om vi ska prata om olika politiska kampmetoder tycker jag att det är mer relevant att prata om det utifrån taktik, inte sitta och moralisera och diskutera huruvida någon kampmetod är ”rätt eller fel”. Moralism är väl aldrig en soft grej, men särskilt inte när det kommer till politisk kamp. Seriöst. Lägg av med det här.
Jag får bara intrycket av att folk har kollat på för mycket Disney-filmer och jag känner bara men väx upp. Världen är inte indelat i gott och ont, det är inte det politik handlar om.
Det finns kampmetoder som jag själv inte vill använda mig av pga att jag inte tror att de är effektiva, till exempel att debattera med SDare. Jag tror det är mer taktiskt att inte tillåta dem att delta i debatten för när de tillåts ta plats så normaliseras fascismen osv osv, ah ni vet.
En del tror däremot att det är mer effektivt att debattera emot SDare, och vet ni vad?
Jag sitter inte och gnäller om det. Om folk tror att detta är en bra metod, om det är så de själva vill bedriva sin politiska kamp så får de göra det. Alltså verkligen, jag tar inte avstånd från dem.
Så alla jävla pacifister – ni behöver inte bruka våld, ingen kommer försöka tvinga er till det, men sitt fan inte på era höga hästar och gnäll på människor som gör det.
Om ni tycker det är dåligt att bruka våld så kan väl ni engagera er på annat sätt, typ skriva debattartiklar eller vad det nu kan vara? Ingen kommer hindra er.
Och ingen ”våldsutövare” (lol) kommer ta avstånd från dig för att du väljer en annan kampmetod.
Om att vara stark.
Jag anser inte att ”vara stark” har något egenvärde i sig, utan att vara stark får ett värde beroende på kontexten.
I den rasistiska cisheteropatriarkala kapitalismen tvingas människor att ”vara starka” för att överleva, de tvingas alltså att kämpa. Att kämpa ses som något fint och beundransvärt oavsett för vad eller varför en kämpar. Detta tankesätt är något som genomsyrar hela den liberala ideologin; att tvinga människor att kämpa för att överleva, att det är då människor mår bra.
Jag tror att detta är helt fel, att det snarare är tvärtom. Att kämpa för att kunna leva, genom till exempel löneslaveri som ofta sker under riktigt keffa förhållanden som till exempel osäkra anställningar, att folk utför slitsamma arbeten till minimal lön, att människor tvingas att utföra totalt onödiga arbetsuppgifter flera timmar om dagen varje dag istället för att göra något vettigt med sin tid osv osv, gör inte allt folk mår bättre, typ att de känner sig värdefulla och att deras liv känns rikt och meningsfullt, utan tvärtom. Människor blir stressade, deprimerade och olyckliga.
Vart är då det fina i att ”vara stark”, i att kämpa?
Jag skulle hellre se ett samhälle där människor inte behövde vara starka. Där de kunde ha ett tryggt och stabilt liv, utföra aktiviter som känns meningsfulla och givande, ett samhälle där ingen tvingades att vara stark utan kunde känna sig trygg och slipper gå runt med det ständigt överhängande hotet om ekonomisk utsatthet, om att bli arbetslös eller få sitt bidrag från CSN indraget.
Att vara stark är inget fint eller positivt, kan inte alla jävla liberaler fatta det?
Kan du bara fucking lyssna?
triggervarning: våldtäkt
Jag vill inte ha hämnd. Inte egentligen. Egentligen vet jag att det inte kommer lösa någonting, det kommer inte göra någonting bättre.
Det är du som får mig att bli så jävla arg och ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det är du som får mig att kasta tallrikar i väggen och ligga på golvet och skrika för jag är så jävla arg och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra för att få dig att lyssna på mig. Allt jag vill är att du ska lyssna på mig.
Allt jag vill är att du ska erkänna mina erfarenheter, erkänna mina känslor som äkta. Även om du inte känner likadant. Även om du tror att jag egentligen ville, även om du tror att varje gång jag låg och grät och skakade av ångest så var det bara jag som var galen och hysterisk, inte du som gjorde något fel. Du får tro att varje gång jag sa nej så var det inte för att jag inte ville utan för att jag ville vara svårflörtad. Du får tro att när jag tretton år och sa att det gjorde ont, när jag sa att jag inte ville, så tyckte jag egentligen om det. Jag vet att det är vad du tror, eller i alla fall vad du vill tro. Varje gång jag har försökt prata med dig om det så har du sagt samma sak. ”Men du ville ju egentligen, men du bad ju om det, men du sa ju ja sen.”
Det är okej. Jag förlåter dig. Jag vet att du också bara var ett barn, jag vet att du inte visste något annat, jag vet att det var patriarkatet som formade dig till en förtryckare och våldtäktsman. Det är okej att du våldtog mig i nästan två år.
Det enda jag vill är att du ska lyssna på mig. Du behöver inte ens tro på mig.Bara hålla käften och lyssna.
Snubbar som inte bryr sig om någon annan.
Att krossa patriarkatet är högst relevant för kampen för ett socialistiskt samhälle.
Andra kamper än klasskampen är inte något som en bara kan "vänta med", alla kamper hänger ihop med varandra. Alla förtryckande strukturer upprätthåller kapitalismen och varje kamp mot förtryck är en kamp mot kapitalismen, dvs strävan efter ett socialistiskt samhälle.
Jag kommer aldrig föra en gemensam kamp med dig så länge du vägrar att ta ansvar för det förtryck du utövar.
Jag hatar dig.
Att han slutade när hon sparkade honom betyder inte att det var konsensuellt.
Att hon inte sa någonting, bara låg där tyst och orörlig, betyder inte att det var konsensuellt.
Hon knep ihop ögonen och försökte att inte gråta. Rummet var mörkt och luktade instängt. Lakanen hade trasslat ihop sig under henne.
Hon ville bara att det skulle vara över, allt hon ville var att lägga sig med ansiktet mot väggen och gråta. Är det aldrig slut snart?
Hon förmår sig inte att säga någonting. Hon vet att han kommer bli irriterad och grinig om hon säger att hon inte vill, så hon säger ingenting. Även om hon skulle samla kraft att säga nej så har hon tappat bort sin röst, tappat bort orden.
Det känns som en evighet. Kan han inte bara vara klar snart, kan han inte bara sluta röra vid henne.
Han frågar henne varför hon är så tyst. Hon kan inte förmå sig att svara. Tysta tårar samlas i hennes ögonvrå.
Hon stönar högt och då kommer han. Äntligen.
Men han måste ju ha fattat. Hur kan han inte förstå att hon bara fejkade för att få honom att komma? Från att ligga helt knäpptyst och stel, till att stöna högt, på en sekund.
Han måste ju ha förstått att hon inte ville. Men han bryr sig inte. Bryr sig aldrig.
Efteråt gråter hon. Han ligger bredvid henne, har sin arm runt henne. Hans tröst är allt hon har, hans bekräftelse är det enda som spelar någon roll.
En annan gång säger hon ifrån, en annan gång ligger hon inte bara helt tyst. Hon grips av en panikartad känsla och ville bara få bort honom ifrån sig så snabbt som möjligt så hon sparkar honom ifrån. Det funkar, då slutar han faktiskt.
Men andra gången hon sparkar honom i bröstkorgen blir han förbannad. Han säger att det hade räckt om hon bara sa att hon inte ville. Men hon vet att det inte hade räckt.
Hon ligger bredvid honom i sängen och gråter högljutt, hela hon skakar av ångest. Hon klarar inte av att han är arg på henne.
Han vänder ryggen emot henne. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, när allt hon vill är att bekräftas av honom.
Efter en stund vänder han sig mot henne och lägger armen runt henne. Hon fortsätter gråta hysteriskt med huvudet mot hans bröstkorg.
Hon förstod inte att det var hans fel att hon grät. Hon trodde att det var henne som det var någonting fel på. Varför var hon inte lycklig?
Hon hade ju en pojkvän, allting borde vara bra. Hon levde ett lyckat heteronormativt liv. Hon hade ju ett heteromonogamt förhållande, var inte det allt hon skulle kunna önska sig?
Det måste vara någonting fel på henne.
Frihet inom kapitalismen är en lögn.
Det spelar ingen roll hur fin en utopi är sålänge den är den inte pekar på de problem som finns i det nuvarande systemet. Liberaler klarmrar sig fast vid sin naiva tro på det kapitalistiska samhället fär att det gör för ont att möta sanningen. Det är lättare att leva på lögner och fantasier än att tvingas hantera den uppgivenhet det innebär att inse att allting är skit.
Friheten definieras utifrån valmöjlighet. Möjlighet att välja vad? Att välja mellan sjutton olika schampomärken. Friheten att konsumera*.
Men frihet att bestämma över våra liv har vi inte.
* Extra ironisk och löjeväckande blir den liberala ideologin med tanke på att alla inte ens har denna frihet, den enda friheten som kapitalismen har att erbjuda oss.
Det kommer alltid vara hans fel.
Det handlar om vad han gjorde, inte om vad du kände.
Det spelar ingen roll att du inte visste att det han gjorde mot dig var fel.
Det förändrar ingenting att du inte förstod varför du grät och skakade av ångest efter varje gång han rörde vid dig.
Det handlade inte om dig. Det har aldrig handlat om dig.
Det är hans fel, det har alltid varit hans fel. Det har alltid handlat om honom.
Dina känslor förändrar ingenting. Dina känslor förändrar inte vad han gjorde.
Det spelar ingen roll att ibland, ibland ville du faktiskt inte dö när han rörde dig.
Det spelar ingen roll att ibland blev du faktiskt inte spyfärdig när du såg honom.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om honom. Det har alltid handlat om honom. Det kommer alltid handla om honom.
Anti-feminister som "skulle kalla sig feminster OM..."
Alltså, anti-feminister som kommer och ska upplysa feminister om saker, som till exempel hur saker och ting egentligen ligger till, eller vilka frågor som egentligen är relevanta att diskutera - de kanske till och med säger att dem skulle vara feminister om det inte vore för det där och det där, när en inte delar samma världsbild eller grundläggande värderingar överhuvudtaget.
Jag förstår mig verkligen inte på dessa människor.
Som om jag som skulle gå till liberaler och säga att jag skulle faktiskt också vara liberal om det inte vore för deras grundläggande människosyn. Liksom, om du bara ändrar hela din ideologi och alla dina åsikter radikalt så håller jag med dig!!!
Nej, du håller uppenbarligen inte med mig. Och jag förstår inte varför dessa människor vill lägga sig i vad feminister diskuterar, jag lägger mig fan inte i vad liberaler diskuterar. Jag tycker att deras ideologi är människofientlig och vidrig, och ja, om de ändrade hela sin ideologi från grunden, då kanske jag skulle kalla mig för lliberal. Men då vore det ju inte samma ideologi längre, det skulle vara någonting helt annat som bara behållit namnet. Samma sak med feminism. Typ “jag skulle kalla mig feminist om feminismen inte ville att störta patriarkatet, utan istället arbetade aktivt för att upprätthålla könsmaktsordningen”. Ja, okej, men då är det ju inte feminism längre???
Så konstigt, jag förstår inte, kan ni inte bara gå och lägga er.
Fuck you.
Det spelar ingen roll. Det förändrar ingenting.
Det spelar ingen roll att deras läppar är mjukast i världen.
Det spelar ingen roll att deras hud är lenast i världen.
Det spelar ingen roll att det var vid dem du krampaktigt klamrade dig fast i ånget.
Det spelar ingen roll att det var mot deras axel du grät.
Det förändrar ingenting.
Känslan av eufori när du fick bekräftelse av dem. Känslan av att vara hemma, av trygghet, när du låg bredvid dem. Känslan av att andas in deras lukt. Att se dem le. Det förändrar ingenting.
Det förändrar inte vad de gjorde. Det förändrar inte vad de är.
Alla skuldkänslor. Om du bara var tillräckligt bra skulle de inte göra såhär mot dig. Om du inte var ful, äcklig och värdelös skulle de inte behandla dig såhär. Det är ditt fel. Allt de gör mot dig är alltid ditt fel. Du förtjänade allt de gjorde mot dig.
Bandet du fick till dem var så starkt, det liknade ingenting du känt för någon annan. Efter att de förstörde dig, slet sönder dig, var det dem du sökte tröst hos. Det hos dem du desperat sökte bekräftelse av, det var deras bekräftelse du klamrade fast vid. De var både din livboj och ditt ankare.
De drog ned dig under ytan och hindrade dig från att drunkna.
De var orsaken till alla dina känslor. De var orsaken till att du skar dig, de var orsaken till att du grät varje dag, de var orsaken till att du isolerade dig, förlorade grepp om ditt liv, förlorade allting.
De var allt du hade. Det enda som spelade någon roll.
Bandet blev inte svagare hur mycket du än hatade dem. Hur mycket ångest du än fick bara av att vara i samma rum som dem, hur illamående du än blev bara av att se dem, hur mycket deras röst fick dig att vilja sjunka ihop på marken och dö.
Det blev inte svagare hur lång tid det än gick. Det finns fortfarande där. Du känner det fortfarande varje gång du hör deras namn, varje gång du ser dem. Varje gång du tänker på dem känner du det. Du känner dig bunden till dem, som att du hör hemma med dem. Du undrar om du alltid kommer känna såhär.
Julångest.
Min mamma kämpar hela jävla tiden för att alla ska ha det bra, min pappa inte gör ett skit. Han är precis som en kan tänka sig att en vit, medelålders, straight cisman är. Det vill säga totalt egoistisk. Han är som ett barn. Ett ensamt, alkoholiserat, egoistiskt, deprimerat barn. Eller, han är som en man.
Har blått hår igen.
